Det finns en del böcker man direkt känner sig hemma i, man sitter och trivs så snart man börjar läsa. Jag tror framförallt att det har med språket att göra, att man känner igen och gillar en författares sätt att formulera sig och att återseendet skapar en känsla av välbefinnande. Så är det alltid för mig när jag läser en roman av Lars Gustafsson (jag skrev en doktorsavhandling om Gustafsson en gång i tidernas begynnelse). Jag hör Gustafssons röst när jag läser och ser hans humor och tankeskärpa i det välbekanta formuleringssättet. 
Lite samma känsla får jag när jag börjar läsa Mästare, väktare, lögnare, vän. Dessutom har Christoffer Carlsson tagit ytterligare ett steg framåt rent språkligt i den nya romanen och lyckas genom fina formuleringar skapa bilder som fastnar.
