CrimeGarden recenserar: Straffa och låta dö av Mats Ohlsson

Det är många bra debutanter som gett sig in i den svenska deckardjungeln i år. En som jag precis läst är journalisten Mats Olsson, som bland annat verkat i Expressen. Han har tidigare gett ut en vanlig roman för närmare tjugo år sedan, De ensamma pojkarna (1995), men Straffa och låta dö är hans första försök i deckargenren.

CIMG3262

Även om titeln kan låta som en anspelning på filmen Live and Let Die (1973), finns det ingen som helst James Bond-glamour över Straffa och låta dö. Istället är det mesta i Ohlssons roman antingen lite småsjaskigt eller ganska helylle. Maten är för det mesta rejäl husmanskost, gärna tillagad på den skånska landsbygden, alternativt danska fläsksvålar eller snabbmat. Miljöerna innefattar mycket skånsk leråker och hem med porslinsfigurer och broderade kuddar, men också lite sjaviga barer och gator med slitna prostituerade i Malmö, Köpenhamn och New York förekommer. Sexskildringarna handlar egentligen mindre om sex än om spanking – som inte skildras särskilt sexigt och ofta inte heller ens för de inblandade egentligen har sexuella syften. Ja, trots att smiskandet är så centralt i Olssons roman är det svårt att ta huvudpersonens smiskfetisch riktigt på allvar.

Läs mer

Share

Deckarkalenderbitare? Jajamensan!

Förra året fick jag i uppdrag av Semic att skriva en ”artikel” till Faktakalendern, eller ja, snarare en lista om man ska vara petig. Listan skulle innehålla alla svenska deckarförfattare genom tiderna, deras eventuella pseudonym, deras huvudpersoner, dessas yrken, och uppgifter om på vilken plats deckarna huvudsakligen utspelade sig.

Faktakalendern 2014

Jag satte igång och efter en väldans massa biblioteksbesökande (tack till fantastiska Svenska deckarbiblioteket!), bokbläddrande och nätsökande hade jag en lista på närmare 1500 (!) svenska deckarförfattare med tillhörande information. Det visade sig dock att så många författare fick inte plats i Faktakalendern, så jag gjorde ett urval på runt 500 namn där de mest produktiva och välkända finns med tillsammans med de som särskilt utmärkt sig på något annat sätt. Resten av materialet har jag planer på att göra något annat av så småningom.

Så i 2015 års Faktakalendern som nyligen utkommit finns på sidorna 205–220 en diger samling deckarinformation: ett måste för kalenderbitaren och ypperligt användbart för den som exempelvis vill läsa eller skriva något om svenska deckare som utspelar sig i Uppsala, som har journalister i detektivrollen, eller varför inte huvudpersoner som heter Bergman.

Share

Recenserar Olle Lönnaeus i Sydsvenskan

Idag recenserar jag Olle Lönnaeus nya malmödeckare Jonny Liljas skuld i Sydsvenskan.

Lönnaeus 2014

Share

CrimeGarden recenserar: Slaktmånad av Lars Pettersson

2012 var ett år med ett starkt deckarstartfält från de allra nordligaste delarna av landet. Åsa Larsson fick Svenska deckarakademins pris för bästa svenska deckare för Till offer åt Molok, Tove Alsterdahl nominerades till samma pris för I tystnaden begravd, och Lars Pettersson prisades för bästa deckardebut för Kautokeino, en blodig kniv – som om man ska vara petig utspelar sig huvudsakligen i Norge. Nu kommer uppföljaren till Petterssons hyllade debut, romanen Slaktmånad, och än en gång får vi återse Kautokeino med omnejd.

