CrimeGarden recenserar: Himlen är alltid högre av Jonas Moström

Jonas Moström har gjort sig känd som Sundsvalls främsta skildrare i deckargenren. I åtta romaner med läkaren Erik Jensen och polisen Johan Axberg i huvudrollerna har han utforskat den medelpadska metropolens mörka sidor. Med Himlen är alltid högre påbörjar Moström dock en ny serie, på ny plats och med en ny huvudperson.

CIMG3459

Psykiatrikern Nathalie Svensson jobbar på en klinik i Uppsala, men är också verksam inom Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp. Hon är nyskild och när hon inte har hand om barnen i Uppsala utforskar hon singellivets dejtingmöjligheter i Stockholm. När hon blir vittne till hur en av hennes erövringar mördas – och därtill på samma sätt som hennes stora kärlek mördats tio år tidigare – börjar Nathalie nysta i det hela. Vad hände egentligen för tio år sedan, och vem kan hon lita på när både vänner, kollegor och familj visar sig dölja saker?

Läs mer

Share

CrimeGarden recenserar: Dust av Patricia Cornwell

När jag är ute och reser och de böcker jag har med mig tar slut finns det några författare jag brukar söka mig till i flygplatsshopparna eller på den engelskspråkiga deckarhyllan i någon lokal bokhandel. En av dessa är amerikanska Patricia Cornwell, som jag följt sedan jag började intressera mig för förhållandet mellan vetenskap och deckare, men som jag, om jag ska vara ärlig, idag nog främst läser för att jag trivs tillsammans med hennes huvudpersoner. Cornwells Scarpetta-serie är ganska ojämn i kvaliteten, men som med alla serier man väl fastnat i bryr man sig om hur det går för karaktärerna – även om den enskilda boken kan ha sina brister.

CIMG3460

Dust (2013) är den tjugoandra delen i Cornwells serie med rättsläkaren Kay Scarpetta och hennes vänner i centrum. Boken finns ännu inte på svenska, men dyker säkert upp i översättning snart. Tjugoförsta delen i serien, The Bone Bed (2012), kommer ut på svenska nu till våren med titeln Grön död, och på engelska finns redan tjugotredje delen, Flesh and Blood (2014) ute.

Läs mer

Share

Crime Garden recenserar: Vip-rummet av Jens Lapidus

Med sin Stockholm Noir-trilogi (2006–2011) etablerade sig Jens Lapidus som något av det mest nyskapande och intressanta i den svenska deckarfloran. Genom att införa nya Stockholmsmiljöer och perspektiv, ett annorlunda språk och originella huvudpersoner förnyade han den samhällskritiska svenska deckaren på ett välkommet sätt. Vi fick se ett Stockholm där den verkliga makten inte alls ligger i de offentliga makthavarnas händer, utan där allt istället kontrolleras av de kriminella nätverk som styr under den officiella, polerade ytan.

CIMG3445

Med Vip-rummet inleder Lapidus en ny serie – eller åtminstone kan man anta att romanen kommer att få uppföljare. Precis som författarens tidigare deckare är den nya boken väldigt karaktärsdriven, och denna gång har han skapat gestalter som är ännu lättare för läsaren att identifiera sig med. Kanske beror det på att det rör sig om färre huvudpersoner, eller så har Lapidus nu helt enkelt överträffat sig själv när det gäller att skapa fängslande och intressanta karaktärer.

Läs mer

Share

Svårigheten att gestalta den Andre

Tillbringar tid i Hongkong och funderar över hur mycket det skiljer sig från Sverige. Hur vore det att skriva en deckare som utspelar sig här?

