Robert Wangeby deckardebuterade med Onda dagar (2013) och har sedan hunnit med ännu en roman, båda i Åmålsmiljö, innan årets deckare, Aldrig på en söndag, publicerades. Den nya boken är en ganska klassisk polisroman i småstadsmiljö, men med en ovanligt filosofisk huvudperson i form av polisen Lennart Lundstedt.
Under jakten på en misslyckad inbrottstjuv en mörk kväll hittar polisen en okänd död man sittande i ett trädgårdsskjul i det fina villaområdet. Vem är mannen? Vad gör han i Åmål? Och har han blivit mördad eller dött en naturligt död? Lennart Lundstedt är sjukskriven efter hustruns död och tillbringar sin tid i sommarstugan vid sjön Ånimmen, ensam så när som på sin hund. När han läser om den döde mannen och utredningen i lokaltidningen piggnar han dock till och bestämmer sig för att återvända till jobbet och ta hand om utredningen.
Lundstedt är en ganska traditionell svensk deckarpolis, han mår dåligt, dricker stora mängder whisky och lyssnar på klassisk musik (helst Chopin). Han är emellertid även intresserad av litteratur, filosofi och konst – något som är mer ovanligt hos deckarpoliser – och han samtalar med sin döda hustru om dessa ämnen.
Aldrig på en söndag skulle ha vunnit mycket på lite ordentlig redaktörshjälp, både strukturellt och språkligt. Men språket är originellt, har viss lokalfärg, och tack vare den filosoferande huvudpersonen är boken lite udda, trots att det egentligen är en ganska vanlig polisroman i småstadsmiljö. För det mesta får vi inte vara med när Lundstedt och hans kollegor intervjuar vittnen och misstänkta. Istället får vi veta allt i efterhand när de uppdaterar varandra, en berättarteknik som känns lite bakvänd och som bidrar till att dra ner tempot i berättelsen. Men på det hela taget har Wangeby åstadkommit en klart godkänd och ganska trevlig deckare.
Ps. Det här en bok jag egentligen tycker mycket om av rent personliga skäl, snarare än som mer objektiv bedömare. Jag har tillbringat somrarna hela min uppväxt på Västra Åsen i utkanten av Åmål där en kvinnliga polis i boken bor. Det var grannar till oss som krossades mellan två lastbilar när de skulle ge sig iväg på motorcykelsemester, vilket återberättas i boken. Jag har tillbringat mycket tid hos släktingar vid Ånimmen nära där den manliga polisen i huvudrollen har sin stuga. Och så vidare… Dessutom är några av de första namn man stöter på i boken Lennart Lundstedt och Tomas Me(l)ander (namn på i verkligheten en deckarkännare i Göteborg respektive ansvarig för Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall), vilket känns som en blinkning till den som kan sitt deckarsverige, men det skulle mycket väl kunna vara en slump. Och inte minst, det här är en författare som kan sin Lars Gustafsson, och dessutom precis de böcker jag jobbat mest med (jag skrev min doktorsavhandling i Litteraturvetenskap om Lars Gustafsson en gång i tiden) – så alla Lundstedts resonemang om Anselm av Canterbury, Paul de Man, Wittgenstein, osv, liksom de många andra mer implicita Gustafssonreferenserna, är väldigt välbekanta. Kul och lite överraskande. Det här är nog den deckare jag försökt skriva om jag försökt skriva en deckare för 15-20 år sen… vilket gör att det känns smått overkligt att läsa den.
