CrimeGarden recenserar: Jordstorm av Mons Kallentoft

Jag får erkänna att trots att jag alltid tyckt rätt bra om Kallentofts Linköpingsdeckare – och gillade förra boken i serien, Vindsjälar (2013) – blev jag inledingsvis lite trött på hans berättarstil och på Malin Fors när jag gav mig in i Jordstorm. Detta gick dock snart över. Lyckliga deckargestalter är sällan särskilt intressanta i längden, och även om man knappast kan beskylla Malin Fors för att vara lycklig i någon av böckerna, råkar hon värre ut än vanligt denna gång. Och snart är jag fast, tempot ökar och då gillar jag plötsligt så väl stilen som Malin Fors igen.

Kallentoft 2014

I förra boken tyckte jag att de samhällskritiska inslagen – som rörde frågan om vinster i välfärden – gestaltades väl mycket genom pekande med hela handen. Den här gången har Kallentoft varit betydligt mer nyanserad i diskussionerna kring aktuella ämnen, nu rasism och extremism. Dessa ämnen har också stått i centrum hos flera av hans kollegor bland de svenska deckarförfattarna detta ”super-valår” – Cilla och Rolf Börjlind och Christoffer Carlsson bland dem.

Läs mer

Share

CrimeGarden recenserar: Straffa och låta dö av Mats Ohlsson

Det är många bra debutanter som gett sig in i den svenska deckardjungeln i år. En som jag precis läst är journalisten Mats Olsson, som bland annat verkat i Expressen. Han har tidigare gett ut en vanlig roman för närmare tjugo år sedan, De ensamma pojkarna (1995), men Straffa och låta dö är hans första försök i deckargenren.

CIMG3262

Även om titeln kan låta som en anspelning på filmen Live and Let Die (1973), finns det ingen som helst James Bond-glamour över Straffa och låta dö. Istället är det mesta i Ohlssons roman antingen lite småsjaskigt eller ganska helylle. Maten är för det mesta rejäl husmanskost, gärna tillagad på den skånska landsbygden, alternativt danska fläsksvålar eller snabbmat. Miljöerna innefattar mycket skånsk leråker och hem med porslinsfigurer och broderade kuddar, men också lite sjaviga barer och gator med slitna prostituerade i Malmö, Köpenhamn och New York förekommer. Sexskildringarna handlar egentligen mindre om sex än om spanking – som inte skildras särskilt sexigt och ofta inte heller ens för de inblandade egentligen har sexuella syften. Ja, trots att smiskandet är så centralt i Olssons roman är det svårt att ta huvudpersonens smiskfetisch riktigt på allvar.

Läs mer

Share