CrimeGarden läser klassiker: Gammal ost (1971) av Ulf Durling

När jag träffade Ulf Durling på Svenska deckarfestivalen i Sundsvall passade jag även på att införskaffa ett exemplar av hans debutroman från 1971, Gammal ost (nyutgåva i pocket), en bok som jag sedan roade mig med att läsa under hemresan. Ulf brukar säga att han är mest förtjust i deckare med riktigt kluriga gåtor snarare än alltför mycket blod och våld. Och det stämmer även in på debutromanen där det mesta ”blodet” visar sig vara rödvin, och kniven framför allt används till att karva ost med.

Handlingen kretsar kring ett dödsfall på ett pensionat i en svensk småstad. En man har hittats död på sitt rum, ett rum som på klassiskt manér är låst inifrån. Hur har det hela gått till? Kanske har det omöjliga brottet begåtts? Det är i alla fall vad de tre äldre herrar vi möter i bokens första tredjedel hoppas. Bokhandlare Carl Bergman, doktor Efraim Nylander och faktor Johan Lundgren älskar kriminalromaner och har en klubb där de med regelbundna mellanrum träffas för att diskutera fiktiva kriminalgåtor. När en verklig gåta så landar på deras bord kan de inte tygla sin entusiasm, utan resonerar och spionerar sig fram till en lösning som sedan nedtecknas av klubbens sekreterare Lundgren.

Kriminalassistent Gunnar Bergman, tillika bokhandlarens son, som vi möter i bokens andra del, är dock inte helt övertygad av gamlingarnas slutsatser, utan förklarar hur han tror att det hela gått till, ett förlopp som han sedan dikterar för sin sekreterare. Och i bokens tredje del fortsätter doktor Nylander att dra sina egna slutsatser baserat på vad som framkommit i de tidigare delarna.

Det här är en pusseldeckare som leker med genren och där läsaren verkligen bjuds in att delta i gåtlösandet. Durling refererar flitigt till förebilderna och genrens regler – regler som han samtidigt tillåter sig att både parodiera och att bryta mot. Det är klurigt, trevligt och intellektuellt stimulerande – men definitivt inget för den deckarläsare som föredrar en spännande och blodig modern thriller.

Det jag särskilt uppskattar är hur Durling också leker med stil och språk, genom att låta de olika delarna tydligt präglas av sina berättare. Kontrasten kunde inte vara tydligare än mellan Lundgrens sirliga, förnumstiga och omständliga språk i första delen och kriminalassistent Bergmans i den andra. Den lite humoristiska tonen är dock genomgående. Här ett litet exempel ur den senares mun, när han beskriver hur poliserna åkt för att tala med en misstänkt som gömmer sig i ett gammalt torp på landet:

”Vi tog polisbilen. Gustavsson körde. Om det ska vara nödvändigt kan jag ju nämna att det var en djävla fin dag. Solen sken och så där vidare. Det är mycket tjusiga färger i naturen så här års på hösten. Rött, gult, violett och jag vet inte vad. [—] Bönderna stod och glodde ute på gärdena och såg lantliga ut. Dom tog ett steg framåt och ibland något åt sidan. Precis som på schackbrädet. Det fanns kor utspridda här och var, röda lador och lite av varje.”

En annan kul grej – tycker jag – är att Kerstin Bergman förekommer i boken som kriminalassistent Bergmans mer intelligenta hälft. Även om var och varannan gestalt i svenska deckare verkar heta Bergman nu för tiden är det här första gången jag stöter på en Kerstin Bergman. Och hon var dessutom en betydligt mer positivt skildrad än den senaste Kerstin jag stötte på, i Anna Karolinas Stöld av Babian (2014) som jag recenserade här på sidan nyligen. Den Kerstin var mest tragisk och helt klart inte en av författarens favoritgestalter. Slut på sidospåret.

Vad som egentligen hänt i Gammal ost målas upp och kullkastas gång på gång, som läsare dras man med och luras ständigt, det är inte lätt att hinna med i svängarna – men det är ju precis så ett bra pusseldeckarmysterium ska vara. Boken är också relativt tidlös, även om det är uppenbart att Durlings gestalter lever i en tid som har några decennier på nacken. Tyvärr finns det en hel del korrekturfel i nyutgåvan av Durlings debutroman, vilket stör läsningen lite, men annars har Gammal ost överlevt den drygt fyrtioåriga lagringen väl, och går mycket bra att avnjutas – gärna med ett glas rödvin i biblioteket – vilken mörk höstkväll som helst.