Feelgood-deckare, trivseldeckare och mysdeckare – det vill säga pusseldeckare med humoristiska inslag och äldre huvudpersoner – har blivit vanligare de senaste åren. Christina Olséni och Micke Hansen har sedan länge etablerat sig som Skånes främsta författare av dylika med en polispusselserie om Falsterbo och en mer klassisk pusseldeckarserie om en bostadsrättsförening i Lund. Hotellgästen är sjunde delen i den förstnämnda serien.
Efter att nyligen läst årets stora satsning i den här genren, Anders de la Motte och Måns Nilssons Döden går på visning (se min recension här) är det många element i Hotellgästen som känns bekanta. Även hos Olséni och Hansen möter vi en framgångsrik influencer, en mäklare och en hunsad assistent som är inblandade i själva mordfallet. Likheterna är naturligtvis en slump och bland annat ett resultat av att kändisar idag är den nya motsvarigheten till den klassiska pusseldeckarens överklassgestalter. När det gäller huvudpersonerna skiljer det sig dock mer. Olséni och Hansens klantiga poliser och excentriska pensionärer är av ett helt annat slag än de la Motte och Nilssons polisduo.
Handlingen i Hotellgästen kretsar kring Hotell Gässlingen där den berömda influencern hittas död, flytande i polen. Bland hotellgästerna – de misstänkta – märks influencerns vänner och pojkvän, en pratsam handelsresande och en delegation från Knislinge församling som är på kontaktbesök hos den lokala församlingen i vars församlingshem polisstationen är inhyst.
Liksom i de tidigare böckerna i serien blir det bäst när pensionärerna får stå i centrum, medan det är lite väl mycket Kling och Klang över skildringen av poliserna. Men trevligt och småroligt är det, och Olséni och Hansens vanliga läsekrets lär känna igen sig och knappast bli besvikna. När det gäller själva deckargåtan kan jag önska att fler bra ledtrådar placerats ut på ett tidigare stadium. Nu blir det lite av att alla klantar runt och så mot slutet dyker det plötsligt upp något som avslöjar varför mordet begåtts. Som läsare får man egentligen ingen riktig chans att klura ut hur det hela hänger ihop – vilket ju är premissen i en klassisk pusseldeckare.
Jämförelsen med de la Motte och Nilsson är oundviklig nu när de startat en serie i samma genre i en lika turistpopulär del av Skåne och riktar sig till samma läsekrets. Det råder inget tvivel om att de la Motte är den skickligare deckarförfattaren och han och Nilsson lägger sig närmare den klassiska pusseldeckaren på många sätt. De två har också ansträngt sig mer för att framhäva just det specifikt skånska i sin serie. Rent hantverksmässigt finns en klasskillnad, men Olséni och Hansen har en väl etablerad läsekrets och att det dyker upp fler serier inom mysdeckargenren är sannolikt bara bra för alla inblandade. Deckarläsare är ofta bokslukare och att Skåne får förstärkning som mysdeckarlandskapet framför andra är bara roligt.
Det senaste decenniet har det i Jens Lapidus spår vuxit fram en form av polisthriller i Sverige som står i kontrast både till den traditionella, samhällskritiska polisromanen som följt i Sjöwall och Wahlöös spår och till polisromanen i landsortsmiljö à la Anna Jansson och Björn Hellberg. Det är i denna nya polisthrillergenre Bjerre och Casserfelt placerar sig med Ensamt vittne.
Ensamt vittne är första delen i en ny tänkt serie, döpt till ”Linje 17” efter den tunnelbanelinje som leder till Bagarmossen i Stockholm, förorten som det hela kretsar kring. I Bagarmossen samsas hipsters och övre medelklassfamiljer med invandrartät arbetarklass – en kombination som på ytan framstår som ett idealiskt integrationsprojekt, men där konflikter och fördomar frodas.
Precis som i Lapidus Stockholm Noir-trilogi följer vi så väl poliser som kriminella i huvudrollerna och perspektiven växlar. Av böcker från senare år går associationerna till exempelvis Emelie Schepps Nio liv och Sammy Jeridis Ghettokungen-serie.
