Det är sju år sedan Mankell dog …

… här är en text jag skrev då som tål att läsas fortfarande:

Min första tanke när beskedet att Henning Mankell avlidit kom igår var att det innebar slutet på en era. Inte för att hans död på något sätt skulle innebära slutet för den svenska deckarens utveckling och framgångar. Men den manifesterade ändå, åtminstone för mig, att den svenska deckartraditionen på något sätt gått vidare. Man skulle kunna säga att Mankell under de senaste kvartsseklet varit den svenska deckarens motsvarighet till Astrid Lindgren – folkkär, nyskapande, med stark integritet, ständigt uppmärksammande samhällets orättvisor, med uppmärksamheten riktad framåt men samtidigt präglad av en nostalgi för ett Sverige som inte längre finns. Och på samma sätt som Lindgrens död bekräftade att nu var 1900-talet verkligen över, var det något som avslutades i och med Mankells frånfälle.

CIMG4600

På ett sätt skedde det ju redan tidigare, när Mankell i Den orolige mannen (2009) sa farväl till Wallandergestalten, betonade att han med sina nationella perspektiv hörde hemma i det förflutna och att det var dags att gå vidare med nya detektivgestalter, bättre lämpade att hantera den nya transnationella brottsligheten och den globaliserade världen.

Mankell har hela tiden varit en centralfigur inom den svenska deckarboom vi sett de senaste decennierna. Ska man välja ut ett verk som startade det hela är det i princip omöjligt att förbigå Mankells Mördare utan ansikte från 1991, och det inte bara av kronologiska skäl. Som Christoffer Carlsson påminde mig om i våras var det ju faktiskt i den första Wallanderromanen Mankell introducerar det tematiska komplex som kom att bli ett av de allra mest centrala i de senaste decenniernas svenska deckare, och som nog till och med är ännu mer aktuellt idag än 1991: frågorna om den roll rasism, xenofobi och den problematiska rollen till den Andre spelar i det svenska samhället.

Många av de svenska deckarförfattare jag samtalat med de senaste åren nämner också Mankell som en av sina viktiga förebilder och/eller inspirationskällor. Med sin Wallander-serie återuppväckte Mankell Maj Sjöwall och Per Wahlöös samhällskritiska polisromantradition, moderniserade den och ledde den in i 2000-talet. Wallanderserien har på många sätt fungerat som en stomme och referensram för hela den svenska polisromanen de senaste decennierna. Och nu när alltfler författare gör egna varianter av genren genom att blanda den med andra deckarsubgenrer och skapa nya hybrid-genrer, genom att skapa nya typer av polishjältar, och genom att föra in nya miljöer och frågeställningar i genren, är det samtidigt Mankells Wallanderserie man bryter mot. Utan den hade den svenska deckaren förmodligen sett väldigt annorlunda ut idag.

Och även om det var Stieg Larsson som på allvar öppnade den internationella (inte minst den anglo-amerikanska) marknaden för de svenska deckarförfattarna, har Mankell spelat en annan och kanske mist lika viktig roll för deckarframgångarna utomlands. Genom sitt aktiva engagemang för AIDS-situationen i Afrika, i Ship to Gaza, och i så många andra internationellt brännande sammanhang och frågor, har Mankell blivit känd och respekterad som en viktig europeisk intellektuell; känd som någon man från internationellt håll ofta bett kommentera svåra och komplicerade politiska skeenden i världen. Jag minns att det svindlade lite för mig när jag insåg att Desmond Tutu hade skrivit förordet till Mankells I Die, But My Memory Lives On: The World AIDS Crisis and the Memory Book Project  (2005), Mankells personliga bok om AIDS-krisen. Och Mankells internationella engagemang har gjort att han mer än någon annan bidragit till den kvalitetsstämpel svenska deckare har idag i den internationella publikens ögon.

Mina personliga favoriter bland Mankells deckare är nog Danslärarens återkomst (2000) och just Den orolige mannen (2009), två böcker som jag återvänt till många gånger. En av de största läsupplevelserna när det gäller Mankell var faktiskt annars den engelska översättningen av Kennedys hjärna (2005), Kennedy’s Brain översatt av Laurie Thompson (2007). I Thompsons fina översättning blir Mankells språk mer poetiskt än någonsin i original, och det nya språketfår en främmandegörande effekt som fick åtminstone mig att se Mankelldeckaren med andra ögon.

Precis som deltagarna i The Memory Book Project kommer Mankell att leva vidare genom sina texter. Även om han inte längre finns bland oss kommer han att fortsätta inspirera så väl deckarförfattare som forskare till nya tankar och böcker, och hans deckare kommer att leva vidare och fortsätta att roa, skrämma och upplysa läsare över hela världen.

PS. Ni som vill läsa mer om Mankells deckare hittar ett kapitel i min Swedish Crime Fiction: The Making of Nordic Noir (2014). Det kapitlet bygger i sin tur på ett antal akademiska artiklar jag skrivit under åren där jag diskuterar Mankells böcker:

”Paradoxes of Understanding the Other: Mankell Explores the ‘African Darkness’”, i Scandinavian Studies 82.3 (Fall 2010): 337–354 (länken är till JSTOR, vilket kräver att man är inloggad via ett universitet eller bibliotek där man har tillgång till JSTOR).

“Initiating a European Turn: Negotiation of European and National Identities in Mankell’s The Troubled Man (2009)”, i Scandinavica, 51.1 (2012): 56–78.

“The Good, The Bad, and the Collaborators: Swedish World War II Guilt Redefined in 21st Century Crime Fiction”, i Imagining Mass Dictatorships: The Individual and the Masses in Literature and Cinema, red. M. Schoenhals och K. Sarsenov. (New York: Palgrave, 2013): 183–210.

