Feelgood-deckare, trivseldeckare och mysdeckare – det vill säga pusseldeckare med humoristiska inslag och äldre huvudpersoner – har blivit vanligare de senaste åren. Christina Olséni och Micke Hansen har sedan länge etablerat sig som Skånes främsta författare av dylika med en polispusselserie om Falsterbo och en mer klassisk pusseldeckarserie om en bostadsrättsförening i Lund. Hotellgästen är sjunde delen i den förstnämnda serien.
Efter att nyligen läst årets stora satsning i den här genren, Anders de la Motte och Måns Nilssons Döden går på visning (se min recension här) är det många element i Hotellgästen som känns bekanta. Även hos Olséni och Hansen möter vi en framgångsrik influencer, en mäklare och en hunsad assistent som är inblandade i själva mordfallet. Likheterna är naturligtvis en slump och bland annat ett resultat av att kändisar idag är den nya motsvarigheten till den klassiska pusseldeckarens överklassgestalter. När det gäller huvudpersonerna skiljer det sig dock mer. Olséni och Hansens klantiga poliser och excentriska pensionärer är av ett helt annat slag än de la Motte och Nilssons polisduo.
Handlingen i Hotellgästen kretsar kring Hotell Gässlingen där den berömda influencern hittas död, flytande i polen. Bland hotellgästerna – de misstänkta – märks influencerns vänner och pojkvän, en pratsam handelsresande och en delegation från Knislinge församling som är på kontaktbesök hos den lokala församlingen i vars församlingshem polisstationen är inhyst.
Liksom i de tidigare böckerna i serien blir det bäst när pensionärerna får stå i centrum, medan det är lite väl mycket Kling och Klang över skildringen av poliserna. Men trevligt och småroligt är det, och Olséni och Hansens vanliga läsekrets lär känna igen sig och knappast bli besvikna. När det gäller själva deckargåtan kan jag önska att fler bra ledtrådar placerats ut på ett tidigare stadium. Nu blir det lite av att alla klantar runt och så mot slutet dyker det plötsligt upp något som avslöjar varför mordet begåtts. Som läsare får man egentligen ingen riktig chans att klura ut hur det hela hänger ihop – vilket ju är premissen i en klassisk pusseldeckare.
Jämförelsen med de la Motte och Nilsson är oundviklig nu när de startat en serie i samma genre i en lika turistpopulär del av Skåne och riktar sig till samma läsekrets. Det råder inget tvivel om att de la Motte är den skickligare deckarförfattaren och han och Nilsson lägger sig närmare den klassiska pusseldeckaren på många sätt. De två har också ansträngt sig mer för att framhäva just det specifikt skånska i sin serie. Rent hantverksmässigt finns en klasskillnad, men Olséni och Hansen har en väl etablerad läsekrets och att det dyker upp fler serier inom mysdeckargenren är sannolikt bara bra för alla inblandade. Deckarläsare är ofta bokslukare och att Skåne får förstärkning som mysdeckarlandskapet framför andra är bara roligt.
Är det bara jag som är lite besviken på Anders de la Mottes nya deckarprojekt? Inte ett kritiskt ord verkar ha yttrats om Döden går på visning, boken som förutspås bli sommarens storsäljare och som inleder pusseldeckarserien som de la Motte påbörjat tillsammans med komikern Måns Nilsson. Hyllningskörerna är unisona, författarintervjuerna överallt. Bokhandlarna myser och vänder ut och in på sig för att kränga så många exemplar som möjligt av boken som egentligen säljer sig själv. Och idag annonserade man dessutom, inte ett dugg oväntat, att Morden på Österlen (som den blivande serien heter) kommer att bli tv-serie.
Missförstå mig rätt, det är inget större fel på boken. Döden går på visning är en trivsam, välskriven pusseldeckare som kommer att älskas av många. Men jag hade förväntat mig betydligt mer än så när Anders de la Motte än en gång ger sig på en ny deckargenre.
I många år har Anders de la Motte varit en föregångare bland de svenska deckarförfattarna när det gällt att hela tiden utveckla sitt författarskap. Från Geim-trilogin, som visade sig bli en stor succé bland skolungdomar och vars första del belönades för sina nyskapande ansatser med Svenska Deckarakademins debutantpris 2010, till MemoRandom och UltiMatum, två genialiska bidrag till polisthrillergenren (här trillade det även in ett akademipris 2015 för årets bästa deckare till UltiMatum). Därefter gick han vidare och kryddade den svenska landsbygdsdeckaren med extra allt, inte minst i form av ett fantastiskt språk och dito miljö- och stämningsskildringar, i Årstidskvartetten som inleddes med Slutet på sommaren (som renderade en akademinominering i årets-bästa-klassen, ett kvalitetsbevis som även tillföll del två och tre i serien). Så när de la Motte nu gav sig på ytterligare en ny deckargenre, och dessutom för första gången gav sig i lag med en skrivpartner, förväntade jag mig något utöver det vanliga.
