Årets bästa deckare nominerade

Svenska Deckarakademin har nominerat årets bästa deckare. Vilka som får priserna avslöjas den 22 november. Nedan följer hela akademins pressmeddelande.

Nu har Svenska Deckarakademin nominerat de fem bästa svenska och de fem bästa till svenska översatta kriminalromanerna för 2020. Nytt för i år är att även fem debutanter har nominerats till debutpriset. Vilka av de femton som får årets gyllene kofotar offentliggörs vid Deckarakademins möte på Svenska Deckarbiblioteket i Eskilstuna söndagen den 22 november kl 14.00.

Det var inte mindre än 135 kriminalromaner – omkring hälften av utgivningen – som anmäldes till Svenska Deckarakademins omröstning i år. Och för första gången sedan 1982, när priset började delas ut, är det enbart kvinnor som har nominerats. De fem är:

Tove Alsterdal: Rotvälta (Lind & Co)
E.L. Dezmin: Mig skall intet fattas (DareMe Publishing)
Stina Jackson: Ödesmark (Albert Bonniers Förlag)
Kristina Ohlsson: Stormvakt (Forum)
Christina Wahldén: Nämn inte de döda (Forum)

Tove Alsterdal och Stina Jackson har båda vunnit ”Årets bästa svenska kriminalroman” förut: 2014 respektive 2018. Alsterdal och Ohlsson har dessutom varit nominerade tidigare.

De fem som nominerats till årets bästa svenska debut är:

Edvard Fenvik: Blodsband (Lind & Co)
Maria Grund: Dödssynden (Modernista)
Jens Lönnaeus: Clara (Historiska Media)
Peter Mohlin & Peter Nyström: Det sista livet (Norstedts)
David Ärlemalm: Lite död runt ögonen (Forum)

Även bland de översatta kriminalromanerna finns tidigare vinnare: Deon Meyer fick priset 2010 och Denise Mina 2011.

De nominerade är:

Amy Engel: Alltid en dotter (”The Familiar Dark”, övers. Manne Svensson; Albert Bonniers Förlag)
Cara Hunter: Ingen utväg (”No Way Out”, övers. Jan Risheden; Louise Bäckelin Förlag)
Deon Meyer: Villebråd (”Prooi”, övers. Mia Gahne; Weyler)
Denise Mina: Verkliga brott (”Conviction”, övers. Boel Unnerstad; Modernista)
Olivier Norek: Ytspänning (”Surface”, övers. Cecilia Franklin; Sekwa)

Svenska Deckarakademins båda B-grupper (svenska och översatta) kommer nu att läsa de böcker som nominerats till de båda ”stora priserna”. Därefter utser A- och B-grupperna de bästa kriminalromanerna vid sitt höstmöte i Eskilstuna. Vilken bok som får debutantpriset avgörs enbart av medlemmarna i svenska A. 

Som tidigare meddelats kommer även vinnarna av Spårhunden, priset till årets bästa barn-och ungdomsdeckare, att offentliggöras den 22 november.

De nominerade är:

Kalle Holmqvist: Det går en mördare lös – en historia från 1721 (Liber)
Elin Hägg: Den stora bankbluffen (Opal)
Peter Lindström: Diamantkungen (Rabén & Sjögren)

Share

Deckarpodd om deckardebutanter

Jag är själv ingen storkonsument av poddar, men en av de bästa deckarpoddarna just nu är Deckardårarna som skapas av kulturjournalisterna Pernilla Ekdahl och Gunilla Wedding. Jag medverkar i senaste avsnittet som handlar om deckardebutanter, från Agatha Christie som debuterade för 100 år sedan i år till dagens nya debutanter. Jag pratar där allmänt om hur kan känner igen en bra deckardebutant, och dessutom pratar Pernilla och Gunilla väldigt fint om min egen deckardebut, Oskuld och oleander. Missa inte det! Du kan lyssna på hela podden här, eller på andra ställen där poddar finns.

Share

Recension av Tina Frennstedts Cold Case: Väg 9

Efter en uppmärksammad debut är det inte alltid lätt att med andra boken leva upp till förväntningarna. Men Tina Frennstedt lyckas bra. Här min recension för Gota Media i våras:

I Frennstedts polisroman Cold Case: Väg 9, är det mycket man känner igen från debuten – de omaka poliserna Tess Hjalmarsson och Marie Erling i huvudrollerna, kombinationen av Malmö- och Österlenmiljöer, och det gamla olösta fallet som visar sig ha en brutal fortsättning in i nutiden.

2004 mördas en ung folkhögskolestudent på väg hem från en fest, men fallet förblir olöst. Femton år senare hittas en medelålders konstnär död i en båt i samma trakt, och när den tekniska bevisningen kopplar samman de två händelserna öppnar Cold Case-gruppen det gamla fallet på nytt.