Share

Deckare & Cocktails

På årets bokmässa i Göteborg var det premiär för Swedish Noir Cocktails, en annorlunda cocktailbok som jag skrivit tillsammans med drinkexperten Hans-Olov Öberg.

Vi har skapat helt nya “signaturdrinkar” till 33 svenska deckarförfattare och dessutom bjuder vi på en massa deckarkunskap och mixologiska finesser. Så medan du testar en ny fredagscocktail kan du också lära dig en hel del om den svenska deckarhistorien och om vad nordic noir egentligen är. Vad dricks det egentligen i dagens deckare? Och vilken cocktail passar bäst till Håkan Nesser? Anna Jansson? Eller Stefan Ahnhem? Årets presentbok och julklapp – om deckarälskaren själv får välja!

Share

Det är i Skåne det händer

Jag har skrivit en gästblogg hos Svenska Deckarakademin om skånska deckare. Jag tyckte det var dags eftersom det pratas så mycket om alla deckare från norra Sverige. Det kommer faktiskt minst lika mycket söderifrån. Ni kan läsa hela texten här.

Vattenfyllt stenbrott vid av Skrylle Naturreservat i Skåne.
Share

Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall 10 år …

… och för åttonde året är jag där som festivalens huvudmoderator. Nu drar festivalen igång på onsdag och jag ser fram emot årets roligaste jobbdagar. Hela festivalprogrammet hittar ni här. Och med anledning av jubileet har man även skrivit en krönika över festivalens tio första år, spännande läsning som ni hittar här. Och här ett par nostalgibilder från mitt första år som festivalmoderator 2014:

Vänster bild: Christoffer Carlsson, Cilla Börjlind, Rolf Börjlind, Ninni Schulman, Kerstin Bergman, Anders de la Motte och Ulf Durling. Höger bild: Håkan Nordman, Thomas Engström, Christina Kivi, Kerstin Bergman, Carina Sjöholm, Carin Gerhardsen, Anders Söderlund, Anna Jansson och Tomas Melander. Bildernas © Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall.


Share

Årets läsupplevelse

I år har jag av olika skäl inte hunnit läsa lika mycket som vanligt, men den bok som mer än övriga jag läst fångat mig i år är Åsa Larssons Fädernas missgärningar, den efterlängtade och avslutande delen i Rebecka Martinsson-serien. Första kapitlet var så där bra att jag fick rysningar, och jag tänkte redan när jag läste det att jag skulle bli väldigt förvånad om Svenska Deckarakademin inte utsåg Fädernas missgärningar till årets bästa svenska deckare.*

Jag hinner inte skriva någon ordentlig recension av Åsa Larssons bok nu, och även om resten av boken inte nådde samma magiska nivå som första kapitlet och den som helhet dessutom är lite väl lång, är det en RIKTIGT bra deckare som varmt rekommenderas. Ni vet alla hur fantastisk Larsson är på att gestalta karaktärer och miljöer (med Ragnhild Pekkari och Börje Ström har hon överträffat sig själv i den nya boken), och den här gången har hon dessutom lyft sitt fina språk ännu ett snäpp. Det är många formuleringar och bilder som bara känns “wow”, utan att för den skull störa läsflytet. Så ska ni bara läsa en svensk deckare i år är detta min rekommendation.

Gillar ni Åsa Larsson och deckare mer generellt – vilket ni självklart gör eftersom ni hittat hit – tycker jag också att ni ska passa på att läsa Katarina Gregersdotters nyutkomna artikel, “North Actually: The Meaning of Place in Åsa Larsson’s Crime Novels About Rebecka Martinsson” i senaste numret av Journal of Northern Studies (Vol. 15, No. 1, 2021). Som titeln indikerar handlar den om den roll platsen spelar i Åsa Larssons fem första Rebecka Martinsson-deckare. Låt er inte avskräckas av att det är akademiskt och på engelska, det fixar ni utmärkt.

* Jag är själv ledamot av Svenska Deckarakademin, men sedan jag började skriva egna deckare har jag ingen som helst insyn i bedömningen för akademins svenska priser då “aktiva svenska deckarförfattare” inte får delta i de jurygrupper som bedömer de svenska böckerna. Sedan jag läste Fädernas missgärningar har dock akademin nominerat den som en av årets fem bästa deckare, så jag är uppenbart inte ensam om att värdera boken högt. Vilken bok som får priset avslöjas den 21 december i samband med akademins Deckarfestival i Eskilstuna.

Share

Recension av Jørn Lier Horsts Ärende 1569

Jag har recenserat den fjärde och sista fristående boken i  Jørn Lier Horsts Cold Case-kvartett, Ärende 1569, för Gota Media.

Bland annat skriver jag att:

Ärende 1569 är en komplex och välkomponerad historia vars utfall överraskar. Det är kompetent berättat, men jag kan samtidigt sakna nerv i skildringen av människor och miljöer. Språket är föredömligt enkelt och redovisande, men det bidrar också till att man som läsare inte får det där känslomässiga engagemanget i gestalter och händelser. Det är lite som att läsa en tjusig och välkomponerad meny, utan att själv få smaka på maten.”

Hela recensionen kan du läsa exempelvis här i Kristianstadsbladet.

Share

Årets nomineringar från Svenska Deckarakademin

Nu är svenska Deckarakademin klara med alla nomineringar till årets priser – det vill säga till Årets bästa svenska deckare, Årets bästa till svenska översatta deckare, Årets deckardebutant och Spårhunden (priset för bästa barn- och ungdomsdeckare).

Alla de nominerade och mer om dem hittar ni här:

Årets bästa svenska deckare & Årets bästa till svenska översatta deckare

Årets deckardebutant

Spårhunden

Share