Men hur gick det då? Det är tydligt att författarduon läst in sig ordentligt på de klassiska pusseldeckarna – eller åtminstone sett ett försvarligt antal avsnitt av Morden i Midsomer, den brittiska tv-serien som på senare år fått förkroppsliga pusseldeckargenren. Döden går på visning följer mallen ganska slaviskt. Vi möter de välkända karaktärsstereotyperna (i ordets mest positiva mening), ett begränsat antal människor huvudsakligen från den övre medelklassen och överklassen naturligtvis, som alla har motiv att ta livet av mordoffret. Som så ofta i den moderna pusseldeckaren har klasshierarkierna kompletterats med kändisklassen, vars pengar och berömmelse väger lika tungt som adliga anor.
Våra misstänkta placeras i förhållande till den den avgränsade mordplatsen och den korta tidsfrist då mordet måste ha begåtts. Författarduon har gjort mesta möjliga av den moderna teknikens övervakningsmöjligheter, men tyvärr faller detta delvis på att mordplatsen läcker som ett såll, man inser som läsare snart att det finns alltför många obevakade vägar in och delar av området som inte täcks av kameror för att larmkoder och filmsnuttar egentligen ska kunna användas för att utesluta någon misstänkt. Valet av Österlen som Skånes Midsomer är naturligtvis tacksamt och de skånska specificiteterna tillför dessutom den lilla humoristiska touch som alltid bidrar till det klassiska pusseldeckargemytet. Scenen då detektiven från Stockholm för första gången äter äggakaka är exempelvis underbart träffsäker.
Som grädde på moset – och i det här fallet den egentliga behållningen av det hela – har vi mästerdetektiven i form av den äldre, sommarlediga, stela kommissarien Peter Vinston (utan W) från Stockholm som assisteras av den unga och lite lagom geting-ettriga kvinnliga polisen med lokalkännedom, Tove Esping. Eller om det kanske är tvärt om – frågan om vem som egentligen assisterar vem kan diskuteras. Den omaka duon visar sig dock snart komplettera varandra utmärkt, och alla försök att upprätthålla något slags antagonism och territoriellt revirtänkande dem emellan framstår redan från början som krystade. Det är uppenbart att de tu trots sina olikheter kommer att trivas ihop och arbeta ypperligt tillsammans. Och när vi närmar oss upplösningen samlar de naturligtvis alla misstänkta på mordplatsen (där biblioteket visserligen inte hunnit inredas ännu, det är trots allt bara ett visningshus) för att avslöja hur allt gått till och vem den skyldiga äro.
Hela konceptet bäddar naturligtvis för succé. Vad kan gå fel? Sommar, Österlen och mysdeckare – eller ”ond bråd död bland slott, äppelträd och blommande rapsfält”, som det står på omslaget och som de la Motte säger i intervjuer. Och den perfekt tajmade releasen strax innan semestrarna, innan alla börjat spendera semesterkassan och inser att det nog är bäst att lägga slantarna på pocketböcker som vanligt – eller inte hunnit påminnas om hur opraktiskt det är med inbundna böcker på stranden. Och så den lika perfekt koordinerade mediekampanjen. Egentligen är det konstigt att ingen annan av Sveriges många kreativa deckarförfattare redan kommit på och lagt belag på hela upplägget.
Jag är naturligtvis medveten om att min frustration huvudsakligen grundar sig på höga förväntningar. Hundratusentals läsare kommer att älska det här. Men när man vet hur bra Anders de la Motte kan vara, och hur skickligt och originellt han tidigare hanterat varje ny typ av deckare han getts sig i kast med, är det svårt att inte bli åtminstone lite besviken. Här har han (och Måns Nilsson) följt mallen alltför slaviskt. Morden på Österlen är ett väl genomfört koncept, en given succé och en säker kassako redan på skisstadiet. Då tycker jag att det är okej att bli lite gnällig när man inte får det där ”extra allt” Anders de la Motte tidigare skämt bort sina läsare med. Och att mördarens identitet var så pass väntad när avslöjandet väl kom betecknar åtminstone jag som lite av ett misslyckande…
Ps. Jag är medveten om att jag lägger hela ansvaret på Anders de la Motte här, men det beror på att det är på honom jag har förväntningar. Måns Nilsson utgör pinsamt nog en lucka i min allmänbildning, vilket gör att jag inte alls vet vad jag borde förvänta mig av honom. Vad jag önskar mig just nu är att få läsa en recension utifrån det motsatta perspektivet, skriven av någon som väl känner till Måns Nilssons kvaliteter, men inte har någon koll alls på vad Anders de la Motte brukar prestera.