Trettonårige Eddies bror är ledare för ett av de kriminella ungdomsgängen i Bagarmossen och händelseförloppet inleds med att Eddie bevittnar hur broderns flickvän skjuts till döds hemma i vardagsrummet. Den unga polisen Lina Kruse är en av de första på plats och snart introduceras vår tredje huvudperson, polisen Jack Karlberg, en streber som arbetat med att kartlägga gängen, men som också har bakgrund som hangaround till ett kriminellt MC-gäng. Eddie pressas från alla håll för att peka ut – eller inte peka ut – mördarna. Lina, som själv är uppvuxen i Bagarmossen, brottas med en komplicerad relation till sin alkoholiserade mor, och Jack kämpar med sin katastrofala ekonomi och hustruns cancer.
Här föreligger inget mysterium när det gäller vem som är mördaren, utan den centrala frågan är om Eddie ska peka ut förövaren eller inte. Spänningen byggs framför allt upp genom de eskalerande konflikterna mellan gängen och genom hur Lina och – framför allt – Jack trasslar till det för sig. Det handlar om relationer och lojalitet, om gränserna för vad som är rätt och fel och om hur svårt det är att gå tillbaka när man en gång korsat dem.
Boken styrka ligger huvudsakligen i skildringen av den unge Eddie, av hans situation, det dilemma han ställs inför och hans relationer i förhållande till gängen, vännerna och familjen. Dessutom är skildringen av det komplexa Bagarmossen som vanligtvis målas ut som ”det nya söder”, medelklasshipsterfamiljernas nya paradis, intressant och tänkvärd. Klasskonflikterna som gestaltas fungerar som en miniatyr av det som pågår i Sverige idag.
Ett problem jag har med boken är dock att jag har svårt att identifiera mig med och känna någon egentlig sympati för varken Lina eller Jack. På många sätt porträtteras de som stereotyper för sina kön: hon den känslostyrda, vackra rödhåriga kvinnan och han den driftstyrda machomannen som har svårt att se mer än yta. Psykologiskt är de långt ifrån övertygande och jag kommer på mig själv med att önska att författarna valt att helt enkelt byta kön på de två gestalterna. Det hade gjort dem betydligt mer intressanta.
När det gäller handlingsförloppet är Eddies story bra, men i övrigt känns det lite som en transportsträcka inför kommande böcker i serien där vi får se hur framför allt Jack, som fullständigt saknar konsekvenstänkande, trasslar till det för sig allt mer, både på det personliga planet och yrkesmässigt. Det är uppenbart att hans historia kommer att vara en drivkraft framåt genom serien, men än så länge placerar författarna bara ut byggstenarna och som läsare kan man inte annat än irritera sig på alla de dumma beslut Jack – och i viss mån även Lina – tar.
Av författarnas tack-sidor i slutet av boken framgår att de lagt ner mycket arbete på att skapa en trovärdig bild av gängkriminalitet och ungdomar idag. Kanske är det just den enorma ansträngningen som gör att det hela känns en smula konstruerat och överarbetat. Än så länge når Bjerre och Casserfelt inte riktigt upp till samma standard som Lapidus, Schepp och Jeridi, känslan av äkthet och den psykologiska trovärdigheten brister. Att Casserfelt kan skriva deckare vet vi sedan tidigare, medan journalisten Bjerre är ett mer oprövat kort i sammanhanget. Men jag ser fram emot att få följa serien vidare. Då får förhoppningsvis karaktärerna leva sina egna liv och utvecklas i takt med skeendena, snarare än att huvudsakligen fungera som bärare av en massa inhämtad kunskap och fakta. Att Lina och Jack kommer att stå i centrum även för de kommande delarna i serien är klart, om Eddie kommer att spela en huvudroll även framöver är mer osäkert.
När vi nu för tionde gången möter polisen Ewert Grens har de senaste åren satt sina spår, på ett huvudsakligen positivt sätt. Grens tillit till andra människor har ökat, han är inte längre den ensamvarg han så länge varit. Han har en bästa vän som är en tolvårig pojke, och för första gången sedan hustruns död är han förälskad på riktigt och fullt beredd att ta språnget in i en ny relation. Men verkligheten sätter naturligtvis käppar i hjulet och inget förblir frid och fröjd.
