Med sin Stockholm Noir-trilogi (2006–2011) etablerade sig Jens Lapidus som något av det mest nyskapande och intressanta i den svenska deckarfloran. Genom att införa nya Stockholmsmiljöer och perspektiv, ett annorlunda språk och originella huvudpersoner förnyade han den samhällskritiska svenska deckaren på ett välkommet sätt. Vi fick se ett Stockholm där den verkliga makten inte alls ligger i de offentliga makthavarnas händer, utan där allt istället kontrolleras av de kriminella nätverk som styr under den officiella, polerade ytan.
Med Vip-rummet inleder Lapidus en ny serie – eller åtminstone kan man anta att romanen kommer att få uppföljare. Precis som författarens tidigare deckare är den nya boken väldigt karaktärsdriven, och denna gång har han skapat gestalter som är ännu lättare för läsaren att identifiera sig med. Kanske beror det på att det rör sig om färre huvudpersoner, eller så har Lapidus nu helt enkelt överträffat sig själv när det gäller att skapa fängslande och intressanta karaktärer.
I centrum står juristen Emelie Jansson som är ung och relativt junior på en tjusig advokatbyrå i Stockholm och Nadjan ”Teddy” Maksumic som precis släppts ut efter att ha avtjänat ett åttaårigt fängelsestraff. Sonen till en vän till Emelies chef har försvunnit och befaras ha blivit kidnappad, och då familjen inte vill blanda in polisen av rädsla för att det hela då kommer att valsa runt i medierna har de istället vänt sig till Emelies chef för att be om hjälp. Han i sin tur ger uppdraget att finna den förlorade sonen till Emelie och Teddy som motvilligt ger sig i kast med uppgiften och än mer motvilligt börjar arbeta tillsammans. De två är på många sätt varandras motsatser, men det innebär också att även om de till en början inte alls gillar eller ens förstår sig på varandra, kompletterar de varandras kunskaper och svagheter perfekt. Succesivt börjar de dock respektera och lita på varandra, och när romanen är slut kan man misstänka att Lapidus kommer att låta dem samarbeta även fortsättningsvis.
Precis som i Stockholm Noir-trilogin ställer Lapidus här det extrema överklasstockholm mot stadens underliggande kriminella värld med rötter i förorterna, och precis som tidigare visar sig banden mellan de två världarna vara både många och starka. Och naturligtvis är makt och pengar de avgörande faktorerna bakom det mesta som sker.
Efter att ha varit så förtjust i Lapidus tidigare serie tar det en stund innan jag riktigt får samma känsla för Vip-rummet, men när jag väl fastnat kan jag inte lägga boken ifrån mig – trots att den är opraktiskt tung att släpa runt på. Utöver att historien är välkonstruerad, spännande och hyfsat intressant så är det framförallt något av mystiken som vilar kring Teddy, något som förstärks genom kontrasten till den ”vanligare” Emelie, som är ytterligt fängslande. Som läsare delar man helt enkelt Emelies motvilligt växande fascination och tillit inför den omaka partnern. Det finns någonting där i den genuint goda bad-boy-gestalten som är otroligt lockande – även om det naturligtvis närmast rör sig om något slags idealiserad superhjältegestalt, långt från den krassare verklighetens potentiella förebilder.