Ps2. Det här blev väldigt långt, en eloge till dig som orkade läsa hela vägen! Kanske är du den perfekta personen för att skriva den där andra recensionen som jag efterlyser i mitt första ps?
Ps3. Vad handlar boken om då? Jo: Ett strandnära och modernt byggprojekt på Österlen skapar kontroverser. Kändismäklaren blir mördad i det tjusiga huset. Lokalbefolkningen hyser starka känslor kring projektet. Alla har hemligheter, men vems känslor är tillräckligt starka för att mörda? Den utbrända kommissarien från Stockholm är sjukskriven och vill vara nära sin dotter, bosatt på Österlen. Men naturligtvis kan han inte låta bli att agera konsult åt de oerfarna lokalpoliserna när ett mord inträffar i dotterns närhet.
Ikväll 19.00 håller jag en quizföreläsning om pusseldeckare på trädgårdscaféet Systrarna på Solhjulet, det vill säga: jag berättar om pusseldeckarens historia och vad en pusseldeckare egentligen är och varvar det med kluriga quizfrågor, ni fikar och klurar och lär er allt om pusseldeckare. Dessutom utlovas tips på bra pusseldeckare och fina deckarpriser! Solhjulet är ett väldigt mysigt ställe som ligger mellan Lund och Veberöd, så om du inte redan upptäckt det och befinner dig i Skåne ikväll är det definitivt dags. Det hela kostar 100 kr och då ingår även kaffe eller te och smörgås. Föranmäl dig gärna genom att ringa eller skicka ett sms till Solhjulet på telefonnummer 0708400998. Hoppas vi ses ikväll!
På Kristianstad Stadsbibliotek har man under våren haft ett deckartema och nu i helgen är det dags för Deckarhelg på biblioteket. På lördag den 7 april inleder jag det hela 11.30 med en quizföreläsning med tema pusseldeckare. Kom och lär dig allt om pusseldeckare och svara på kluriga frågor – fina deckarpriser utlovas. Under helgen håller också vi i Svenska Deckarakademin vårt vårmöte Kristianstad, och på söndagseftermiddagen kan du träffa akademin i samband med ett offentligt deckarprogram som vi håller på biblioteket 14.00, där vi bland annat delar ut priset för årets bästa deckardebut 2017 till Niklas Natt och Dag, missa inte det. Dessutom innehåller helgens deckarprogram flera andra spännande punkter, hela programmet hittar ni här.
Deckaren, och boken över huvud taget, tar sig idag allt fler former och uttryck. I Novellix anda satsar Markus Tullberg nu på att skriva och ge ut vad han kallar ”Mordmysterier i fickformat” på ett nystartat litet Lundaförlag, Mirum. Det rör sig om klassiska pusseldeckare i litet format (10×15 cm, ca. 100 sidor) till ett facilt pris.
Den första boken i serien, Himmelsmord (2017), kretsar liksom de planerade kommande tre, kring polisen Valter Green som löser mysterier under 1900-talets första decennier. Tullberg drar denna gång pusseldeckarens avgränsade miljö och begränsade antal misstänkta till sin spets när han låter morden ske i en zeppelinare på väg att korsa Atlanten 1913. När liket av resans kvinnliga journalist en morgon upptäcks dolt i salongens flygel, får Valter Green, som bjudits med på zeppelinarens jungfrutur av en gammal vän, något att bita i. Och att befinna sig instängd i en farkost över Atlanten tillsammans med en mördare är naturligtvis ingen dans på rosor för någon.
Idag har jag skrivit ännu en gästrecension hos Svenska Deckarbiblioteket, denna gång av Ninni Schulmans nya värmlandsdeckare Välkommen hem, som kanske är hennes allra bästa hittills. Bland annat skriver jag:
”Genremässigt rör Schulman sig mellan polisromanen och den psykologiska thrillern – den här gången också med en hel del pusseldeckarinslag. Hon tillhör också de starkare svenska deckarförfattarna när det gäller att skildra vardagsrelationer och vanliga människors liv. Denna gång handlar livet för hennes tre huvudpersoner om otrohet och förhållanden som stagnerat, om prestationsångest och drömmar om graviditet. Men ännu mer handlar det om svårigheten att prata med den allra närmaste om det som betyder mest – det är alltid lättare att låtsas som att problemen inte finns så länge man inte sätter ord på dem.”
Kristina Appelqvist har etablerat sig som Skövdes och västgötalandsbygdens skildrare på den svenska deckarscenen. Med Smultron, bröllop och döden har hon nått tredje delen i den ”nya” serien med litteraturvetaren Helena Waller i detektivrollen – kompletterad av polisen Marie Carlsson och journalisten Frida Åberg. Precis som tidigare är det både akademiska och kyrkliga småstadsmiljöer som står i fokus – och titeln är naturligtvis konstruerad för att skapa till framför allt Maria Lang.