Litapåmig handlar om trafficking, prostitution och organhandel. Den kriminella organisation Grens tampades med redan i Roslund och Hellströms Box 21visar sig ha levt vidare i högsta välmåga i det fördolda under årens som gått. De importerar fortfarande kvinnor från Baltikum för att driva lägenhetsbordeller i Stockholms finare kvarter, och för dem är unga kvinnor en handelsvara med kort bäst-före-datum.
Roslund har alltid varit en mästare på att berätta om de stora sammanhangen när det gäller samtidens kriminalitet, så även denna gång. Det är en välunderbyggd och skrämmande bild som målas upp av den cyniska människohandeln som bedrivs i Sverige idag, där girighet och skapar komplexa affärsmodeller där människor endast värderas utifrån hur mycket inkomster de kan inbringa – levande eller döda.
När Grens kommer alltför nära och råkar illa ut är det än en gång dags för infiltratören Piet Hoffman att rycka ut. Den här gången gör han det inte motvilligt som tidigare, utan vänskapen mellan Grens och Hoffmanns familj har vuxit sig så stark att han nu istället är den pådrivande för att rädda vännen och sätta fast storskurkarna – men kanske är det redan för sent…
Det här är den sjätte boken där Grens och Hoffman agerar omaka radarpar, och det är definitivt en av de starkaste. Själv skulle jag nog värdera Tre minuter, boken om kokainhandeln, allra högst, men Litapåmig står definitivt inte långt efter. Roslund är en mästare inte bara på research, han håller också spänningen uppe på ett sätt få andra svenska deckarförfattare behärskar, ofta med hjälp av tidsfrister på liv och död, men också på så många andra komplexa sätt.
När man talar om svenska deckare talas det ibland lite föraktfullt om ”journalistprosa”, något som främst stammar ur ett behov av att från mer finlitterärt håll markera att någon vidare ”fin” litteratur kan de populära deckarna som säljer så bra åtminstone inte göra anspråk på att vara. Att skriva på ett klart och direkt språk är dock ett kvalitetskriterium inom just denna genre, där språket aldrig får bli så litterärt komplicerat att det skymmer eller bromsar intrigen. Den optimala deckarspråkliga nivån är dock något Roslund behärskar till fulländning. Det är en njutning att läsa hans okomplicerade prosa som bidrar till att bygga upp stämningar och driva upp tempot i berättelsen, samtidigt som de finstämda kontrasterna också ges utrymme.
Det enda jag har att anmärka på denna gång är möjligen att jag kunde önska att det dröjt lite längre innan det avslöjades för läsaren vem som egentligen var hjärnan bakom berättelsens kriminella nätverk. Jag förstår dock varför Roslund valde att låta läsaren veta så pass tidigt, då vetskapen bidrar till att öka spänningen på ett annat sätt. Läs boken själv och se om du håller med mig eller inte.
”Efter något av en mellanbok har Anna Tell åter hittat det som är hennes styrka, att skriva spännande och initierade thrillers i internationell miljö.”
I våras recenserade jag Norr om Beirut för Gota Media. Hela min kortrecension kan ni läsa exempelvis i Barometern, här.
När Leivinger och Pinter avslutar trilogin om polisen Iris Riverdal med Idag dör alla gudar tar de ut svängarna rejält.
Om författarna smög in ockulta inslag i trilogins första del, De mörkermärkta, finns det nu ingen hejd på övernaturligheterna. När tredje delen tar vid kämpar Iris med att återhämta sig efter händelserna i del två, och hennes kollegor undersöker allt som hänt. Dessutom möter vi den unge Tommy som dragits in i något han inte riktigt klarar av.