Tess och Marie är trevliga bekantskaper och det är kul med ett helkvinnligt radarpar och en ny stark Skåne-serie på den svenska deckarscenen. Tematiskt kretsar berättelsen denna gång mycket kring moderskap, något som även speglas i huvudpersonernas privatliv där Tess försöker skaffa barn på egen hand och Marie plågas av att hon saknar sina barn efter skilsmässan.

Frennstedt har ett språk som flyter, hon är bra på att skapa driv och spänning och hon kan sina genrekonventioner. Jag kan dock önska att hon vågat skapa ett slut som inte så till punkt och pricka följde standardmall 1A för svenska polisromaner i landsortsmiljö. Men samtidigt ger hon sina läsare precis vad de förväntar sig – och förmodligen vill ha.

Share

Recension av Bo Svernströms Lekarna

En bra uppföljare om ett obehagligt ämne, men persongestaltningen engagerar inte riktigt. Här nedan min recension för Gota Media från i våras:

Efter deckardebuten med Offrens offer för två år sedan, återvänder Svernström nu till kriminalkommissarie Carl Edson som kopplas in när en ung flicka hittas död i Stockholm. Parallellt följer vi Robert, som när han var barn dödade en kamrat. Själv minns han inget av händelsen, men när en journalist kontaktar honom för att skriva en bok om det gamla fallet rörs allt upp igen och snart börjar man misstänka att allt inte är riktigt vad det verkar.

Lekarna är en obehaglig historia om barn som skadar barn, och för att minska distansen till berättelsen hade det varit bra om författaren i sin persongestaltning lyckats skapat starkare identifikation hos läsaren. Nu tar det lång tid innan man blir riktigt engagerad. Men Svernström är en flyhänt och driven skribent, och även om det ibland blir väl många spår och perspektiv knyter han ihop det hela på ett tillfredsställande sätt.

Share

Recension av Göran Sällqvists Efter så många år

Här min recension för Gota Media från i våras:

En man hittas mördad i ett industriområde i Stockholm och det visar sig att han flera gånger under sin sista dag i livet ringt bokens huvudperson, den före detta polisen och förhörsexperten Richard Ander. Utredarna kontaktar Ander som inser att det finnas kopplingar till ett av hans gamla narkotikafall i Göteborg. Sedan följer en lång tillbakablick till 1987 och det som hände då, innan allt knyts ihop i nutid.

Den före detta polisen Göran Sällqvist som nu deckardebuterar, har åstadkommit en spännande polisthriller. Historien fungerar väl och författaren får till flera överraskningar, även om det hela tappar lite i tempo när en så stor del utspelas i det förflutna. Det märks att författaren varit polis och mycket fokus ligger på att beskriva polisarbete och detaljer i allt från hur polisens lokaler ser ut till olika förhörstekniker.

Jag har dock alltid haft lite svårt med män som kallar varandra ”broder” – som Ander och hans bäste vän gör. Det finns en ganska ryggdunkande ton i boken där kvinnor är vackra och dyrkansvärda, medan Ander framställs som en tragisk superhjälte. Dessutom kryddas handlingen med förnumstiga reflektioner över dagens samhällsutveckling som boken mått bättre utan. Men detta säger nog mer om mina personliga preferenser än om Sällqvists bok, och jag är säker på att Efter så många år kommer att uppskattas av många, kanske framförallt manliga, läsare.

Share

Min egen debutdeckare!

Idag debuterar jag själv som deckarförfattare med boken Oskuld och oleander. Ni hittar den på alla ställen där böcker säljs, och den finns även tillgänglig som ljudbok (inläst av fantastiska Rachel Mohlin) och E-bok, bland annat via Storytel och liknande streamingtjänster. Vill ni veta mer om boken och hur det går för den, följ gärna min författarsida på Facebook: Kerstin Bergman Deckarförfattare.

Här är baksidestexten för att få ett hum om vilken typ av deckare det rör sig om: “Iris Bure återhämtar sig som bäst från ett stort svek när dödsbudet kommer: Faster Irma har gått bort. Efter sig lämnar hon Iris barndomshem, huset på Ekerö. Med några semesterveckor till godo erbjuder sig Iris att röja upp och återvänder till platsen där hon växte upp. Men det som börjar som en enkel flyttstädning får snart mörkare karaktär. Vem var egentligen hennes faster? Vilka hemligheter bar hon på? Rum för rum, låda för låda, kartong för kartong gräver sig Iris in i historien. Oförklarliga minnen från barndomen kommer upp till ytan och när forne bästisen Jonas åter kommer in i hennes liv får jakten på sanningen fastare form. Vad hände egentligen med lekkamraten Nina som försvann? Med grannens svarta labrador som kom på avvägar strax därpå? Vem gräver i trädgården på nätterna? Och vill någon över huvud taget att sanningen kommer fram?”

