CrimeGarden recenserar De försvunna av Caroline Eriksson

Berättare och huvudpersoner som ljuger, som inte minns vad som skett eller som undanhåller grundläggande förhållanden för läsaren har plötsligt blivit ett relativt vanligt inslag i svenska deckare. Vi hittar det hos årets deckardebutant, Sara Lövestam i hennes Sanning med modifikation (CGrecension här), i Anders de la Mottes MemoRandum från förra året, i Camilla Grebes Älskaren från huvudkontoret (2015, CGrecension här), i Sofie Sarenbrants Avdelning 73 (2015), och även i Caroline Erikssons psykologiska thriller De försvunna – för att bara nämna några av de mest uppmärksammade exemplen.

Caroline Eriksson har tidigare skrivit två deckare som bygger på verkliga svenska mordhistorier och som utspelar sig i historisk tid, men De försvunna är något helt annat. Det är en psykologisk thriller som utspelar sig i nutid och där läsaren aldrig riktigt kan känna fast mark under fötterna. Vi följer Greta, en kvinna som ”off season” befinner sig i en sommarstuga tillsammans med man och dotter. De ror ut till en ö i den lokala sjön, där mannen och barnet går i land för att utforska medan Greta är trött och stannar i båten. Plötsligt vaknar hon till och inser att de har försvunnit. Hon letar igenom ön men de är borta. Vad har egentligen hänt?

Berättarperspektivet följer Gretas tankar och steg för steg avslöjas hur allt hänger ihop. Några avslöjanden är överraskande, andra bekräftar sådant man redan anat. Och så småningom leder det hela fram till ett dramatiskt klimax. De försvunna är välskriven och Eriksson manipulerar skickligt sin läsare. Problemet är bara att Greta aldrig riktigt engagerar, jag har svårt att på allvar bry mig om henne och det gör att läsningen också blir lite långsam. Kanske hade ett snabbare tempo, lite mindre grubblerier och tillbakablickar, och lite mer dialog kunnat göra det hela mer spännande – samtidigt som det förmodligen är just den stillastående stämningen författaren velat åstadkomma för att förstärka Gretas ensamma och utsatta situation.

Men en deckare, spänningsroman, eller vad man nu väljer att kalla det, måste ha ett driv framåt och gestalter som förmår engagera. Nu framstår De försvunna länge snarare som en ”vanlig” roman. Först mot slutet tar det sig på allvar, blir brännande, spännande och angeläget. Först då framträder temat med hur svaga kvinnor utnyttjas av manipulativa män riktigt tydligt. Det här är ett tema som är vanligt i den psykologiska thrillergenren, men det som skiljer Erikssons behandling av temat från de övriga är slutsatsen: Det räcker inte med att lämna, utan maktbalansen måste skifta. Kvinnan måste ta makten, annars kan hon aldrig bli fri.

Med De försvunna visar Caroline Eriksson att hon är en skicklig berättare och att hon verkligen kan skriva. De ödesmättade stämningarna och miljöerna kring den olycksomsusade sjön är väldigt starka. Jag hoppas att hon fortsätter på det här spåret, men att hon i nästa bok också får till det där riktiga drivet och spänningen ända från början.