Den här gången vidgas romanvärlden och slutstriden utspelar sig i Tjeckien, vilket är ett lyckat drag. Det är lättare att tro på att ondskans krafter existerar långt ute i de karpatiska bergen, än i dagens Stockholm. Men krocken mellan realistiskt polisarbete och övernaturligheter är ändå stor, det är svårt att acceptera att Iris kollegor inte verkar notera alla konstigheter som sker. Författarduon har dock än en gång åstadkommit en spännande och välskriven bok som står sig bra inom sin genre.
[Denna kortrecension skrevs för och är är tidigare publicerad i Gota Medias tidningar i våras, dock är den ej tillgänglig online.
”Wahldén skildrar initierat och respektfullt de exotiska miljöerna och den kontrasterande misären. Det handlar om drogernas förödande verkan, om segregation och rasism, och om den starka lojaliteten inom poliskåren – allt medan den klaustrofobiska känslan som skapas av orkanen driver allt till sin spets.”
Recensionen jag skrev för Gota Media i våras av Cyklonvarning kan läsas i sin helhet exempelvis här, i Kristianstadsbladet.
Efter Stieg Larsson har den svenska deckarscenen präglats av en stor variation när det gäller genrer och genrehybrider. Det är inte längre självklart att ha ambitionen skriva samhällskritiska polisromaner i samma stil som Sjöwall och Wahlöö eller Henning Mankell, utan idag strävar varje svensk deckarförfattare med självaktning snarare efter originalitet.
Även om polisromanen dominerade i Sverige under närmare fyra decennier, har det naturligtvis inte alltid sett ut så. Under 1800-talet och början av 1900-talet präglades genren av äventyrsromanens konventioner, från och med 1940-talet växte sig pusseldeckaren allt starkare, och så småningom följde (i viss mån) även den hårdkokta deckaren som i mångt och mycket kan betraktas som polisromanens föregångare.
Men medan genren idag karakteriseras av vida ramar och inkluderar allt från pusseldeckare till spionthrillers – ja, i princip kan en bok idag räknas som deckare (eller med en synonym paraplyterm, kriminalroman) så länge handlingen utspelar sig i en värld som påminner om den verkliga och huvudsakligen kretsar kring ett eller flera brott och utredningen av detta/dessa. Tidigare fanns det dock länge strikta regler för vad som fick, och absolut inte fick, ingå i en bok som skulle räknas till genren.
De klassiska regelsamlingarna gällde pusseldeckaren respektive den amerikanska hårdkokta deckaren. Jag har valt ut och tittat närmare på tre av de mest berömda av dessa. När det gäller pusseldeckaren handlar det om ”Van Dine’s Twenty Commandments” (presenterade av S. S. Van Dine i artikeln ”Twenty Rules for Writing Detective Stories”, publicerad i The American Magazine i septembernumret 1928, se här) och Ronald A. ”Knox’s Ten Commandments” eller ”Knox’s Decalogue” (först publicerad i förordet till Best Detective Stories of 1928-29, 1929, en antologi för vilken Knox var redaktör, se här). Och när det gällde den hårdkokta deckaren var den främsta regelkällan Raymond ”Chandler’s Ten Commandments” (kan läsas här och baseras på ”Twelve Notes on the Mystery Story” som återfinns i The Notebooks of Raymond Chandler, senare utvecklade Chandler sina tio budord i den berömda artikeln The Simple Art of Murder 1950).
Finns det någonting relevant i dessa regler idag, eller kan man göra precis som man vill nu och fortfarande inkluderas i deckargenren? Det är det jag kommer att titta lite närmare på i det följande.
Struktur, intrig och gestaltning
En del av de klassiska reglerna är uppenbarligen föråldrade, som exempelvis Van Dines om att det inte får vara kärlek inblandat. I Sverige har knappast någon brytt sig om den regeln sedan Maria Lang rönte enorma framgångar redan under femtiotalet genom att låta sina detektivgestalter bli förälskade och sina mördare drivas av passion. Och inte minst sedan 1990-talet har detektivgestalternas privata kärleksliv fått uppta allt större plats i de flesta svenska deckare.
