Jag brukar ofta gnälla på att många svenska deckarförfattare – Camilla Läckberg bland dem – är alltför fokuserade på att hylla kärnfamiljen, föräldraskapet och de traditionella könsrollerna. Även om det på senare år också dykt upp författare som för fram alternativa detektivgestalter och perspektiv ligger traditionens norm fortfarande som en blöt filt över mycket av dagens svenska kriminallitteratur. Lejontämjaren, nionde delen i Läckbergs Fjällbackaserie om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström bekräftar detta, samtidigt som familjecentreringen denna gång också fyller en funktion utöver att bara konservera traditionella könsmönster.
Lejontämjaren handlar framför allt om dysfunktionella familjerelationer och de katastrofala konsekvenser sådana kan få. Kan föräldrar faktiskt kan vara kapabla att skada sina egna barn? Och hur långt de kan vara beredda att gå för att skydda sina barn?