“Kerstin Bergman debuterar med en synnerligen personlig och tänkvärd återvändardeckare. Med ett osvikligt öga för relationer, trädgårds- och inredningsdetaljer och lågmält bitsk humor har hon skapat en oslagbar bladnjutare.”

Share

Recension av Lotta Lundhs Vedergällningen

Värmlandsdeckare får nog många att tänka på Ninni Schulman, men landskapet har flera andra författare. En av dessa är Lotta Lund, som nu kommit med tredje boken om polisen Erik Ljung och hans hustru, lokaljournalisten Cissi, i Sunne. Nedan, min kortrecension för Gota Media från i våras.

Som titeln antyder har någon blivit illa behandlad och hämnas nu på de mest bestialiska sätt. Huvudstoryn om hur polisen kämpar mot klockan för att stoppa mördaren innan fler stryker med, fungerar och är spännande. Att låta mördaren komma till tals i insprängda kursiva partier är däremot ett grepp som definitivt nått sitt bäst-före-datum, och sidohistorierna – om Cissis karriärinriktade nya kollega och om hur Eriks frestas att vara otrogen – är onödigt klichéartade.

Det jag framförallt uppskattar i Vedergällningen är miljöskildringen som ger en fin bild av ett höstlikt Sunne. Det är också befriande att läsa om genuint trevliga huvudpersoner.

Share

Recension av Gustav Skördemans Geiger

Många svenska deckardebutanter kommer idag från film- och TV-världen. Nu sällar sig även Gustaf Skördeman till denna skara. Nedan min recension för Gota Media i våras.

Efter en dramatisk inledning där en äldre kvinna efter ett telefonsamtal skjuter sin man och lämnar hemmet, får vi i Geiger parallellt följa polisutredningen och hur kvinnan sedan agerar. Hon visar sig var en så kallad ”sleeper agent,” en utländsk spion som levt ett vanligt liv i Sverige sedan kalla krigets dagar i väntan på att aktiveras och utföra ett uppdrag för en främmande makt. Och nu är det dags.

Berättelsens huvudperson Sara Novak är polis och jobbar i Stockholms prostitutionsgrupp. Som barndomsbekant till familjen får hon insyn i mordutredningen och påbörjar dessutom sin egen privatspaning. Steg för steg avslöjas så väl spionintriger som svarta familjehemligheter, samtidigt som Sara har det tufft både i jobbet och privat.

När det gäller spionhistorien har Geiger många likheter med Mankells sista Wallanderroman, Den orolige mannen. Här blir det dock lite spretigare när det politiska kombineras med ett tematiskt fokus på övergrepp mot unga kvinnor, en kombination som också ger associationer till Boije af Gennäs Motståndstrilogin.

På det stora hela är dock Geiger en originell, välskriven och imponerande debut. 2020 lovar att bli ett starkt deckardebutantår, och hittills är detta en av mina favoriter.

Share

Recension av Edvard Fenviks Blodsband

Det finns många svenska deckardebutanter i år. En av dem är juristen Edvard Fenvik, vars debut är en habil polisroman av den klassiska skolan. Här är kortrecensionen jag skrev för Gota Media i våras.

En gruppvåldtäkt sker på Finlandsfärjan under en muckarresa i början av 1990-talet. Nu nästan trettio år senare mördas och lemlästas förövarna, en efter en. Upplägget för Fenviks debutdeckare Blodsband är inte unikt, men väl så effektivt. Som läsare följer vi huvudsakligen polisutredningen med parhästarna Oscar Bodfors och Sasha Blagojevic i centrum, men som vanligt är i dagens polisromaner får vi även följa mördarens historia liksom några av de övriga inblandade. Handlingen är förlagd till Stockholm, där poliserna rör sig mellan innerstaden och mer perifera stadsdelar.

Fenvik har åstadkommit en deckare med bra tempo och flyt, och de två poliserna i huvudrollerna är tillräckligt intressanta för att engagera. Däremot har jag lite svårt att hålla isär alla medlemmar av poliskollektivet som turas om att hålla förhör och åka ut på uppdrag. Boken hade vunnit på att ett par av dem strukits bort och de återstående gjorts mer olika. Även en större variation i beskrivningen av personer och miljöer – som genomgående framförallt är visuell och mycket detaljerad – hade lyft berättelsen ytterligare. På det stora hela är dock Blodsband en habil och lovande debut, och vi kommer säkerligen få återse Oscar och Sasha snart igen.

Share