Knox och Van Dines förbud mot att använda slumpen, olyckor och detektivgestalternas intuition för att driva handlingen framåt är uppenbarligen också förlegat. Redan Mankells Wallander hade varit relativt hjälplös utan sin magkänsla, och idag är intuition och sammanträffanden närmast obligatoriska inslag i svenska deckare. Blir det alltför mycket slump inblandat är det dock vanligt att deckarrecensenterna börjar opponera sig.
Regeln om att den skyldige måste förekomma tidigt i berättelsen och helst spela en någorlunda framträdande roll – som både Knox och Van Dine för fram – får man väl säga fortfarande gäller som en rekommendation. Som läsare känner man sig lurad om en ny gestalt uppenbarar sig i sista kapitlet och visar sig vara mördaren, och då uppfattar man i allmänhet boken som en dålig deckare. Chandler betonar att lösningen på deckarens mysterium måste imponera på den intelligenta läsaren, men utan att för den skull bli alltför tillkrånglat – och det är väl fortfarande så vi idealt vill ha det.
På samma sätt kan man nog säga att det förhåller sig med regeln om att alla ledtrådar måste presenteras för läsaren (Knox, Van Dine). Detta var naturligtvis en grundläggande hörnsten för pusseldeckaren, där läsaren uppmanades att lösa fallet, helst innan detektivgestalten avslöjade hur allt gått till, men med den stora genrevariation vi har idag är det inte lika självklart en nödvändighet. I en modern deckare kan man som läsare redan från början veta vem som är mördaren eller så kan man av olika anledningar ha ett perspektiv som är begränsat och av den anledningen inte få ta del av alla ledtrådar i den takt de upptäcks av berättelsens detektivgestalt(er). Chandler menar att man i en deckare måste vara ärlig i förhållande till läsaren. Detta är vanligtvis en princip som fortfarande gäller, men samtidigt har vi de senaste åren också sett en ökning av inte minst deckare som drar åt det psykologiska thriller-hållet där man i stor utsträckning arbetar med opålitliga berättare och/eller huvudpersoner och på det sättet medvetet lurar läsaren.
Även Van Dines regel om att en deckare måste innehålla ett mord gäller i princip idag. ”There simply must be a corpse in a detective novel, and the deader the corpse the better”, som han säger. Idag finns det egentligen ingen som kräver detta, men nästan 100 % av alla deckare som publiceras innehåller i praktiken ändå mord. Undantagen hittas framför allt i mer humoristiska deckare där även likfria brott ibland också kan stå i fokus. Van Dine säger också bestämt att lösningen aldrig får vara att ”mordet” visar sig vara en olycka eller ett självmord, han menar att det skulle göra så väl detektivgestaltens skarpsinne som läsarens engagemang bortkastat. Den regeln gäller däremot inte nödvändigtvis idag, även om det fortfarande är ovanligt att en sådan lösning används om det bara förekommer ett dödsfall i en deckare.
En regel som däremot fortfarande är absolut är den som både Knox, Van Dine och Chandler tar upp, att övernaturligheter inte får förekomma. Detta är något som inte minst många förlag idag försöker kringgå genom att inkludera så väl deckare som skräcklitteratur och fantasy under termen spänningslitteratur för att låta böcker ur de senare två genrerna rida på deckargenrens framgångar. Men bara för att man försäljningsmässigt – och ibland även när det gäller litterära priser – klumpar ihop böcker innehållande övernaturligheter med deckare, gör det inte dessa andra böcker till deckare.
På samma sätt som med övernaturligheterna förhåller det sig med reglerna om ännu oupptäckta gifter eller tekniska lösningar som så väl Knox som Van Dine nämner (både när det gäller mordmetoder och detektivarbete). Även Chandler betonar trovärdighet och realism som grundstenar för genren. Krävs det att vi kliver över skaklarna för dagens vetenskap och ger oss in i möjliga framtida lösningar hamnar vi automatiskt i science fiction- eller framtidsdystopi-facket, oavsett hur mycket av deckargenrens element och mönster som används i övrigt. Smärre övertramp in i framtiden kan vi dock tillåta oss om det som skildras ligger tillräckligt nära gränsen för vad som idag är vetenskapligt möjligt. Där har nog TV:s många CSI-serier bidragit till att sätta standarden för vad som betecknas som rimligt.
