deckarmiljöer – Sida 2

Snart kommer den…

2 november, 2014 av Kerstin

…den ultimata julklappsboken:

Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland (Makadam 2014) är en bok jag redigerat och även skrivit introduktionen till och några kapitel i (Dalsland, Dalarna, Östergötland och Västergötland). Tanken med boken är att i 25 kapitel, vart och ett om ett av de svenska landskapen, diskutera natur och landskapsskildringen i svenska deckare med utgångspunkt hos en eller ett par deckarförfattare från varje landskap. Skribenterna är en grupp deckarälskare, deckarrecensenter och deckarforskare som tidigare haft Deckarseminariet vid Lunds universitet som gemensam samlingspunkt, och i boken vill vi dela med oss av läsupplevelser och av landskap som vi har en särskild relation till. Vi tror att Deckarnas svenska landskap kommer att vara till glädje för deckarälskare i hela Sverige – och att den blir den perfekta julklappen till alla deckarläsare i år! Boken är nu hos tryckeriet och kommer att finnas ute i bokhandeln och på nätbokhandlarna i december. Jag återkommer med information här så snart det går att börja beställa boken.

CrimeGarden recenserar: Straffa och låta dö av Mats Ohlsson

29 oktober, 2014 av Kerstin

Det är många bra debutanter som gett sig in i den svenska deckardjungeln i år. En som jag precis läst är journalisten Mats Olsson, som bland annat verkat i Expressen. Han har tidigare gett ut en vanlig roman för närmare tjugo år sedan, De ensamma pojkarna (1995), men Straffa och låta dö är hans första försök i deckargenren.

Även om titeln kan låta som en anspelning på filmen Live and Let Die (1973), finns det ingen som helst James Bond-glamour över Straffa och låta dö. Istället är det mesta i Ohlssons roman antingen lite småsjaskigt eller ganska helylle. Maten är för det mesta rejäl husmanskost, gärna tillagad på den skånska landsbygden, alternativt danska fläsksvålar eller snabbmat. Miljöerna innefattar mycket skånsk leråker och hem med porslinsfigurer och broderade kuddar, men också lite sjaviga barer och gator med slitna prostituerade i Malmö, Köpenhamn och New York förekommer. Sexskildringarna handlar egentligen mindre om sex än om spanking – som inte skildras särskilt sexigt och ofta inte heller ens för de inblandade egentligen har sexuella syften. Ja, trots att smiskandet är så centralt i Olssons roman är det svårt att ta huvudpersonens smiskfetisch riktigt på allvar.

Läs mer

Deckarkalenderbitare? Jajamensan!

27 oktober, 2014 av Kerstin

Förra året fick jag i uppdrag av Semic att skriva en ”artikel” till Faktakalendern, eller ja, snarare en lista om man ska vara petig. Listan skulle innehålla alla svenska deckarförfattare genom tiderna, deras eventuella pseudonym, deras huvudpersoner, dessas yrken, och uppgifter om på vilken plats deckarna huvudsakligen utspelade sig.

Jag satte igång och efter en väldans massa biblioteksbesökande (tack till fantastiska Svenska deckarbiblioteket!), bokbläddrande och nätsökande hade jag en lista på närmare 1500 (!) svenska deckarförfattare med tillhörande information. Det visade sig dock att så många författare fick inte plats i Faktakalendern, så jag gjorde ett urval på runt 500 namn där de mest produktiva och välkända finns med tillsammans med de som särskilt utmärkt sig på något annat sätt. Resten av materialet har jag planer på att göra något annat av så småningom.

Så i 2015 års Faktakalendern som nyligen utkommit finns på sidorna 205–220 en diger samling deckarinformation: ett måste för kalenderbitaren och ypperligt användbart för den som exempelvis vill läsa eller skriva något om svenska deckare som utspelar sig i Uppsala, som har journalister i detektivrollen, eller varför inte huvudpersoner som heter Bergman.

CrimeGarden recenserar: Slaktmånad av Lars Pettersson

23 oktober, 2014 av Kerstin

2012 var ett år med ett starkt deckarstartfält från de allra nordligaste delarna av landet. Åsa Larsson fick Svenska deckarakademins pris för bästa svenska deckare för Till offer åt Molok, Tove Alsterdahl nominerades till samma pris för I tystnaden begravd, och Lars Pettersson prisades för bästa deckardebut för Kautokeino, en blodig kniv – som om man ska vara petig utspelar sig huvudsakligen i Norge. Nu kommer uppföljaren till Petterssons hyllade debut, romanen Slaktmånad, och än en gång får vi återse Kautokeino med omnejd.

