Varberg – fiktion och verklighet

Besöker god vänner i Varberg. Promenad i oktobersolen längs stranden upp mot fästningen. Som så ofta befinner jag mig i deckarmiljöer. Det är här kommissarie Leo Colbjörnsen står och blickar ut över havet och söderut mot Subbe fyr i Hans Vennersten och Jan Sigurds Sanningens pris (2011), djupt försjunken i tankar kring sitt fall. Verklighet och fiktion överlappar varandra, lager på lager. Kanske det ligger ett lik bakom stenen – men vi är ju inte ute på hundpromenad, så det borde ju inte vara vi som hittar det. Kan nog lugnt gå vidare utan att spana alltför långt in i buskarna eller titta alltför noga på vad som flyter i strandkanten. Men Colbjörnsen vet att hans mördare måste ha sprungit här längs strandpromenaden efter mordet. Solen värmer på ryggen, då och då en pust av tångdoft från havet, klipporna lyser röda.

CIMG3189

Det är något alldeles speciellt att läsa om platser där man befinner sig, där man befunnit sig, eller dit man ska åka. Fiktionen får liv på ett särskilt sätt, blir en del av det upplevda, av verkligheten, av livet och erfarenheten. Den fördjupar verklighetsupplevelsen med flera bottnar, ytterligare kunskap. Även på den plats man besöker för första gången har man bekanta som man varit där ”tillsammans” med tidigare, som man ätit en kanelbulle med på caféet vid torget, handlat mjölk på Seven Eleven vid stationen, promenerat genom stadsparken och upplevt dimman stiga på morgonen med. Erfarenheterna berikar läsningen, det är lätt att föreställa sig caféet, kvartersbutiken, parken och dimman eftersom man i verkliga livet upplevt sådant förut, om än på andra platser, i andra städer. Och när man verkligen befinner sig på den nya plats man läst om upplever man ofta nästan en känsla av déjà vu, som om man faktiskt varit där förut.

Läs merVarberg – fiktion och verklighet

Share