En av Van Dines regler säger också att längre miljö- och karaktärsbeskrivning inte ska förekomma i en deckare, ”there must be a sufficient descriptiveness and character delineation to give the novel verisimilitude”, men inte mer. Chandler verkar lite mer flexibel på den här punkten där han menar att en berättelse inte ska vara läsvärd enbart för själva mysteriets skull, utan att ”the investigation itself must be an adventure worth reading” – och här får man anta att så väl miljö- som karaktärsskildring är en viktig del i att skapa detta äventyr. Som regel får man väl säga att tanken om att begränsa de deskriptiva delarna ändå delvis gäller fortfarande, men det får naturligtvis inte bli för mycket beskrivning för beskrivningens skull. Beskrivningar ska bidra med något viktigt till helheten – antingen genom att som Van Dine föreslår, få det hela att kännas verkligt, eller genom att ge någon form av ledtrådar. Samtidigt är svenska deckare kända – och omtyckta – internationellt för att de lägger det där extra utrymmet på att skildra så väl natur som samhälle. Dessutom har den mer ”litterära” deckaren, där miljöbeskrivningarna skapar stämningar och bidrar till läsupplevelsen blivit, allt mer populär. Så det här är ändå en regel som inte på något sätt kan sägas vara absolut idag, men kanske landar vi ändå i närheten av Chandler, som betonade att man som läsare ändå behöver lite mer än bara den logiska gåtan.
Van Dine avslutar sin uppräkning av regler med att peka ut tio klichéer som ingen deckarförfattare med självaktning bör använda sig av. När vi idag talar om ”förbjudna” klichéer i deckare handlar det oftast om rent språkliga sådana, och mer sällan om den typ av innehållsliga konventioner som Van Dine nämner, exempelvis hundar som inte skäller, identifikation av brottslingar via saliv på cigarettfimpar, falska fingeravtryck, och så vidare. Min uppfattning är att många författare idag är mindre medvetna om de språkliga klichéerna, kanske beroende på att de inte läser en lika stor del av deckarproduktionen som jag inbillar mig att deras kollegor gjorde på Van Dines tid. Däremot har ett flitigt tittande på TV:s många deckarserier förmodligen skapat en ökad medvetenhet om innehållsliga stereotyper i genren, vilket gjort dagens författare mer benägna att antingen undvika dessa eller använda dem på ett mer ironiskt eller lekfullt sätt, vilket ändå tillfredsställer den vane deckarläsare som identifierar den ursprungliga användningen.
Detektivgestalter och brottslingar
Van Dines regel om att en deckare måste ha en detektivgestalt, någon som tar reda på hur saker och ting gått till eller förhåller sig gäller också fortfarande. Idag är det nog ett av de få absoluta kriterierna för att en bok ska vara en deckare, att någon faktiskt utreder eller tar reda på något som har med ett brott att göra – och det ger oss automatiskt minst en detektivgestalt, oavsett vilket yrke vederbörande har eller vilken roll hen annars spelar i berättelsen. Van Dines påbud om att det endast får förekomma EN detektivgestalt dog nog däremot redan på 1950-talet när polisromanen på allvar gjorde inträde på deckarscenen och man upplevde det som mer realistiskt att en grupp poliser tillsammans skulle kunna lösa samhällets problem än att en ensam hjälte kunde göra det. I Sverige slår detta igenom på bred front först under det följandedecenniet i och med Sjöwall och Wahlöös framgångar. Idag kan man dock se att det återigen blivit vanligare med ensamma detektivgestalter, något som både är ett resultat av att polisromanen inte längre har monopol på deckarscenen och av att den ökade variationen inom genren öppnat för fler typer av hjältar som kan arbeta på egen hand.