CIMG3451

De senaste åren har allt fler svenska deckarförfattare skrivit romaner som utspelar sig utanför Sverige, i olika delar av världen. Oftast väljer de då att ha en svensk detektivgestalt i huvudrollen, ett smart grepp för att på ett trovärdigt sätt ändå kunna skildra de främmande miljöerna tack vare att man kan göra det just från (den ibland mer, ibland mindre) initierade besökarens perspektiv. Det är så exempelvis Henning Mankell, Henrik Tord, Karin Alfredsson och många andra huvudsakligen arbetar. Att skildra den främmande världen och kulturen inifrån, med hjälp av en infödd huvudperson, på ett trovärdigt sätt är alltid mycket svårare. Kanske kan man övertyga en svensk publik, men idag när så många av de svenska deckarna översätts och når läsare över hela världen är det inte lika enkelt.

Läs mer

Share

CrimeGarden recenserar: Block – en deckare ur balans i tiden av Hånberg

En av årets mer originella deckardebutanter är Hånberg, eller Daniel Hånberg Alonso som han egentligen heter, som har skrivit en novellsamling som också går att läsa som roman. Block – en deckare ur balans i tiden består av sex berättelser som fogats samman inom två pärmar, men som också finns publicerade som fristående e-bok-singlar.

Hånberg 2014

Block är en deckare som delvis omfamnar det övernaturliga eller fantastiska. Allt i berättelserna är egentligen realistiskt förutom att detektivgestalten, privatdetektiven Josef Block, är vad författaren kallar metatemporal. Han kan förflytta sig mellan olika tider. Boken utspelar sig i Stockholm och för att lösa sina fall – som ofta inträffat i det förflutna – pendlar Josef mellan olika tider, från sent 1800-tal till idag.

Läs mer

Share

CrimeGarden recenserar: Visning pågår av Sofie Sarenbrant

Med en bok om året sedan debuten 2010 med Vecka 36 har Sofie Sarenbrant blivit fast etablerad som ett namn i mellanskiktet bland de svenska deckarförfattarna – de som skriver habila deckare men som inte på något sätt sticker ut och därmed lätt tenderar att försvinna i mängden. Sarenbrants förra deckare, Andra andningen (2013), hade dock ett kul och udda koncept då hela handlingen – med undantag för ett par mindre tillbakablickar – utspelade sig under ett maratonlopp. Visning pågår upplevs däremot snarare som skriven enligt formulär 1A, men när man väl når slutet inser man att upplägget även där är lite ovanligare än så.

Sarenbrant 2014

En husägare hittas död hemma morgonen efter att huset visats inför försäljning. Den misshandlade hustrun som begärt skilsmässa blir misstänkt, men som läsare vet vi att någon annan är mördaren då vi fått följa hen som smugit runt i huset på natten.

Läs mer

Share

CrimeGarden recenserar: Jordstorm av Mons Kallentoft

Jag får erkänna att trots att jag alltid tyckt rätt bra om Kallentofts Linköpingsdeckare – och gillade förra boken i serien, Vindsjälar (2013) – blev jag inledingsvis lite trött på hans berättarstil och på Malin Fors när jag gav mig in i Jordstorm. Detta gick dock snart över. Lyckliga deckargestalter är sällan särskilt intressanta i längden, och även om man knappast kan beskylla Malin Fors för att vara lycklig i någon av böckerna, råkar hon värre ut än vanligt denna gång. Och snart är jag fast, tempot ökar och då gillar jag plötsligt så väl stilen som Malin Fors igen.

Kallentoft 2014

I förra boken tyckte jag att de samhällskritiska inslagen – som rörde frågan om vinster i välfärden – gestaltades väl mycket genom pekande med hela handen. Den här gången har Kallentoft varit betydligt mer nyanserad i diskussionerna kring aktuella ämnen, nu rasism och extremism. Dessa ämnen har också stått i centrum hos flera av hans kollegor bland de svenska deckarförfattarna detta ”super-valår” – Cilla och Rolf Börjlind och Christoffer Carlsson bland dem.

Läs mer

Share

CrimeGarden recenserar: Straffa och låta dö av Mats Ohlsson

Det är många bra debutanter som gett sig in i den svenska deckardjungeln i år. En som jag precis läst är journalisten Mats Olsson, som bland annat verkat i Expressen. Han har tidigare gett ut en vanlig roman för närmare tjugo år sedan, De ensamma pojkarna (1995), men Straffa och låta dö är hans första försök i deckargenren.

