Sedan Mattias Edvardsson slog igenom med sin andra deckare, En helt vanlig familj, har han blivit enormt hyllad och skapat sig en egen nisch på den svenska deckarscenen. Personligen håller jag nog ändå deckardebuten, En nästan sann historia, som favorit bland hans böcker.
Även En familjetragedi utspelar sig i ett igenkännbart Lund. Under några sommarmånader utspelar sig det som slutar i en tragedi, eller med en kanske mer korrekt terminologi, i mord. Redan tidigt avslöjas det fullbordade brottet för läsaren, kropparna hittas och sedan följer vi tre av de misstänkta parallellt med utdrag ur polisens förhör med dem och med andra som på olika sätt befunnit sig i deras närhet den där sommaren.
Den unga, trasiga Karla som läser en juridisk introduktionskurs med sikte på att komma in på juristprogrammet och bli domare. Den desperate Bill vars hustru dött i cancer, som nu kämpar med ekonomin för att ge dottern Sally ett bra liv. Den trettioårskrisande Jennica som söker kärleken och börjar dejta den äldre Steven. Efterhand skapas olika band och relationer mellan de tre, samtidigt som allt spårar ur.
Edvardsson arbetar även denna gång med att ge läsaren olika synvinklar på skeendena och framförallt kan även denna bok placeras i den psykologiska thrillergenren. Än en gång utforskar han vad som kan ske när vanliga människor steg för steg trängs så långt in i ett hörn att de känner att de inte har någon rimlig väg ut. Här återfinns dock även pusseldeckarinslag som jag inte riktigt känner igen från de tidigare böckerna.
Att hålla sig till tre perspektiv är ganska lagom, samtidigt som boken har fem huvudpersoner. Även de två mordoffrens historier hade förtjänat att berättas, nu framstår de fortfarande som relativt gåtfulla när allting avslöjats. Även om valet att inte skildra skeendena också ur deras synvinklar är högst begripligt för att hålla mystiken uppe, kan jag samtidigt önska att Edvardsson antagit utmaningen att även låta dem komma till tals.
Tematiskt handlar boken mycket om hur starkt våra val och vårt beteende präglas av erfarenheterna från vår uppväxt, det spelar ingen roll hur vi än försöker att bryta mönster och gå vidare och forma våra egna liv. De tre huvudpersonerna är alla starkt styrda av sina respektive familjebakgrunder och där man verkligen kan tala om tragedier på olika plan. En annan gemensam nämnare är beroenden, beroenden av droger, av spel och av andra människor.
Edvardsson är skicklig på att bygga upp läsarens nyfikenhet på hur allt kan hänga ihop – jag skulle säga att det snarare handlar om det än om att han är bra på att skapa spänning, särskilt spännande är det egentligen inte. Men de läsare som uppskattat hans senaste böcker kommer att känna igen sig i han romanvärld, och de kommer inte att bli besvikna på En familjetragedi.
Ni har väl inte glömt att jag debuterade som deckarförfattare förra året med boken Oskuld och oleander (som nu finns ute i pocket)? Den 2 september utkommer uppföljaren, Förgätmigej, där ni åter igen för träffa Iris Bure. Redan nu kan ni få en förhandstitt på den fina omslaget, skapat av Emma Graves:
2 september kommer Förgätmigej som fysisk bok, E-bok och ljudbok (inläst av fantastiska Rachel Mohlin).
Och här har ni baksidestexten:
”Augusti. De första tecknen på höst smattrar mot rutorna när samtalet kommer. Iris kusin Ingrid är desperat, systerdottern Alva har inte återvänt från paddelturen med vännerna. När Iris inser att det finns paralleller till något hon och kusinen själva upplevde i tonåren kör hon raka spåret upp till Åmål för att hjälpa till att leta. Sökandet utvecklar sig snart till en utdragen katt-och-råtta-lek i de dalsländska skogarna, bland barndomsminnen och sommarförälskelser, ungdomssynder och nattsvarta mardrömmar. Vad är egentligen det mystiska Växthuset? Varför har Iris glömt så mycket av det som skedde där, och hur kommer det sig att alla hon pratar med verkar försvinna?
Kerstin Bergman följer upp sin hyllade debut Oskuld och oleander med ännu en personlig och tänkvärd återvändardeckare. Med Förgätmigej har hon skapat ett oslagbart sensommaräventyr präglat av stämningsfulla miljöer, lågmält bitsk humor och krypande obehag.”