Pettersson 2014

När en svensk toppolitiker på besök blir skjuten startar en komplicerad polisutredning tillika samarbetsövning med såväl lokala som nationella svenska och norska polisenheter av alla de slag inblandande. Den nyutbildade polisen Ann Berit Bongo vid Reinpolitiet utreder också flera fall där någon dödar renar. Samtidigt utsätts åklagaren Anna Magnusson, som i Petterssons debut återvände till Kautokeino efter många års bortavaro, för upprepade obehagliga hot – det verkar som om någon vill få henne att lämna bygden. Och hennes kusin Aslak Isak plågas av svåra minnen från tiden som soldat i Afghanistan medan det rustas till hans förestående bröllop. Rörigt? Ja, lite, men så småningom klarnar det mesta utan att allt för den skull tvingas ihop till ett sammanhängande fall.

Läs mer

Share

Pusseldeckarprat i Karlskrona 3/11

Den 3 november är jag på Karlskrona stadsbibliotek och pratar om pusseldeckare, hoppas vi ses där om du är i närheten! För detaljer se:

Affisch Karlskrona nov 2014

CIMG3163

Share

CrimeGarden recenserar: Min är hämnden av Varg Gyllander

Trots den enorma popularitet de olika CSI-serierna på TV rönt i Sverige under 2000-talet, har deckare med kriminaltekniskt fokus varit relativt sällsynta blommor i den svenska deckardjungeln under samma period. Elias Palm och Varg Gyllander är de två författare som med störst ambition och framgång försökt ändra på detta genom att skriva romaner med detektivgestalter hämtade från det kriminaltekniska fältet. Palm och Gyllander har dock arbetat efter radikalt olika strategier. Palm har satt rättsläkaren Ella Andersson i huvudrollen, och precis som de amerikanska föregångarna Patricia Cornwell och Kathy Reichs lägger han stor vikt vid att återge och förklara så mycket tekniska detaljer och processer som möjligt.

CIMG3237

Gyllander har däremot gått en närmast motsatt väg genom att ”försvenska” den kriminaltekniska genren och gestalta sina olika kriminaltekniker i princip som traditionella svenska polisromanpoliser, alltmedan han begränsar de tekniska specifikationerna till ett minimum. När jag nu läser den nya Gyllander-deckaren, Min är hämnden, konstaterar jag att de tekniska inslagen faktiskt oftast begränsas till att det sägs att huvudpersonerna arbetar enligt forensisk praxis, något som upprepas frekvent och som för mig känns irriterande svengelskt – även om det är mycket möjligt att ”forensisk” är den formellt korrekta termen även på svenska.

Läs mer

Share

CrimeGarden recenserar: Mellan fyra ögon av Denise Rudberg

Denise Rudberg – nu aktuell med sin fjärde deckare – får ofta kritik för att vara lite för lättviktig och banal som deckarförfattare. Jag kan tycka att det ofta är lite oförskyllt, och jag tror att mycket av kritiken bottnar i Rudbergs förkärlek för romantik och explicita sexscener – något som aldrig stått särskilt högt i deckarkretsar – i kombination med hennes huvudpersoners fäbless för champagnepimplande och lyxpralinsätande. Denna ur deckarförfattarstatussammanhang sett olyckliga kombination förstärks dessutom nu när Rudberg bytt från Norstedts till Forum av omslagets nydesign med författaren själv poserande bland eleganta guldslingor på bästa Liza Marklund-manér.

Rudberg 2014 (1)

Dessutom är det något provocerande dels med att påstå sig ha hittat på en egen genre – elegant crime, som ju egentligen bara är en mix av deckare och chick lit i överklassmiljöer – dels att skriva om just överklassmiljöer där människor ser ner på andra för att de inte har tillräckligt god smak eller tillräckligt fina märken på kläderna. Det sistnämnda är naturligtvis något som förekommer i alla kretsar, men det blir ändå lite extra provocerande när snobberiet backas upp av pengar, anor och privatskolebakgrunder.

