Jag har nyligen för första gången i livet börja träna Zumba. Zumba är en dansig träningsform där man i grupp och till musik ska röra armar och ben i takt och på rätt sätt samtidigt som man på något outgrundligt sätt också förväntas rotera på höfterna. Jag är som ni hör inte riktigt där ännu. Men under korta ögonblick får jag ändå en känsla av att jag nog med tiden kommer att kunna knäcka koden, även om det lär dröja. (Nu är det nog några av er som undrar om ni hamnat på fel blogg, men ge inte upp än!) Parallellt med mina tafatta Zumba-försök ägnar jag mig också åt något jag är betydligt bättre på, deckarläsning. Där har jag så att säga redan knäckt koden.
Just nu är det ungefär en månad kvar tills vi i Svenska deckarakademins svenska läsgrupp ska ha kommit fram till vilka fem böcker som ska nomineras till priset för 2014 års bästa svenska deckare. Vilka de fem är kommer sedan att avslöjas på Svenska deckarfestivalen i Sundsvall den 8 november, och den slutliga vinnaren annonseras i Eskilstuna i samband med Svenska deckarbibliotekets 25-årsjubileumsfirande den 22 november. Kontentan är att jag just nu läser för brinnande livet för att hinna tillägna mig och bedöma alla de svenska deckare som – så här års i princip dagligen – trillar ner i brevlådan.
Till skillnad från när det gäller Zumban har jag inga problem med att följa med i svängarna när det gäller deckarna. Jag kan genrekoderna, känner igen mönstren, har inga problem med takt och tempo, och till och med de lite mer udda referenserna och seriemördarna (läs höftrotationerna) går som ett rinnande vatten. Det här är kunskaper och färdigheter som byggts upp under många års intensivt deckarläsande, kunskaper som deckarläsare ofta har eftersom kärleken till genren bygger på en omfattande och gedigen konsumtion. Deckare är snabblästa, deckarälskare hinner alltså läsa många deckare och därigenom bygger de upp stora genrekunskaper. Jag antar att många av er känner igen er i detta.