Författarduon har etablerat sig starkt på den svenska actionscenen, men hade vunnit på att knyta ihop berättelsen bättre.
I Stormfödd, tredje boken i serien, har Alex Storm problem både med businessen och privatlivet. Hustrun vill lämna honom och far till Colombia för att säkra kokainleveranserna, medan Alex besöker Hongkong och brodern, triadledaren Peter, i jakt på sina rötter. Langaren Lissie pressas och polisen Nina kommer allt närmare det kriminella nätverket. Vi bjuds på ett fängslande persongalleri och spännande action.
I deckarserier är det vanligt att skildra ett fall per bok plus en genomgående intrig. Här ligger allt fokus på den genomgående storyn. Det gör dels att det är svårt att riktigt veta vad boken handlar om, dels att den känns oavslutad då få händelsetrådar får sin upplösning. Det funkar fint för trogna läsare av serien, sämre för den som vill läsa boken fristående.
(Denna kortrecension är ursprungligen skriven för Gota Media som dock endast publicerat den i de fysiska tidningarna i våras, ej på nätet.)
Idag talar man allt oftare hellre om spänningslitteratur än om deckare. Varför gör man det? Och vem är det egentligen som vinner på det? Jag har funderat över vad detta betyder för den svenska deckaren. [Denna artikel publicerades ursprungligen i Borås Tidning i mars 2021.]
Sedan Stieg LarssonsMän som hatar kvinnorpublicerades 2005 har deckargenren i Sverige utvecklats enormt. Innan dess var det framförallt Sjöwall och Wahlöös modell för den samhällskritiska polisromanen som utgjorde måttet för en kvalitetsdeckare. Skulle du bli framgångsrik som deckarförfattare var det åt det hållet du skulle sikta. Men Larsson gjorde något helt annat och lyckades ännu bättre. Det internationella genomslag han fick med böckerna i Millennium-trilogin överglänste vida det hans tidigare svenska författarkollegor fått. I jämförelse med Larssons försäljningssiffror stod till och med Henning Mankell sig ganska slätt.
Det som var nytt och originellt med Män som hatar kvinnorvar hur Larsson lekte med deckargenren, hur han vågade lämna det väl upptrampade polisspåret och blanda element från ett antal olika deckargenrer. Mest framträdande i den första boken är naturligtvis hur han förenar pusseldeckaren med seriemördarthrillern, men här återfinns även inslag av exempelvis rättegångsroman, journalistdeckare, hårdkokt deckare, barn- och ungdomsdeckare – och naturligtvis polisroman.
Larssons framgångar fungerade som både en ögonöppnare och en inspirationskälla för övriga svenska deckarförfattare. Plötsligt vågade man ta ut svängarna, arbeta med nya typer av huvudpersoner och utmaningen att skapa nya originella genrekombinationer sporrade till en enorm utveckling av genren. I princip ”alla” kombinerade olika deckargenrer, variationen ökade och deckarhybriderna stod som spön i recensenternas slalombackar.
Det här var en utveckling som säkerligen både bidrog till och sammanföll med en enorm växtkraft inom genren. Fler och fler svenska deckare (eller kriminalromaner, som är en term som också kan användas som ett paraplybegrepp, synonymt med deckare) gavs ut varje år, fler och fler översattes, filmatiserades, lästes och dök upp i hyllorna på flygplatser och i boklådor världen över. Larssons framgångar hade dessutom öppnat även den engelskspråkiga marknaden för de svenska författarna och det var som om Män som hatar kvinnorfungerat som ett startskott för en inspirerande frihet inom genren som resulterade i ett framgångsrikt överflöd. So far, so good.
I takt med att genrevariationen ökade började författarna ta ut svängarna ytterligare, blanda in även andra populärgenrer i deckargenren. Lite skräck, lite romance, lite fantasy, lite chick lit – möjligheterna tycktes oändliga. Det här var något förlagen var snabba att haka på. Plötsligt talade man hellre om spänningslitteratur än om deckare. Då kunde man rida på den framgångsrika deckarvågen för att sälja in även sådant som egentligen snarare hörde hemma i framförallt skräck- eller fantasygenren, böcker som innehåller övernaturliga inslag vilket är absolut förbjudet inom deckargenren i sig.
