DIN GUIDE I DECKARDJUNGELN
Vill bara tipsa om att boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland som jag är redaktör för har fått en väldigt fin recension av Gunilla Wedding på Skånskan! Det är den första recensionen jag sett och det betyder extra mycket när det är någon så kunnig som Gunilla Wedding som kommer med beröm!
Cherstin Juhlin har annekterat Kristianstad och Åhus som miljö för sin polisromanserie med Annika Vester – polis med några få år kvar till pension – i huvudrollen. I Bryggan (som kom ut redan 2013, men som jag inte kommit mig för med att läsa förrän nu) anmäls en man försvunnen av sin sambo, och Annika engagerar sig i fallet. Parallellt med utredningen får vi också följa Annikas uppväxthistoria med en förtryckande far och ett traumatiskt övergrepp som centrala ingredienser. Det aktuella fallet river upp gamla sår för Annika, samtidigt som hennes far blir allt äldre och skörare. En väldigt stor del av romanen handlar just om Annikas privata liv – så väl om glädjeämnen som om trauman och problem. De senare har dock i stor utsträckning paralleller även i andra delar av berättelsen, och till stor del handlar det om svek och maktspel.
Juhlin har själv en bakgrund inom polisen och hon är väldigt noga med de yrkesrelaterade detaljerna. Ibland blir det nästan väl omständligt, som när hon återkommande använder förklarande parenteser. Vana deckarläsare är redan relativt välbekanta med polisarbete och då är det bättre att presentera sådant lite mer diskret så att man inte riskerar att läsaren känner sin kunskapsnivå underskattad.
Mats Ahlstedt tillhör de svenska deckarförfattare som varit med ett tag och skriver habila deckare, men som ändå inte fått den där stora uppmärksamheten och de höga placeringarna på bestsellerlistorna. Han inledde deckarkarriären 2005 med Dödsängeln, och har till dags dato skrivit åtta romaner i Göteborgsmiljö med poliserna Fatima Wallinder, Sören Högström och deras kollegor i centrum. De senaste tre – som också brukar beskrivas som en trilogi – har dessutom i huvudrollen inkluderat fängelseprästen Johannes Brobeck, den numera pensionerade ”deckarprästen”.
I Ondskans spår har Brobeck skaffat sig en hundpromenadsbekant. Hon ber honom undersöka vad som hände hennes dotter som försvann för tolv år sedan och som aldrig hittats. Snart känner Brobeck sig hotad, kvinnan försvinner och alla han talar med verkar rädda. Och överallt dyker serber ur den göteborgska ”juggemaffian” upp. Samtidigt rymmer Högströms äldre dotter, som bor med hans ex-fru, hemifrån och Wallinders sambo visar sig plötsligt ha en tvillingbror som är en efterlyst serbisk krigsförbrytare.
Jonas Moström har gjort sig känd som Sundsvalls främsta skildrare i deckargenren. I åtta romaner med läkaren Erik Jensen och polisen Johan Axberg i huvudrollerna har han utforskat den medelpadska metropolens mörka sidor. Med Himlen är alltid högre påbörjar Moström dock en ny serie, på ny plats och med en ny huvudperson.
Psykiatrikern Nathalie Svensson jobbar på en klinik i Uppsala, men är också verksam inom Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp. Hon är nyskild och när hon inte har hand om barnen i Uppsala utforskar hon singellivets dejtingmöjligheter i Stockholm. När hon blir vittne till hur en av hennes erövringar mördas – och därtill på samma sätt som hennes stora kärlek mördats tio år tidigare – börjar Nathalie nysta i det hela. Vad hände egentligen för tio år sedan, och vem kan hon lita på när både vänner, kollegor och familj visar sig dölja saker?
När jag är ute och reser och de böcker jag har med mig tar slut finns det några författare jag brukar söka mig till i flygplatsshopparna eller på den engelskspråkiga deckarhyllan i någon lokal bokhandel. En av dessa är amerikanska Patricia Cornwell, som jag följt sedan jag började intressera mig för förhållandet mellan vetenskap och deckare, men som jag, om jag ska vara ärlig, idag nog främst läser för att jag trivs tillsammans med hennes huvudpersoner. Cornwells Scarpetta-serie är ganska ojämn i kvaliteten, men som med alla serier man väl fastnat i bryr man sig om hur det går för karaktärerna – även om den enskilda boken kan ha sina brister.
Dust (2013) är den tjugoandra delen i Cornwells serie med rättsläkaren Kay Scarpetta och hennes vänner i centrum. Boken finns ännu inte på svenska, men dyker säkert upp i översättning snart. Tjugoförsta delen i serien, The Bone Bed (2012), kommer ut på svenska nu till våren med titeln Grön död, och på engelska finns redan tjugotredje delen, Flesh and Blood (2014) ute.
