Är det bara jag som är lite besviken på Anders de la Mottes nya deckarprojekt? Inte ett kritiskt ord verkar ha yttrats om Döden går på visning, boken som förutspås bli sommarens storsäljare och som inleder pusseldeckarserien som de la Motte påbörjat tillsammans med komikern Måns Nilsson. Hyllningskörerna är unisona, författarintervjuerna överallt. Bokhandlarna myser och vänder ut och in på sig för att kränga så många exemplar som möjligt av boken som egentligen säljer sig själv. Och idag annonserade man dessutom, inte ett dugg oväntat, att Morden på Österlen (som den blivande serien heter) kommer att bli tv-serie.
Missförstå mig rätt, det är inget större fel på boken. Döden går på visning är en trivsam, välskriven pusseldeckare som kommer att älskas av många. Men jag hade förväntat mig betydligt mer än så när Anders de la Motte än en gång ger sig på en ny deckargenre.
I många år har Anders de la Motte varit en föregångare bland de svenska deckarförfattarna när det gällt att hela tiden utveckla sitt författarskap. Från Geim-trilogin, som visade sig bli en stor succé bland skolungdomar och vars första del belönades för sina nyskapande ansatser med Svenska Deckarakademins debutantpris 2010, till MemoRandom och UltiMatum, två genialiska bidrag till polisthrillergenren (här trillade det även in ett akademipris 2015 för årets bästa deckare till UltiMatum). Därefter gick han vidare och kryddade den svenska landsbygdsdeckaren med extra allt, inte minst i form av ett fantastiskt språk och dito miljö- och stämningsskildringar, i Årstidskvartetten som inleddes med Slutet på sommaren (som renderade en akademinominering i årets-bästa-klassen, ett kvalitetsbevis som även tillföll del två och tre i serien). Så när de la Motte nu gav sig på ytterligare en ny deckargenre, och dessutom för första gången gav sig i lag med en skrivpartner, förväntade jag mig något utöver det vanliga.
Men hur gick det då? Det är tydligt att författarduon läst in sig ordentligt på de klassiska pusseldeckarna – eller åtminstone sett ett försvarligt antal avsnitt av Morden i Midsomer, den brittiska tv-serien som på senare år fått förkroppsliga pusseldeckargenren. Döden går på visning följer mallen ganska slaviskt. Vi möter de välkända karaktärsstereotyperna (i ordets mest positiva mening), ett begränsat antal människor huvudsakligen från den övre medelklassen och överklassen naturligtvis, som alla har motiv att ta livet av mordoffret. Som så ofta i den moderna pusseldeckaren har klasshierarkierna kompletterats med kändisklassen, vars pengar och berömmelse väger lika tungt som adliga anor.
Våra misstänkta placeras i förhållande till den den avgränsade mordplatsen och den korta tidsfrist då mordet måste ha begåtts. Författarduon har gjort mesta möjliga av den moderna teknikens övervakningsmöjligheter, men tyvärr faller detta delvis på att mordplatsen läcker som ett såll, man inser som läsare snart att det finns alltför många obevakade vägar in och delar av området som inte täcks av kameror för att larmkoder och filmsnuttar egentligen ska kunna användas för att utesluta någon misstänkt. Valet av Österlen som Skånes Midsomer är naturligtvis tacksamt och de skånska specificiteterna tillför dessutom den lilla humoristiska touch som alltid bidrar till det klassiska pusseldeckargemytet. Scenen då detektiven från Stockholm för första gången äter äggakaka är exempelvis underbart träffsäker.
Som grädde på moset – och i det här fallet den egentliga behållningen av det hela – har vi mästerdetektiven i form av den äldre, sommarlediga, stela kommissarien Peter Vinston (utan W) från Stockholm som assisteras av den unga och lite lagom geting-ettriga kvinnliga polisen med lokalkännedom, Tove Esping. Eller om det kanske är tvärt om – frågan om vem som egentligen assisterar vem kan diskuteras. Den omaka duon visar sig dock snart komplettera varandra utmärkt, och alla försök att upprätthålla något slags antagonism och territoriellt revirtänkande dem emellan framstår redan från början som krystade. Det är uppenbart att de tu trots sina olikheter kommer att trivas ihop och arbeta ypperligt tillsammans. Och när vi närmar oss upplösningen samlar de naturligtvis alla misstänkta på mordplatsen (där biblioteket visserligen inte hunnit inredas ännu, det är trots allt bara ett visningshus) för att avslöja hur allt gått till och vem den skyldiga äro.
Hela konceptet bäddar naturligtvis för succé. Vad kan gå fel? Sommar, Österlen och mysdeckare – eller ”ond bråd död bland slott, äppelträd och blommande rapsfält”, som det står på omslaget och som de la Motte säger i intervjuer. Och den perfekt tajmade releasen strax innan semestrarna, innan alla börjat spendera semesterkassan och inser att det nog är bäst att lägga slantarna på pocketböcker som vanligt – eller inte hunnit påminnas om hur opraktiskt det är med inbundna böcker på stranden. Och så den lika perfekt koordinerade mediekampanjen. Egentligen är det konstigt att ingen annan av Sveriges många kreativa deckarförfattare redan kommit på och lagt belag på hela upplägget.
Jag är naturligtvis medveten om att min frustration huvudsakligen grundar sig på höga förväntningar. Hundratusentals läsare kommer att älska det här. Men när man vet hur bra Anders de la Motte kan vara, och hur skickligt och originellt han tidigare hanterat varje ny typ av deckare han getts sig i kast med, är det svårt att inte bli åtminstone lite besviken. Här har han (och Måns Nilsson) följt mallen alltför slaviskt. Morden på Österlen är ett väl genomfört koncept, en given succé och en säker kassako redan på skisstadiet. Då tycker jag att det är okej att bli lite gnällig när man inte får det där ”extra allt” Anders de la Motte tidigare skämt bort sina läsare med. Och att mördarens identitet var så pass väntad när avslöjandet väl kom betecknar åtminstone jag som lite av ett misslyckande…
Ps. Jag är medveten om att jag lägger hela ansvaret på Anders de la Motte här, men det beror på att det är på honom jag har förväntningar. Måns Nilsson utgör pinsamt nog en lucka i min allmänbildning, vilket gör att jag inte alls vet vad jag borde förvänta mig av honom. Vad jag önskar mig just nu är att få läsa en recension utifrån det motsatta perspektivet, skriven av någon som väl känner till Måns Nilssons kvaliteter, men inte har någon koll alls på vad Anders de la Motte brukar prestera.
Ps2. Det här blev väldigt långt, en eloge till dig som orkade läsa hela vägen! Kanske är du den perfekta personen för att skriva den där andra recensionen som jag efterlyser i mitt första ps?
Ps3. Vad handlar boken om då? Jo: Ett strandnära och modernt byggprojekt på Österlen skapar kontroverser. Kändismäklaren blir mördad i det tjusiga huset. Lokalbefolkningen hyser starka känslor kring projektet. Alla har hemligheter, men vems känslor är tillräckligt starka för att mörda? Den utbrända kommissarien från Stockholm är sjukskriven och vill vara nära sin dotter, bosatt på Österlen. Men naturligtvis kan han inte låta bli att agera konsult åt de oerfarna lokalpoliserna när ett mord inträffar i dotterns närhet.
