Har varit iväg på ytterligare två deckarkonferenser nu de senaste dagarna. På ”Captivating Criminality 2: Crime Fiction, Traditions and Transgressions” vid Bath Spa University, Corsham, England, och på ”Consuming Crime: Consumption, Commodification and Consumerism in Crime Fiction, Film and Television” vid University of Limerick, Limerick, Irland.
Det är långa och krångliga konferenstitlar, men man skulle kunna säga att den första framförallt handlade om traditioner, traditionsbrott och överskridande av gränser på olika sätt, och den andra om konsumtion och produktskapande – i deckarna så väl som på deckarmarknaden. Själv talade jag om de svenska landsbygdsdeckarna på båda konferensen. På den första med fokus på hur de utgör ett brott mot den samhällskritiska, urbana Sjöwall-Wahlöö-traditionen, och på den andra om hur de packetrar och ”säljer” den svenska landsbygden till läsarna genom att ge en viss bild av den.
Konferensen i Corsham var den andra i en serie, den första hölls förra året på samma ställe. Corsham Court är ett gods som är privatägt, men där Bath Spa University också hyr in sig och det räknas som ett av universitetets campus, det andra ligger inne i själva Bath. Corsham Court är som hämtat ur en brittisk pusseldeckare, ett fantastiskt hus – eller nästan snarare slott – i en vacker park med utsikt över mjuka, gröna kullar där vita får betar. Löjligt romantiskt. Och som om inte det vore nog finns där också inte mindre än tjugofem påfåglar, nästan bara hannar, som konstant skriker på sitt karakteristiska sätt och struttar runt och visar upp sig.
I Corsham hörde jag till exempel på deckarförfattaren Paul Johnston, som bland annat talade om hur han i sina deckare utgick helt från karaktärerna och lät dem styra allt annat i texten. Och så följde jag ett antal sessioner inriktade på ”utländska deckare”, vilket i det här fallet innebar allt som inte ursprungligen var skrivet på engelska. Särskilt intressant var det att höra Aysegül Kesirli Unur tala om turkiska deckare – hon hävdade bland annat att realistiska deckare funkade ganska dåligt i Turkiet eftersom (verkliga) turkiska mördare i allmänhet inte försökte dölja sina brott utan snarare skröt om dem och ville få äran för dem, så för det mesta visste man redan både vem mördaren var och varför brottet begåtts.
Deckarförfattaren Paul Johnston.
Ett annat intressant föredrag om de ”utländska” deckarna var Eugenia Grestas, som handlade om den ryska deckartraditionen. Hon menade att den utgick från Dostojevskis Brott och straff, och att den därför var väldigt fokuserad på berättelsen om brottet, snarare än på frågan om lösningen och vem som begått det. Särskilt talade hon om författaren Boris Akunin och hans deckare från 2000-talet som tydligt bryter mot den ryska traditionen genom att leka med klassiska, brittiska pusseldeckarkonventioner. Nämnas bör också Parnal Chirmurley, som talade om indiska deckare – särskilt spännande efter att jag hört om deckare från Pakistan på konferensen i Belfast veckan innan.
Andra blandade tankar jag tar med mig från Corsham för att fundera på vidare framöver är:
- Bilden av deckaren som en trojansk häst, som kan få läsaren att tillägna sig alla slags idéer: teoretiska, filosofiska, politiska, osv.
- Frestelsen som nyckel till alla brottslighet, som det som får någon att korsa gränsen till det kriminella.
- Kan någon undkomma det förslutna så länge man stannar på samma plats?
- Är deckarens ”uppdrag” att avmystifiera ondskan?
“AW” i Corsham med Agnieszka Sienkiewicz-Charlish från Polen som är expert på skotska deckare och den australiensiska deckarförfattaren Leigh Redhed som också forskar om kvinnliga noir-deckare.