Med sin Stockholm Noir-trilogi (2006–2011) etablerade sig Jens Lapidus som något av det mest nyskapande och intressanta i den svenska deckarfloran. Genom att införa nya Stockholmsmiljöer och perspektiv, ett annorlunda språk och originella huvudpersoner förnyade han den samhällskritiska svenska deckaren på ett välkommet sätt. Vi fick se ett Stockholm där den verkliga makten inte alls ligger i de offentliga makthavarnas händer, utan där allt istället kontrolleras av de kriminella nätverk som styr under den officiella, polerade ytan.
Med Vip-rummet inleder Lapidus en ny serie – eller åtminstone kan man anta att romanen kommer att få uppföljare. Precis som författarens tidigare deckare är den nya boken väldigt karaktärsdriven, och denna gång har han skapat gestalter som är ännu lättare för läsaren att identifiera sig med. Kanske beror det på att det rör sig om färre huvudpersoner, eller så har Lapidus nu helt enkelt överträffat sig själv när det gäller att skapa fängslande och intressanta karaktärer.
Tillbringar tid i Hongkong och funderar över hur mycket det skiljer sig från Sverige. Hur vore det att skriva en deckare som utspelar sig här?
De senaste åren har allt fler svenska deckarförfattare skrivit romaner som utspelar sig utanför Sverige, i olika delar av världen. Oftast väljer de då att ha en svensk detektivgestalt i huvudrollen, ett smart grepp för att på ett trovärdigt sätt ändå kunna skildra de främmande miljöerna tack vare att man kan göra det just från (den ibland mer, ibland mindre) initierade besökarens perspektiv. Det är så exempelvis Henning Mankell, Henrik Tord, Karin Alfredsson och många andra huvudsakligen arbetar. Att skildra den främmande världen och kulturen inifrån, med hjälp av en infödd huvudperson, på ett trovärdigt sätt är alltid mycket svårare. Kanske kan man övertyga en svensk publik, men idag när så många av de svenska deckarna översätts och når läsare över hela världen är det inte lika enkelt.
Det är otroligt många svenska deckare som idag kommer ut på småförlag eller ges ut på eget förlag – det mest framgångsrika exemplet på det senare är ju Emilie Schepps debut från förra året. Jag har inte räknat efter exakt, men av alla svenska deckare som kommer ut utgör dessa omkring 30 %. När det gäller deckaröversättningar är det ovanligare att egenförläggare/småförlag satsar på att ge ut sådana. Förmodligen beror det på att stora, etablerade utländska deckarnamn är alltför eftertraktade och att det är svårt att få ekonomi i något annat – ger man ut sin egenskrivna svenska deckare krävs inte samma idealistiska engagemang, där får man ju direkt tillfredsställelse genom att få se sin egen bok i tryck.
(Japp, fortfarande ingen normal trädgård, och dåligt ljus, därav suddig bild.) En som går mot strömmen i det här avseendet är översättaren Britt-Marie Ek som på det egna förlaget Bokmärket B nu tänker satsa på att ge ut översättningar från tyskan. Först ut är Ina Hallers debutdeckare, miljöthrillern Tungmetall (orig. Schwermetall, 2012).
Det finns som tidigare sagt många bra svenska deckardebutanter i år, och det har blivit dags att recensera ännu en. Anne-Marie Schjetlein debuterar med thrillern Döden kvittar det lika som utspelas i Halmstad och de lokala igenkänningspunkterna är många.
(Fortfarande långt borta från den vanliga CrimeGarden-trädgården.) Schjetlein är själv sjuksköterska och skildrar initierat de sjukhusmiljöer där romanen till stor del utspelar sig, och de vårdande miljöerna – på en gång offentliga och privata – fungerar väl som bakgrund till en berättelse som framförallt handlar om ensamhet och om behovet av relationer och närhet till andra människor. Till en början blir det dock nästan väl mycket sjukhusrutiner och vårdaspekter, men efterhand som handlingen kommer igång på allvar smälter det in i bakgrunden.
Eftersom jag försöker ta mig igenom så många som möjligt av alla de svenska deckare som kommer ut varje år, är det inte så ofta jag hinner läsa några av alla de bra utländska deckarförfattare som finns. Och när jag någon gång hinner, blir det främst de gamla vanliga favoriterna. En helt ny och ganska trevlig bekantskap är dock brittiske Philip Kerr, vars senast till svenska översatta roman, Tyskt rekviem (A German Requiem, 1991), var en av de nominerade till Svenska deckarakademins pris för bästa till svenska översatta deckare i år.
(Långt från den vanliga trädgården idag…) Man kan undra varför det tagit så lång tid innan Kerrs deckare översatts – det här är sista delen i en trilogi, de föregående delarna utgavs på svenska 2013 och 2014, medan originalen kom ut redan i slutet på 1980- och början på 1990-talet. Det kan i alla fall inte ha att göra med brist på intresse för andra världskriget på den svenska deckarmarknaden. Kanske är det främst det lite udda i att en brittiska författare skriver om Tyskland som skapat tvekan.
