Det är inte alltid favoriterna levererar. Delvis är det förstås det att förväntningarna på författare man vet brukar skriva bra deckare är väldigt höga och svårare att leva upp till, man ju mer besviken när man brukar kunna räkna med en riktig läsupplevelse och inte får den. De underkända är absolut inte dålig, men det är den hittills svagaste av Hjorth och Rosenfeldts fem böcker om psykologen Sebastian Bergman och hans poliskollegor vid Riksmordenheten.
I De underkända mördas två dokusåpakändisar i olika delar av landet. Som läsare får vi snart klart för oss att mördaren är ute efter att väcka opinion mot att människor som är ointelligenta och saknar allmänbildning förs fram som förebilder i samhället idag. Sebastian Bergman och poliserna i riksmordgruppen utreder fallet och inser snart att mördaren är långt ifrån färdig.
Den här gången får dock huvudpersonernas privatliv nästan större utrymme än mordutredningen, och man börjar undra om de egentligen har tid att lösa brott. Ingen mår riktigt bra, för några går det åt rätt håll och för andra inte, men lika intressant som tidigare? Nja. Inte ens Sebastian är sådär odrägligt cynisk och självisk längre – ni vet på det där sättet man av någon anledning inte kan annat än älska att läsa om – som han brukar vara. Dessutom får jag aldrig riktigt klart för mig hur boken egentligen ställer sig till själva sakfrågan. Vad vill författarna egentligen ha sagt apropå mediakulturens kändisfixering idag och de grunder den bygger på? Naturligtvis finns det ett visst ställningstagande i att det är mördaren som är kritisk till att det inte är ”verkliga” meriter som ligger bakom vem som får mediernas uppmärksamhet. Samtidigt finns det också ”goda” gestalter i boken som tycker att mördaren ändå har rätt i sakfrågan. Men någon egentlig slutsats dras aldrig, och det gör att hela ämnet känns lite banalt, författarna tillför ingenting nytt till frågan, helt enkelt. Hjorth och Rosenfeldt har hittat ett bra ämne, men gör inte något intressant av det.
Efter förra årets utmärkta Den stumma flickan är således varken mordfallen eller utvecklingen på det privata planet i De underkända riktigt tillfredsställande, och det är bara att hoppas att nästa bok återvänder till den höga nivå som Hjorth och Rosenfeldt brukar leverera. Kanske har Hans Rosenfeldt under det gångna året helt enkelt lagt sin bästa kreativa energi på den senaste och alldeles utmärkta säsongen av Bron…