Konferensen i Limerick handlade som sagt om konsumtion, och den var den sjätte i en serie deckarkonferenser som hålls på Irland vartannat år. Tidigare har vi varit i Galway (tv gnger), i Cork, i Belfast och ytterligare en gång i Limerick. Årets konferens hölls på University of Limericks fantastiskt vackra campus. Jag tror faktiskt att det måste vara det vackraste universitetscampus jag någonsin varit på, och jag har varit på rätt många i olika delar av världen. Det var otroligt grönt och genom området rinner River Shannon med ett flertal broar över. Utöver den spektakulära gångbron ”The Living Bridge”, som är något helt i särklass, finns också enormt många byggnader i spännande modern design på området. Tyvärr missade jag helt att fotografera arkitekturen, men är ni nyfikna kan ni säkert hitta bilder på nätet.
Utanför universitetets huvudbyggnad där konferensen hölls tillsammans med Marieke Krajenbrink (som är expert på österrikiska deckare och som tillsammans med Kate Quinn från Galway ordnade konferensen) och Katarina Gregersdotter, deckarforskare från Umeå universitet.
I Limerick hörde jag föreläsningar om allt från Sherlock Holmes-franchisen till Hamlet. Av konferensdeltagarnas bidrag var det Andrea Hynynens föredrag om Lars Petterssons och Oliver Trucs Kautokeino-deckare, och Kate Quinns om irländska deckare och arkitektur som gjorde störst intryck. Den riktiga höjdpunkten var dock konferensens avslutande föredrag av den irländska deckarförfattaren Nieve O’Connor.
Deckarförfattaren Nieve O’Connor.
Nieve O’Connor har hittills publicerat fyra deckare med en hårdkokt, kvinnlig Dublin-polis i huvudrollen. Innan hon började skriva deckare arbetare O’Connor under många år som kriminalreporter och skrev journalistiskt om verkliga brott. Hon har också utgett några nonfiction-böcker om verkliga, irländska brott. Det hon talade om här var framförallt vad i nyhetsrapporteringen om brott som lockar läsare. Vad krävs av ett brott och en brottsling för att läsarna ska tycka det är riktigt intressant och vilja läsa mycket om det?
O’Connor hade hittat sju punkter som var typiska för att ett brott skulle få riktigt mycket uppmärksamhet, de var:
- Brottet ska inte ha ”enkla förklaringar” som droger, alkohol, historia av misshandel eller övergrepp i en relation, eller psykisk sjukdom.
- Mördaren ska ha ett stort ego, ta risker för att hen tror att hen är alldeles för smart för att åka fast och mycket smartare än polisen.
- Det ska handla om medelklassen så att offret skulle ha kunna ha varit vem som helst av oss eller våra närmaste.
- Domen i målet ska visa avståndet mellan rättvisan och lagen, det vill säga lagen ska inte ha räckt till för att ge mördaren ett straff som står i proportion till brottet.
- Mördaren ska verka snäll och vanlig, en ”Mr Next Door”, men också visa sig ha en helt annan sida under den polerade ytan. Dr Jekyll och Mr Hyde.
- Mördarna ska ”revel in their notoriority”, det vill säga njuta av att vara ökända, gärna vilja tala om och skryta med sina gärningar när de väl åkt fast.
- Brottet ska innehålla någon form av brytande mot tabun, som exempelvis när man fråntar de döda sin värdighet genom att stycka eller på annat sätt vanhedra kropparna.
De här punkterna sa sig O’Connor också använda sig av när hon själv skrev deckare och hittade på sina egna mord och mördare. Jag tror att hon har helt rätt i att punkterna beskriver sådant som gör vissa brott särskilt fascinerande. Det är ju precis det här som gör exempelvis berättelserna om seriemördare – så väl fiktiva som verkliga – så attraktiva. Det är också lite intressant med en författare som så tydligt säger att hon strävar efter att ge publiken vad publiken vill ha, att hon i sina deckare helt enkelt försöker att skapa den typ av brott och brottslingar som hon vet attraherar den största gruppen av läsande människor mest.
“AW” med Marieke Krajenbrink i Limerick.
Efter konferensen blev det också tid till lite söndagsavkoppling med brunch hemma hos en av konferensarrangörerna och en utflykt på den sommarvackra irländska landsbygden innan det var dags för mig att sätta mig på bussen tillbaka mor Dublin och flyget hem.
Utsikt från rummet där jag bodde på Limerick University campus.
