Anna Jansson är en otroligt produktiv författare. Hon skriver i flera genrer, och av de svenska deckarförfattare som debuterade kring Millennieskiftet är hon den som med sina nu sexton böcker om polisen Maria Wern i huvudrollen också åstadkommit den längsta serien. Med en så stor produktion är det naturligt att kvaliteten varierar, men Jansson har alltid hållit en relativt hög lägstanivå och den nya Alla kan se dig tillhör en av hennes allra bästa.
Ett antal äldre gotlänningar misshandlas, några till döds, och tonåringar försvinner. Wern och hennes kollegor gör sitt bästa för att förstå vad som händer innan fler råkar illa ut, samtidigt som alla på polisstationen har det tufft privat på olika sätt. Fokus ligger dock denna gång på de aktuella fallen, vilket är ett klokt drag av Jansson då det är ovanligt mycket som händer på den fronten.
Jansson har en bra uppsättning karaktärer, men det börjar bli dags att pensionera Tomas Hartman. Han har gjort sitt i serien och börjar bli väl tråkig. Jansson antyder också att det nog snart är dags för någon annan – förmodligen Maria Wern – att ta över hans tjänst. Länge tror man också att hon tänker göra en ”Wallander”, men det visar sig att hon bara leker med konceptet och vi får nog dras med Hartman ett tag till.
Som så ofta i de svenska landsortsdeckarna handlar Alla kan se dig mycket om barndomstrauman som kommer upp till ytan och leder till hämnd och våld. Rent tematiskt är bokens ämnen dock nya för Jansson (om jag inte minns fel), både när det gäller mördarens motiv i det förflutna och tonåringarnas utsatta situation i nuet. Att Internet på många sätt kan missbrukas för att skada människor vet vi alla, men sällan blir det så konkret som i Janssons roman vilken fruktansvärd realitet hotet om att få sina hemligheter exponerade på nätet kan utgöra för många tonåringar.
Tyvärr vågar sig Jansson inte riktigt nära något av offren, utan vi följer hela tiden huvudsakligen polisernas perspektiv. Hade vi fått följa exempelvis den mobbade Hugo mer inifrån hade det hela blivit ännu starkare. Nu kan man som läsare ändå distansera sig från de fruktansvärda tragedierna och den nattsvarta ångest som präglar händelserna i Alla kan se dig. Men det är en polisroman och ingen thriller. Förmodligen har Jansson väldigt medvetet avvägt hur nära läsaren ska behöva komma och hur otäck hennes trogna läsekrets egentligen förväntar sig att en Maria Wern-bok ska vara. Camilla Läckberg överraskade förra året genom att göra Lejontämjaren betydligt råare än vad hennes vanliga Fjällbacka-deckare brukar vara. Jansson gör inte samma sak, även om berättelsen i Alla kan se dig egentligen inbjuder till det.
Jag trodde nog aldrig att jag skulle säga det, men i det här fallet hade jag faktiskt önskat att Jansson skrivit en tegelsten på 4-500 sidor. Storyn hade hållit för det och då fått utrymme att utvecklas ordentligt. Nu händer det så mycket att man knappt hinner sätta sig in i ett brott innan nästa inträffar. Det gör att många av bokens gestalter fladdrar förbi alldeles för snabbt och det blir svårt att ha överblick. Det är naturligtvis orättvist att sitta och önska att en polisroman ska vara en psykologisk thriller, men det är nog faktiskt vad jag til syvende og sidst ändå gör i det här fallet. Jansson skriver bra och det skulle vara intressant att se vad som skulle hända om hon vågar bryta det vanliga ”landsortspolisroman-formatet” och utmana sin skicklighet som deckarförfattare lite ytterligare.
Nu har jag skrivit en sådan där hopplös recension där jag mest talat om hur jag önskat att Janssons roman skulle ha varit istället, men den är riktigt bra som den är, så läs den.
