DIN GUIDE I DECKARDJUNGELN
Jag har skrivit en kort recension av Mons Kallentofts nya Linköpings-deckare, Himmelskriket, för Gota Media. Bland annat skriver jag att:
Som alltid är Kallentoft en skicklig skildrare av miljöer och stämningar, och denna gång har han dessutom skapat en oförutsägbar och ovanligt fängslande berättelse där inget är vad det vid en första anblick verkar.
Hela recensionen kan ni läsa exempelvis här, i Blekinge Läns Tidning.
Efter fyra böcker i Herkules-serien tillsammans med Markus Luttemann har Mons Kallentoft nu bytt skrivpartner. Falco är samskriven med Anna Karolina, och den nya duon verkar ha samarbetat minst lika bra som den tidigare. Falco smälter väl in och tidigare fans av serien lär inte bli besvikna.
Polisen Zack Herry befinner sig plötsligt mitt i ett terrorattentat i Stockholms tunnelbana. Han tvingas skjuta terroristen, en ung flicka, men får känslan att hon var ute efter honom personligen. I samma veva hittas en av polisens informanthanterare torterad och mördad. Zack får ta över en okänd informant som infiltrerat verksamheten kring en känd kriminell. Samtidigt förälskar han sig igen och han fortsätter att söka sina biologiska rötter.
Mons Kallentoft kom med sin första Linköpingsdeckare 2007, och sammanlagt har det nu blivit elva böcker, fördelat på tre serier (vars tematik kretsat kring årstider, element, respektive sinnen), om polisen Malin Fors. Bödelskyssen är andra boken i hans sinnes-inspirerade serie. Kallentoft har genom serierna varit ganska ojämn, här finns både bra och mindre bra deckare, men den nya boken är en fullträff.
Ett kapardrama på Linköpings flygplats; en ung tjej som tagit livet av sig efter att ha blivit utnyttjad och utskämd på nätet av skolkamrater då hon däckat på en fest; och en seriemördare som ger sig på ungdomar – det är huvudingredienserna intrigen. Fors och hennes kollegor agerar gisslanförhandlare, söker hackerhjälp på Darknet och bedriver klassiskt polisarbete – till en ovanligt stor del med hjälp av modern teknik som pingade telefoner och spårande av IP-nummer.
En av mina favoriter i den svenska deckarfloran hittills i år är Mons Kallentoft och Markus Luttemans Leon. Jag har tidigare skrivit en kortrecension av den för GotaMedia (som nog inte ligger på nätet ännu), men jag tänkte att jag skulle skriva något lite längre också. Leon är andra delen i författarduons Herkules-serie som inleddes förra året med romanen Zack, en serie som är vagt inspirerad av halvguden Herkules storverk som skildras i den romerska mytologin.
Medan Zack namngivits efter seriens huvudperson, den drogmissbrukande stockholmspolisen Zack Herry, syftar den nya romanens titel, Leon, på
Tillbaka i trädgården igen efter en fantastiskt intensiv, rolig och givande helg i Horsens med alla underbara människor där. Söndagen var en kortare dag för min del då jag lämnade mässan vid tvåtiden, och då jag innan dess hade två egna framträdanden hann jag inte se och höra lika mycket som under lördagen. Morgonen inleddes med ett samtal om min bok Swedish Crime Fiction: The Making of Nordic Noir (2014) med den norska radiojournalisten Else Barratt-Due. Som alltid ställde hon bra frågor och det var väldigt kul att få prata om boken i det här sammanhanget.
Sedan hann jag sitta ner i lugn och ro och prata en stund med en av de danska deckarförfattarna, Frode Z. Olsen, som var en ny bekantskap för mig. Han har en bakgrund som polis och har jobbat med nordiskt polissamarbete på många ställen i världen, bland annat i Wien och i Kina. Dessutom är han författare till fem internationella polisthrillers med kriminalinspektör Arne Bellman i huvudrollen, och det var intressant att höra om hans tankar kring polisromaner och internationell politik. Jag fick en av hans deckare med mig hem, så förhoppningsvis kan det komma en recension här på sidan så småningom.
Jag får erkänna att trots att jag alltid tyckt rätt bra om Kallentofts Linköpingsdeckare – och gillade förra boken i serien, Vindsjälar (2013) – blev jag inledingsvis lite trött på hans berättarstil och på Malin Fors när jag gav mig in i Jordstorm. Detta gick dock snart över. Lyckliga deckargestalter är sällan särskilt intressanta i längden, och även om man knappast kan beskylla Malin Fors för att vara lycklig i någon av böckerna, råkar hon värre ut än vanligt denna gång. Och snart är jag fast, tempot ökar och då gillar jag plötsligt så väl stilen som Malin Fors igen.
I förra boken tyckte jag att de samhällskritiska inslagen – som rörde frågan om vinster i välfärden – gestaltades väl mycket genom pekande med hela handen. Den här gången har Kallentoft varit betydligt mer nyanserad i diskussionerna kring aktuella ämnen, nu rasism och extremism. Dessa ämnen har också stått i centrum hos flera av hans kollegor bland de svenska deckarförfattarna detta ”super-valår” – Cilla och Rolf Börjlind och Christoffer Carlsson bland dem.