En amatörregissör sätter upp Romeo och Julia, en sedan länge försvunnen Shakespeareexpert hittas mördad och Helena anar att den döde forskaren kanske var ett tidigare okänt originalmanuskript av Shakespeares berömda kärleksdrama på spåren. När sedan amatörsällskapet visar sig splittrat av en gammal familjefejd som också innehållit en tragisk kärlekshistoria… Ni förstår konceptet. Parallellerna mellan nu och då, verklighet och Shakespearedrama är många – och som om inte det vore nog visar det sig finnas ett uråldrigt, hemligt Shakespearesällskap.
I går kväll testade vi ett nytt koncept här på CrimeGarden, en Pusseldeckarkväll. Jag hade en grupp deckarläsare på besök och tillsammans åt vi middag och pratade deckare. Gruppen hade själva kontaktat mig och velat hitta på något, och tillsammans hade vi diskuterat oss fram till formen. De hade valt tema och inriktning på det hela utifrån vilken typ av deckare de själva helst läste och så sågs vi och åt gott och diskuterade deckare tillsammans under avslappnade former. Jag berättade om vad som är typiskt för en pusseldeckare och lite om deckarens och pusseldeckarens historia, och om hur man använder pusseldeckaren idag. Vi pratade om en gemensam bok som alla läst (Kristina Appelqvists Minns mig som en ängel), botaniserade i deckarbokhyllan och avslutningsvis tipsade jag om ett antal andra moderna deckare som innehåller mycket pusseldeckarinslag. Det blev en väldigt trevlig och spännande kväll på alla sätt!
För egen del blev jag väldigt förtjust i det här sättet att jobba, och de som anlitat mig verkade också nöjda och sa sig ha fått ut mycket av det hela. När man inte är så många och de flesta känner varandra får alla också mer tid till att ställa frågor och diskutera än när man besöker en offentlig föreläsning och det är lättare att anpassa innehållet efter allas önskemål. Så det här är ett koncept jag tror kan passa väldigt många och som jag gärna prövar igen. Det går att variera i det oändliga när det gäller teman och man kan tänka sig antingen att grupper kommer till mig eller att jag kommer ut och besöker exempelvis läsecirklar på deras hemmaplan.
Har ni och era deckarintresserade vänner idéer och vill hitta på något, hör gärna av er så kanske vi kan ordna en gemensam deckarkväll, eller kanske en afternoon tea-variant, eller en födelsedagsöverraskning för någon deckarälskare, eller en deckarpicknic, eller…
I eftermiddag, 14.00, talar jag om pusseldeckare på Lunds stadsbibliotek. Jag misstänker att det blir svårt idag att konkurrera med det fantastiskt varma vårvädret, men hoppas att några Lundabor ändå tänker att glassen i solen blir ännu mer lockande efter att de tillbringat någon timme med att bilda sig på biblioteket.
Evenemanget är första delen i bibliotekets så kallade ”deckarmenu” nu i april, där jag tillhör de huvudsakliga kockarna – jag bidrar till tre av de fyra ”rätterna”:
11/4 14.00 Jag berättar om pusseldeckare och introducerar Kristina Appelqvists författarskap
16/4 17.30 Öppen bokcirkel om Kristina Appelqvists Minns mig som en ängel (2014) (leds av bibliotekets bibliotekarier)
18/4 15.00 Svenska deckarakademin bjuder på deckareftermiddag och delar ut 2014 års priser till Tove Alsterdal, Jørn Lier Horst, Anna Lihammer (jag är moderator för evenemanget)
21/4 18.00 Jag samtalar med författaren Kristina Appelqvist
Fullständig information om alla programpunkterna hittar ni här. Jag hoppas vi ses på Lunds stadsbibliotek de närmaste veckorna!
När jag träffade Ulf Durling på Svenska deckarfestivalen i Sundsvall passade jag även på att införskaffa ett exemplar av hans debutroman från 1971, Gammal ost(nyutgåva i pocket), en bok som jag sedan roade mig med att läsa under hemresan. Ulf brukar säga att han är mest förtjust i deckare med riktigt kluriga gåtor snarare än alltför mycket blod och våld. Och det stämmer även in på debutromanen där det mesta ”blodet” visar sig vara rödvin, och kniven framför allt används till att karva ost med.
Handlingen kretsar kring ett dödsfall på ett pensionat i en svensk småstad. En man har hittats död på sitt rum, ett rum som på klassiskt manér är låst inifrån. Hur har det hela gått till? Kanske har det omöjliga brottet begåtts?
