CrimeGarden recenserar Älskaren från huvudkontoret av Camilla Grebe

Efter att tidigare ha skrivit deckare både tillsammans med systern Åsa Träff och med Paul Leander-Engström gör Camilla Grebe nu sin solodebut som deckarförfattare. Älskaren från huvudkontoret är en spännande, psykologisk polisthriller som utspelar sig i Stockholm, och det råder ingen tvekan om att Grebe klarar sig bra även på egen hand.

En kvinna hittas mördad hemma hos Jesper Orre, högste chefen för ett stort svenskt klädföretag. Själv är Jesper spårlöst försvunnen. Peter Lindgren vid Rikskriminalen, en ensam man som undviker relationer av alla slag, är en av de poliser som utreder fallet. När det visar sig att mordet har avgörande likheter med ett äldre olöst fall kallar man också in beteendevetaren Hanne Lagerlind-Schön. Hon har tidigare arbetat som konsult för utredningsgruppen och då haft ett förhållande med Peter som svikit henne grovt. Nu har Hanne drabbats av begynnande demens, men hon åter sig ändå uppdraget att medverka i utredningen.

Bokens tredje huvudperson, Emma Bohman, arbetar som säljare i en av företagets klädbutiker. I hemlighet har hon också ett förhållande med Jesper. När han – två månader innan bokens nu – inte dyker upp till deras förlovningsmiddag börjar hon söka efter honom. Samtidigt funderar hon mycket över ett förhållande hon tidigare haft med en lärare under högstadietiden. Som läsare följer vi växelvis Emma, Hanne och Peter och får ta del av deras respektive perspektiv på sina liv och på det som sker. Så småningom växer dock en allt större osäkerhet fram, allt är nog inte vad det verkar vara.

Älskaren från huvudkontoret är en stark berättelse och inte minst är gestaltningen av karaktärerna övertygande och välgjord. Det här är ingen klassisk polisroman där ledtrådarna samlas på hög för att så småningom fogas samman till en tydlig helhet. Istället finns det ett antal osäkerhetsvariabler – exempelvis i de tidsmässiga förskjutningarna, i gestalternas tillförlitlighet, och i Hannes begynnande demens. Demensen fungerar dessutom som en bild för gestalternas tillvaro.

Ibland gör framförallt växlingarna mellan de olika tidsplanen att det blir lite svårt att hänga med, men annars fungerar berättandet och konstruktionen av historien med de tre olika perspektiven på det hela taget alldeles utmärkt. Huvudpersonerna är dessutom tillräckligt olika och tillräckligt intressanta för att det ska skapas en komplex bild av vad som sker, något som i stor utsträckning bidrar till att göra historien intressant. Och titeln som vid ett första påseende kan tyckas banal visar sig ovanligt välfunnen. Boken kan rekommenderas till i princip alla deckarläsare, utom de som irriterar sig på när saker och ting krånglas till och inte är vad de ser ut att vara.