Rubriken ”Deckare” ersätts idag i många fall av rubriken ”Spänning” i förlagskataloger och bokhandelsskyltning. Även när det gäller deckarpriser – Storytel Awards och Crimetime (Specsavers) Awards är bra exempel – får skräck- och fantasyromaner numera ofta vara med och konkurrera om deckarpriserna. I princip är det bara Svenska Deckarakademins priser som fortfarande i praktiken är renodlade deckarpriser. Vi har alltså rört oss en bra bit från Stieg Larsson som förebild. Även om han tangerade skräckgenren i en del av sina thrillerutspel och fantasygenren i Lisbeth Salanders släktskap med superhjältarna, höll han sig hela vägen inom verklighetens – och deckargenrens – krassa ramar.
Vad innebär då detta rent konkret för deckargenren? I bästa fall innebär det att läsare upptäcker nya typer av böcker de inte annars skulle välja spontant, och inte minst innebär det att böcker ur andra genrer än renodlade deckare får mer uppmärksamhet än de skulle ha fått annars. De stora bästsäljarna inom ”spänningsgenren” är trots allt fortfarande deckare utan inslag som bryter det realistiska kontraktet med läsaren (många av dessa bästsäljare innehåller dock inslag av framförallt romance, som ända sedan det nya millenniets början fått allt större plats inom genren). Det kan spänningsböckerna med övernaturliga inslag (ännu?) inte konkurrera med.
I sämsta fall innebär det en urvattning av genren, där läsare känner sig lurade när deckargåtan plötsligt löses på övernaturlig väg och där man har svårt att veta vilka böcker som egentligen är deckare. Där läsare håller sig till de redan etablerade deckarserierna och deckarförfattarna, för där ”vet man vad man får”, istället för att våga testa nya debutanter och författare.
Spelar det här alls någon roll? För förlagen som använder deckarnas framgångar för att marknadsföra och sälja även andra böcker (och som även är drivande bakom priser som exempelvis de ovan nämnda) är det naturligtvis bra, på samma sätt som att allting nu marknadsförs utomlands som Nordic Noir, vare sig det är noir, deckare eller ens av nordiskt ursprung. När det finns ett framgångsrikt koncept vill alla rida på vågen, och att döpa om allt till spänningslitteratur är precis samma sak. För genren i sig och för läsarna är fördelarna betydligt mera tveksamma.
Från och med idag går det att boka mig för föreläsningar och andra uppdrag även via Författarförmedlingen vid Författarcentrum Syd. Eftersom jag efter det senaste årets inställda evenemang verkligen behöver uppdrag, tipsa gärna alla ni känner som jobbar på bibliotek, seniorföreningar, bokmässor, litteraturfestivaler och liknande – helt enkelt alla som är inblandade i att ordna olika typer av litteraturarrangemang – om det. Jag kommer gärna ut och håller exempelvis deckarföreläsningar, jobbar som moderator eller gör författarbesök. Mer info hittar ni hos Författarcentrum Syd, här.
Foto: Andreas Gruvhammar
Som vanligt går det naturligtvis utmärkt också att kontakta mig direkt (se ”Kontakt” ovan), och under rubriken ”CG erbjuder” ovan hittar ni också mer information om vilka föreläsningar och annat jag erbjuder.
Aktuella och svåra ämnen står i centrum för sjätte delen av Sahlströms polisserie, men boken hade vunnit på ytterligare bearbetning.
Polisen Saga Vallén och hennes kollegor i Lund utreder mordet på en pojke som skjutits på högstadieskolans skolgård under sommarlovet. Snart erkänner en av hans närmaste vänner mordet, men när man hittar ytterligare ett lik kompliceras allt. Tematiskt handlar boken om mobbning, övergrepp och utsatthet på nätet – viktiga och komplexa ämnen som fortfarande inte diskuteras tillräckligt. Sahlström skildrar också den stora klyftan mellan ungdomars och vuxnas värld och hur svårt det är att skapa det förtroende som krävs för att överbrygga den.
Som lundabo uppskattar jag också särskilt att läsa om de välbekanta miljöerna. Jag kan dock önska att så väl intrigens detaljer som språket bearbetats ytterligare. Även den psykologiska trovärdigheten i romanens relationer kunde ha jobbats med en vända till.