CIMG3262

Även om titeln kan låta som en anspelning på filmen Live and Let Die (1973), finns det ingen som helst James Bond-glamour över Straffa och låta dö. Istället är det mesta i Ohlssons roman antingen lite småsjaskigt eller ganska helylle. Maten är för det mesta rejäl husmanskost, gärna tillagad på den skånska landsbygden, alternativt danska fläsksvålar eller snabbmat. Miljöerna innefattar mycket skånsk leråker och hem med porslinsfigurer och broderade kuddar, men också lite sjaviga barer och gator med slitna prostituerade i Malmö, Köpenhamn och New York förekommer. Sexskildringarna handlar egentligen mindre om sex än om spanking – som inte skildras särskilt sexigt och ofta inte heller ens för de inblandade egentligen har sexuella syften. Ja, trots att smiskandet är så centralt i Olssons roman är det svårt att ta huvudpersonens smiskfetisch riktigt på allvar.

Läs mer

Share

Deckarkalenderbitare? Jajamensan!

Förra året fick jag i uppdrag av Semic att skriva en ”artikel” till Faktakalendern, eller ja, snarare en lista om man ska vara petig. Listan skulle innehålla alla svenska deckarförfattare genom tiderna, deras eventuella pseudonym, deras huvudpersoner, dessas yrken, och uppgifter om på vilken plats deckarna huvudsakligen utspelade sig.

Faktakalendern 2014

Jag satte igång och efter en väldans massa biblioteksbesökande (tack till fantastiska Svenska deckarbiblioteket!), bokbläddrande och nätsökande hade jag en lista på närmare 1500 (!) svenska deckarförfattare med tillhörande information. Det visade sig dock att så många författare fick inte plats i Faktakalendern, så jag gjorde ett urval på runt 500 namn där de mest produktiva och välkända finns med tillsammans med de som särskilt utmärkt sig på något annat sätt. Resten av materialet har jag planer på att göra något annat av så småningom.

Så i 2015 års Faktakalendern som nyligen utkommit finns på sidorna 205–220 en diger samling deckarinformation: ett måste för kalenderbitaren och ypperligt användbart för den som exempelvis vill läsa eller skriva något om svenska deckare som utspelar sig i Uppsala, som har journalister i detektivrollen, eller varför inte huvudpersoner som heter Bergman.

Share

CrimeGarden recenserar: Min är hämnden av Varg Gyllander

Trots den enorma popularitet de olika CSI-serierna på TV rönt i Sverige under 2000-talet, har deckare med kriminaltekniskt fokus varit relativt sällsynta blommor i den svenska deckardjungeln under samma period. Elias Palm och Varg Gyllander är de två författare som med störst ambition och framgång försökt ändra på detta genom att skriva romaner med detektivgestalter hämtade från det kriminaltekniska fältet. Palm och Gyllander har dock arbetat efter radikalt olika strategier. Palm har satt rättsläkaren Ella Andersson i huvudrollen, och precis som de amerikanska föregångarna Patricia Cornwell och Kathy Reichs lägger han stor vikt vid att återge och förklara så mycket tekniska detaljer och processer som möjligt.

CIMG3237

Gyllander har däremot gått en närmast motsatt väg genom att ”försvenska” den kriminaltekniska genren och gestalta sina olika kriminaltekniker i princip som traditionella svenska polisromanpoliser, alltmedan han begränsar de tekniska specifikationerna till ett minimum. När jag nu läser den nya Gyllander-deckaren, Min är hämnden, konstaterar jag att de tekniska inslagen faktiskt oftast begränsas till att det sägs att huvudpersonerna arbetar enligt forensisk praxis, något som upprepas frekvent och som för mig känns irriterande svengelskt – även om det är mycket möjligt att ”forensisk” är den formellt korrekta termen även på svenska.

Läs mer

Share