Precis som han bara vill ha en detektiv, menar Van Dine också att det bara får förekomma en skurk, oavsett hur många mord som begås. Visserligen är seriemördare betydligt vanligare i deckarna idag än på Van Dines tid, men friheten att laborera med flera mördare är nog också betydligt större. Även om det vanliga är att man knyter flera (initialt) till synes orelaterade mord till en och samma gärningsman, händer det idag också att man laborerar med flera brottslingar med olika motiv. Jag skulle nog påstå att man som läsare uppfattar en sådan upplösning som kreativ och originell, snarare än att man känner sig lurad. Idag när deckarna i större utsträckning speglar samhället än vad de gjorde på Van Dines tid är det inte heller förbjudet att inkorporera organiserad brottslighet och yrkeskriminella längre, utan det har snarast blivit ett stående inslag i åtminstone de deckare som utspelar sig i modern storstadsmiljö. Van Dine (som enbart talar om pusseldeckare och inte inkluderar exempelvis spionthrillers) går så långt att han säger att motivet för mord måste vara personligt, och det kan man väl säga fortfarande gäller i många svenska deckare idag, inte minst i de som utspelar sig i landsortsmiljö. Men när vi rör oss i den internationella, politiska, eller organiserade brottslighetens värld lämnas de personliga motiven oftast därhän. Chandler påpekar dessutom att brottslingen måste få sitt straff, oavsett om detta sker på laglig väg eller inte. Detta är dock något som det tummas på allt mer idag när fler och fler av detektivgestalterna rör sig på båda sidor av lagens gränser. Då hoppas läsaren naturligtvis att de ”riktiga” brottslingarna ska åka fast, medan man lika ihärdigt håller tummarna för att bokens huvudperson ska komma undan med sina brottsliga handlingar.
Att någon av detektivgestalterna inte själv får vara den brottsling som eftersöks (Knox, Van Dine) betraktas således knappast heller som någon regel idag, snarare tvärt om. En författare som lyckas med det konststycket i en bok med bara en detektivgestalt uppfattas nog snarare som skicklig, och i och med polisromanens intåg blev det också relativt ofta man stötte på en korrupt polisgestalt som brottsling. Att detektivgestalter generellt bryter mot lagen och begår brott började bli dessutom vanligt redan i den amerikanska hårdkokta deckaren på 1950-talet. Idag är det inte minst de gestalter – så väl manliga som kvinnliga – som följt i Lisbeth Salanders fotspår som regelmässigt ägnar sig åt denna typ av överträdelser. Nu sker detta emellertid inte nödvändigtvis av samma ädla eller moraliska skäl som de amerikanska privatdetektiverna kunde åberopa, utan det kan lika gärna ske för någon form av personlig vinnings skull.
Konklusion
Man kan således konstatera att även om vissa delar av de klassiska regelsamlingarna förlorat sin giltighet i förhållande till dagens svenska deckare, innehåller de också mycket som fortfarande gäller. Och trots att de äldre genrereglerna, som sagt, syftar på smalare varianter av deckargenren (huvudsakligen pusseldeckaren och den amerikanska hårdkokta deckaren) än vad vi talar om när vi diskuterar den svenska deckargenren idag, säger jämförelserna i ovanstående genomgång ändå mycket om hur deckargenren i Sverige ser ut idag i alla sin mångfald. En av Chandlers regler var att en deckare “must not try to do everything at once. If it is a puzzle story operating in a rather cool, reasonable atmosphere, it cannot also be a violent adventure or a passionate romance.” Men det är nog precis just det som den svenska deckaren kan, får och kanske idealt till och med bör vara idag. Det var det Stieg Larsson fick oss att se, och det är det som de flesta svenska deckarförfattare idag – oavsett vilken typ av deckare de egentligen skriver – strävar efter att skapa: den där berättelsen som har allt, så väl intelligenta klurigheter som spännande action och intressanta relationer.
[Denna artikel skrev jag ursprungligen som en gästblogg hos Svenska Deckarakademin, se här.]
”Vår mörka hemlighet för tankarna till författare som Julia Wallis Martin och Nicci French, men ännu är brittiska Jenny Quintana inte riktigt på nivå med föregångarna.”
Hela min kortrecension av Vår mörka hemlighet (Our Dark Secret, översatt av Helen Sonehag) kan ni läsa exempelvis här, i Borås Tidning.