(Denna kortrecension är ursprungligen skriven för Gota Medias tidningar som dock endast publicerat den i de fysiska tidningarna i våras, ej på nätet.)
Är det bara jag som är lite besviken på Anders de la Mottes nya deckarprojekt? Inte ett kritiskt ord verkar ha yttrats om Döden går på visning, boken som förutspås bli sommarens storsäljare och som inleder pusseldeckarserien som de la Motte påbörjat tillsammans med komikern Måns Nilsson. Hyllningskörerna är unisona, författarintervjuerna överallt. Bokhandlarna myser och vänder ut och in på sig för att kränga så många exemplar som möjligt av boken som egentligen säljer sig själv. Och idag annonserade man dessutom, inte ett dugg oväntat, att Morden på Österlen (som den blivande serien heter) kommer att bli tv-serie.
Missförstå mig rätt, det är inget större fel på boken. Döden går på visning är en trivsam, välskriven pusseldeckare som kommer att älskas av många. Men jag hade förväntat mig betydligt mer än så när Anders de la Motte än en gång ger sig på en ny deckargenre.
I många år har Anders de la Motte varit en föregångare bland de svenska deckarförfattarna när det gällt att hela tiden utveckla sitt författarskap. Från Geim-trilogin, som visade sig bli en stor succé bland skolungdomar och vars första del belönades för sina nyskapande ansatser med Svenska Deckarakademins debutantpris 2010, till MemoRandom och UltiMatum, två genialiska bidrag till polisthrillergenren (här trillade det även in ett akademipris 2015 för årets bästa deckare till UltiMatum). Därefter gick han vidare och kryddade den svenska landsbygdsdeckaren med extra allt, inte minst i form av ett fantastiskt språk och dito miljö- och stämningsskildringar, i Årstidskvartetten som inleddes med Slutet på sommaren (som renderade en akademinominering i årets-bästa-klassen, ett kvalitetsbevis som även tillföll del två och tre i serien). Så när de la Motte nu gav sig på ytterligare en ny deckargenre, och dessutom för första gången gav sig i lag med en skrivpartner, förväntade jag mig något utöver det vanliga.
Men hur gick det då? Det är tydligt att författarduon läst in sig ordentligt på de klassiska pusseldeckarna – eller åtminstone sett ett försvarligt antal avsnitt av Morden i Midsomer, den brittiska tv-serien som på senare år fått förkroppsliga pusseldeckargenren. Döden går på visning följer mallen ganska slaviskt. Vi möter de välkända karaktärsstereotyperna (i ordets mest positiva mening), ett begränsat antal människor huvudsakligen från den övre medelklassen och överklassen naturligtvis, som alla har motiv att ta livet av mordoffret. Som så ofta i den moderna pusseldeckaren har klasshierarkierna kompletterats med kändisklassen, vars pengar och berömmelse väger lika tungt som adliga anor.
Våra misstänkta placeras i förhållande till den den avgränsade mordplatsen och den korta tidsfrist då mordet måste ha begåtts. Författarduon har gjort mesta möjliga av den moderna teknikens övervakningsmöjligheter, men tyvärr faller detta delvis på att mordplatsen läcker som ett såll, man inser som läsare snart att det finns alltför många obevakade vägar in och delar av området som inte täcks av kameror för att larmkoder och filmsnuttar egentligen ska kunna användas för att utesluta någon misstänkt. Valet av Österlen som Skånes Midsomer är naturligtvis tacksamt och de skånska specificiteterna tillför dessutom den lilla humoristiska touch som alltid bidrar till det klassiska pusseldeckargemytet. Scenen då detektiven från Stockholm för första gången äter äggakaka är exempelvis underbart träffsäker.
Som grädde på moset – och i det här fallet den egentliga behållningen av det hela – har vi mästerdetektiven i form av den äldre, sommarlediga, stela kommissarien Peter Vinston (utan W) från Stockholm som assisteras av den unga och lite lagom geting-ettriga kvinnliga polisen med lokalkännedom, Tove Esping. Eller om det kanske är tvärt om – frågan om vem som egentligen assisterar vem kan diskuteras. Den omaka duon visar sig dock snart komplettera varandra utmärkt, och alla försök att upprätthålla något slags antagonism och territoriellt revirtänkande dem emellan framstår redan från början som krystade. Det är uppenbart att de tu trots sina olikheter kommer att trivas ihop och arbeta ypperligt tillsammans. Och när vi närmar oss upplösningen samlar de naturligtvis alla misstänkta på mordplatsen (där biblioteket visserligen inte hunnit inredas ännu, det är trots allt bara ett visningshus) för att avslöja hur allt gått till och vem den skyldiga äro.