Men ser man bortom den glossade ytan har Rudberg skapat intressanta huvudpersoner som är komplexa och kompletterar varandra väl. Konceptet med tre centralgestalter – en klassisk manlig deckarpolis, en äldre kvinnlig åklagarsekreterare, och en yngre manlig överklasspolis – genererar en bra dynamik och är relativt udda i den svenska deckarfloran.

Läs mer

Share

Ny artikel om Arne Dahl

Det finns inte särskilt många renodlade deckartidskrifter, och bland de akademiska tidskrifterna finns det faktiskt bara en, den välrenommerade amerikanska Clues: A Journal of Detection.

10478948_10152191606476957_5341178940601915381_n[1]

Det senaste numret av Clues som finns ute nu är ett specialnummer på temat ”The Global Crime Scene”, och där har jag med en artikel. Min artikel heter ”Beyond National Allegory: Europeanization in Arne Dahl’s Viskleken” och handlar om hur Dahl tar den svenska deckaren ut i Europa och försöker gestalta ett polisteam som är just europeiskt snarare än nationellt förankrat. Tyvärr är jag osäker på om man kan komma åt artikeln gratis på nätet om man inte går in via ett bibliotek som prenumererar på tidskriften. Länken ovan går till Clues officiella sajt där man kan ladda ner enskilda artiklar mot betalning eller skaffa sig en prenumeration på tidskriften, elektroniskt eller i pappersform. Global Crime Scene-numret innehåller också artiklar om bland andra Stieg Larsson och Agatha Christie.

Share

CrimeGarden recenserar: Rör inte mitt mord! av Lars Forsberg

Humoristiska deckare eller kriminalkomedier tillhör de mer sällsynta blommorna i den svenska deckardjungeln. Dessutom är ju humor något ganska personligt och alla uppskattar inte samma saker. Personligen tillhör Arne Dahls underfundiga och stundom sarkastiska roligheter mina favoriter på området. Debutanten Lars Forsberg kastar sig dock snarare rakt in i buskisträsket. Det är kanske inte riktigt min favoritbiom, men trots det är jag övertygad om att han kommer att bli en av många älskad deckarförfattare just på grund av sin humoristiska ton.

Forsberg 2014

Även om det inte sägs rakt ut talar det mesta för att Rör inte mitt mord! är första delen i en tänkt serie om kriminalkommissarie Torsten ”T-Rex” Rexelius i Erikshamn. Rexelius är en inkompetent klant till polis med en fullständigt skev självbild. Han anser sig vara Sveriges skickligaste mordutredare, guds gåva till polisväsendet och en fantastisk man och människa i allmänhet. Berättandet skapar dock distans till centralgestalten så att läsaren ser Rexelius som den katastrof han är. Lyckas han med någonting så beror det enbart på tur, eller på parhästens, den unge aspiranten Johannes Frosts, snabbtänkthet.

Läs mer

Share

CrimeGarden recenserar: Den stumma flickan av Hjort och Rosenfeldt

Psykologen Sebastian Bergman tillhör en av mina favoritfigurer i den svenska deckarfloran just nu. Han är en osympatisk sexmissbrukare som ljuger för alla omkring sig och för det mesta egoistiskt tar för sig och trampar runt, utan att ta hänsyn till vem han trampar på. Det är ingen person som man skulle vilja ha något som helst att göra med i verkliga livet.

HjortRosenfeldt 2014

Sebastian Bergman är en detektivgestalt som det är i princip omöjligt att identifiera sig med. Möjligen kan man tycka lite synd om honom någon gång, men han har alltid sig själv att skylla när det går åt skogen. Ändå är han en fängslande gestalt, någon jag gillar att läsa om och följa, kanske just för att det alltid är så klart att det inte kommer att gå honom väl. Det är en kombination av obehag och fascination, och genom de hittills fyra böckerna om honom blir han ständigt allt mer komplex, allteftersom han visar upp sin avskyvärdhet kryddad med enstaka glimtar av mänsklig värme.

Läs mer

Share