När en svensk toppolitiker på besök blir skjuten startar en komplicerad polisutredning tillika samarbetsövning med såväl lokala som nationella svenska och norska polisenheter av alla de slag inblandande. Den nyutbildade polisen Ann Berit Bongo vid Reinpolitiet utreder också flera fall där någon dödar renar. Samtidigt utsätts åklagaren Anna Magnusson, som i Petterssons debut återvände till Kautokeino efter många års bortavaro, för upprepade obehagliga hot – det verkar som om någon vill få henne att lämna bygden. Och hennes kusin Aslak Isak plågas av svåra minnen från tiden som soldat i Afghanistan medan det rustas till hans förestående bröllop. Rörigt? Ja, lite, men så småningom klarnar det mesta utan att allt för den skull tvingas ihop till ett sammanhängande fall.

Läs mer

Varberg – fiktion och verklighet

4 oktober, 2014 av Kerstin

Besöker god vänner i Varberg. Promenad i oktobersolen längs stranden upp mot fästningen. Som så ofta befinner jag mig i deckarmiljöer. Det är här kommissarie Leo Colbjörnsen står och blickar ut över havet och söderut mot Subbe fyr i Hans Vennersten och Jan Sigurds Sanningens pris (2011), djupt försjunken i tankar kring sitt fall. Verklighet och fiktion överlappar varandra, lager på lager. Kanske det ligger ett lik bakom stenen – men vi är ju inte ute på hundpromenad, så det borde ju inte vara vi som hittar det. Kan nog lugnt gå vidare utan att spana alltför långt in i buskarna eller titta alltför noga på vad som flyter i strandkanten. Men Colbjörnsen vet att hans mördare måste ha sprungit här längs strandpromenaden efter mordet. Solen värmer på ryggen, då och då en pust av tångdoft från havet, klipporna lyser röda.

Det är något alldeles speciellt att läsa om platser där man befinner sig, där man befunnit sig, eller dit man ska åka. Fiktionen får liv på ett särskilt sätt, blir en del av det upplevda, av verkligheten, av livet och erfarenheten. Den fördjupar verklighetsupplevelsen med flera bottnar, ytterligare kunskap. Även på den plats man besöker för första gången har man bekanta som man varit där ”tillsammans” med tidigare, som man ätit en kanelbulle med på caféet vid torget, handlat mjölk på Seven Eleven vid stationen, promenerat genom stadsparken och upplevt dimman stiga på morgonen med. Erfarenheterna berikar läsningen, det är lätt att föreställa sig caféet, kvartersbutiken, parken och dimman eftersom man i verkliga livet upplevt sådant förut, om än på andra platser, i andra städer. Och när man verkligen befinner sig på den nya plats man läst om upplever man ofta nästan en känsla av déjà vu, som om man faktiskt varit där förut.

Läs mer

Drömmen om Texas

23 september, 2014 av Kerstin

På Stockholmsresan i helgen hade jag Kristina Ohlssons nya deckare, Lotus Blues, med mig. Boken är första delen i en ny kortserie av Ohlsson, en serie som till stor del ska utspela sig i Texas. Det har blivit allt vanligare på senare år att svenska deckarförfattare överger inte bara Stockholm utan även övriga Sverige till förmån för internationella miljöer.

Särskilt gäller detta de författare som är mer samhällskritiskt intresserade och som skildrar en modern trans-nationell brottslighet. Arne Dahls nyligen avslutade Opcop-serie är ju ett närmast emblematiskt exempel, men några av de senaste jag läst är Tove Alsterdals Låt mig ta din hand (Sydamerika), Henrik Berggrens Det röda arvet (Norge, Spanien och Irland) och Kjell Erikssons Smärta (Brasilien). De nämnda böckerna har fortfarande en stark svensk koppling och man känner igen en ”svensk deckarstil” även då miljöerna är nya. Detta gäller faktiskt de flesta av de författare som förlägger sina handlingsförlopp utomlands – något som jag tror är taktiskt för att locka en stor publik, inte minst med tanke på den status som Nordic Noir och Scandicrime idag har internationellt.

Det finns dock också författare som helt släpper de svenska kopplingarna, både intrig- och stilmässigt. Ett bra exempel

Läs mer