Hela konceptet bäddar naturligtvis för succé. Vad kan gå fel? Sommar, Österlen och mysdeckare – eller ”ond bråd död bland slott, äppelträd och blommande rapsfält”, som det står på omslaget och som de la Motte säger i intervjuer. Och den perfekt tajmade releasen strax innan semestrarna, innan alla börjat spendera semesterkassan och inser att det nog är bäst att lägga slantarna på pocketböcker som vanligt – eller inte hunnit påminnas om hur opraktiskt det är med inbundna böcker på stranden. Och så den lika perfekt koordinerade mediekampanjen. Egentligen är det konstigt att ingen annan av Sveriges många kreativa deckarförfattare redan kommit på och lagt belag på hela upplägget.
Jag är naturligtvis medveten om att min frustration huvudsakligen grundar sig på höga förväntningar. Hundratusentals läsare kommer att älska det här. Men när man vet hur bra Anders de la Motte kan vara, och hur skickligt och originellt han tidigare hanterat varje ny typ av deckare han getts sig i kast med, är det svårt att inte bli åtminstone lite besviken. Här har han (och Måns Nilsson) följt mallen alltför slaviskt. Morden på Österlen är ett väl genomfört koncept, en given succé och en säker kassako redan på skisstadiet. Då tycker jag att det är okej att bli lite gnällig när man inte får det där ”extra allt” Anders de la Motte tidigare skämt bort sina läsare med. Och att mördarens identitet var så pass väntad när avslöjandet väl kom betecknar åtminstone jag som lite av ett misslyckande…
Ps. Jag är medveten om att jag lägger hela ansvaret på Anders de la Motte här, men det beror på att det är på honom jag har förväntningar. Måns Nilsson utgör pinsamt nog en lucka i min allmänbildning, vilket gör att jag inte alls vet vad jag borde förvänta mig av honom. Vad jag önskar mig just nu är att få läsa en recension utifrån det motsatta perspektivet, skriven av någon som väl känner till Måns Nilssons kvaliteter, men inte har någon koll alls på vad Anders de la Motte brukar prestera.
Ps2. Det här blev väldigt långt, en eloge till dig som orkade läsa hela vägen! Kanske är du den perfekta personen för att skriva den där andra recensionen som jag efterlyser i mitt första ps?
Ps3. Vad handlar boken om då? Jo: Ett strandnära och modernt byggprojekt på Österlen skapar kontroverser. Kändismäklaren blir mördad i det tjusiga huset. Lokalbefolkningen hyser starka känslor kring projektet. Alla har hemligheter, men vems känslor är tillräckligt starka för att mörda? Den utbrända kommissarien från Stockholm är sjukskriven och vill vara nära sin dotter, bosatt på Österlen. Men naturligtvis kan han inte låta bli att agera konsult åt de oerfarna lokalpoliserna när ett mord inträffar i dotterns närhet.
Det har hittills kommit många nya spännande deckardebutanter i år, Mannen som försvann är en av dem.
Om boken skriver jag bland annat att: ”I baksidestexten kan man läsa att Tony Fischier skriver i Sjöwall-Wahlöös och Ed McBains anda, men den politiska och samhällskritiska udd som karakteriserar föregångarna saknas. Det gör inte boken sämre, men förväntningarna uppfylls inte.”
Hela min kortrecension för Gota Media kan ni läsa exempelvis i Barometern, här.
”Ett bitcoin-företag står i fokus, men storyn handlar framförallt om föräldraskap, alkohol och droger. När gör strävan efter framgång och inkomster att man tappar bort det som egentligen är viktigt?”
Även om det inte synts här har jag inte legat på latsidan i vår när det gäller recensioner, men eftersom jag haft så fullt upp med annat har jag i princip bara hunnit med att skriva för Gota Media. Jag ska försöka länka till så många av de recensionerna som möjligt här under de närmaste dagarna. Jag börjar med den senaste boken av Gabriella Ullberg Westin, När vi faller. Hela min kortrecension av boken går att läsa exempelvis i Ystads Allehanda, här.
