CrimeGarden recenserar Där inga ögon ser av Dag Öhrlund

Dag Öhrlund har gjort sig ett namn på den svenska deckarscenen genom böckerna om seriemördaren Christopher Silfverbielke som han skrivit tillsammans med Dan Buthler. Med Där inga ögon ser står han dock på egna ben, och det är minst lika bra.

I centrum för handlingen står kommissarie Ewert Truut, en gestalt som inledningsvis påminner en hel del om Leif GW Perssons Bäckström, men som snart visar sig vara något helt annat. Truut får i uppdrag att leda en ny cold case-grupp tillsammans med den unga vackra polisen Carolina Herrera och den likaledes unga Måns Smith, ett datageni som jobbar som civilanställd inom polisen. Trots att Truut är ökänt svår att samarbeta med klickar de tre, och Öhrlund har lyckats skapa en riktigt intressant trio som det är lätt att som läsare tycka om.

Efter att ha gått igenom ett antal gamla ouppklarade fall fastnar Truut för ett mord på en ung pojke som skett i Mariefred ett tiotal år tidigare, men där utredningen av det hela verkar lämna en hel del i övrigt att önska. Trion inleder en ny undersökning, något som visar sig kompliceras av att många av de som var inblandade i den tidigare undersökningen nu avlidit eller försvunnit. Snart står det också klart att det finns någon som inte vill att Truut och hans kollegor ska rota i det hela, och så småningom rullas en fruktansvärd historia upp. En stor del av boken handlar också om Ewert Truut, och om hur han konfronteras med sina fördomar på alla möjliga plan, inte minst när det gäller hans sexuella ”moral” – men även när det gäller exempelvis homofobi och rasism.

De senaste åren har vi börjat se det som brukar kallas erotic crime, det vill säga deckare som innehåller många explicita sexskildringar, dyka upp även på den svenska deckarscenen med författare som Gabriella Ullberg Westin och Susanne Ahlenius i spetsen. Även Öhrlund skriver med den nya boken in sig i denna tradition. Truuts och hans kollegors sexuella eskapader skildras detaljerat och explicit på ett positivt och bejakande sätt. Jag har väldigt svårt för hur Buthler och Öhrlund skildrar de sexuella övergreppen i Silfverbielke-romanerna, de är våldspornografiska på ett obehagligt sätt och har alltid fått mig att känna mig lite smutsig när jag läst. I Där inga ögon ser lyckas Öhrlund istället skriva om bra sex på ett lustfyllt sätt.

Kombinationen av en intressant och spännande mordutredning; Truuts kamp mot fördomarna; och samarbetet och relationerna inom utredningsgruppen, gör Där inga ögon ser till en generellt positiv läsupplevelse. ”Trevlig” är ett av de dominerande epiteten som dyker upp i mitt huvud. Visst kan man invända att de explicita sexskildringarna är lite spekulativa, även om de delvis motiveras av bokens tematik. Men om man bortser från det känns boken, och inte minst dess gestalter, som ett välkommet tillskott på den svenska deckarscenen. Där inga ögon ser tillhör faktiskt lite oväntat en av favoriterna för min del bland de svenska deckare som kommit ut hittills i år.