Mons Kallentoft kom med sin första Linköpingsdeckare 2007, och sammanlagt har det nu blivit elva böcker, fördelat på tre serier (vars tematik kretsat kring årstider, element, respektive sinnen), om polisen Malin Fors. Bödelskyssen är andra boken i hans sinnes-inspirerade serie. Kallentoft har genom serierna varit ganska ojämn, här finns både bra och mindre bra deckare, men den nya boken är en fullträff.
Ett kapardrama på Linköpings flygplats; en ung tjej som tagit livet av sig efter att ha blivit utnyttjad och utskämd på nätet av skolkamrater då hon däckat på en fest; och en seriemördare som ger sig på ungdomar – det är huvudingredienserna intrigen. Fors och hennes kollegor agerar gisslanförhandlare, söker hackerhjälp på Darknet och bedriver klassiskt polisarbete – till en ovanligt stor del med hjälp av modern teknik som pingade telefoner och spårande av IP-nummer.
Fors kämpar dessutom som vanligt mot sitt alkoholsug, men att vara mitt uppe i brottsutredningen får henne att slappna av – även om det inte direkt blir så mycket sömn. När mördaren dessutom börjar använda de moderna medierna för att sprida sitt budskap blir det extra tydligt att klockan tickar och berättelsens tempo ökar.
Kallentoft har redan från den första Malin Fors-deckaren haft ett eget språk som skiljer sig från övriga svenska deckarförfattare, bland annat genom ett ovanligt rikt och originellt bildspråk parat med en hårdkokt korthuggenhet. I de första böckerna kunde hans språk ibland kännas lite överlastat, men nu har han skrivit sig fram till en perfekt balans vilket gör det till en njutning att läsa.
Hela det östgötska landskapet runt Linköping framstår som färgat av Kallentofts språkliga perspektiv, det är en på nära håll ond och farlig natur som samtidigt kan vara bländande vacker på avstånd. Detta skildras som vanligt genom Fors ögon när hon färdas kors och tvärs över fälten i bil, och när hon trampar runt i den mörka skogsterrängen där grenarna sträcker sig efter henne och gräset nästan slingrar sig upp längs hennes ben. Det vilar något närmast sublimt över de öppna fälten och de djupa skogarna där skönheten och ondskan förenas.
Den här gången har Kallentoft också åstadkommit en intrig som fungerar väl och som trots många komponenter blir tydlig för läsaren.
Möjligtvis kan man invända att titeln framstår som ganska obegriplig i förhållande till handlingen (visst folk avrättas, men det finns inget empatiskt i ”bödelns” förhållande till sina offer som en dödskyss ändå implicerar) och att kopplingen till den nya seriens sinnestematik är väldigt vag (jag antar att temat måste vara känsel, men det taktila är inget framträdande sinnesintryck i boken, om man inte blandar ihop känsel och känslor – vilket ju är något helt annat). Visst, det handlar mycket om smärta, delvis fysisk sådan, men den skildras inte på ett sätt så att känseln som sinne framträder. Men i övrigt har Kallentoft med Bödelskyssen lyckats skapa en av sina allra bästa böcker.
