Parallellt med trenden att annektera små, lokala miljöer och landsbygdsscenerier i dagens deckare, har det de senaste åren funnits en stark tendens till internationalisering, och inte minst europeisering, i svenska och nordiska deckare. Allt fler deckarförfattare förlägger hela eller delar av handlingen utanför de nordiska gränserna och det handlar ofta om transnationell brottslighet. I Sverige har Arne Dahl utgjort typexemplet på europeiseringstrenden. I Danmark, där den internationella thrillern under lång tid haft en betydligt starkare ställning bland deckarförfattarna än i Sverige, har det också funnits många som gestaltat de transnationella och europeiska miljöerna.
En av dem som utmärkt sig på området på senare år är Henrik Brun, som skrivit en serie bestående av hittills fyra internationella journalistthrillers där nordiska och europeiska perspektiv kombineras. Första delen, Den danske lokkedue, utkom 2011 (översatt till svenska som Lockfågeln), den andra, Den norske lakaj – som jag nu läst – utgavs 2012 och kommer i svensk översättning till hösten. Tredje och fjärde delen i serien heter Den svenske løgner (2013) och Den finske patriot (2014) och de kommer säkert också på svenska så småningom. De nordiska titlarna till trots handlar Bruns deckare inte bara om dessa länder, utan under seriens gång får vi röra oss genom stora delar av inte minst norra och östra Europa.
Brun, som själv är journalist, har också en särskilt stark fascination för kriget på Balkan och dess efterspel. I Den norske lakaj kretsar handlingen kring mordet på en kvinna i Haag. Hon flydde som barn undan Balkankriget tillsammans med sin mor och sina systrar och hamnade i Danmark där hon vuxit upp och nu arbetar som bibliotekarie. Ingen verkar veta varför hon rest till Haag och varför någon skulle vilja mörda henne. Den danske journalisten Kjetil Brandt – Bruns huvudsakliga detektivgestalt genom serien – befinner sig i Haag för att bevaka en rättegång för en dansk dagstidning. När den danska kvinnan mördas får han istället i uppdrag att skriva om mordet, och snart är han djupt engagerad i fallet som han följer till såväl Berlin som Oslo och danska Silkeborg. Många trådar leder också bakåt i tiden, till händelser på Balkan under kriget, och uppdraget visar sig snart bli allt farligare.
Brun har med Den norske lakaj åstadkommit en spännande thriller som samtidigt försöker säga någonting om hur Balkankriget fortfarande präglar Europa. Det är en ambitiös skildring, och boken utgör en bra kontrast till alla de nordiska – och inte minst svenska – deckare där alla män från Balkan tenderar att skildras som skurkar.
Visserligen kan jag sakna något av den komplexitet som finns hos exempelvis Arne Dahl, som genomgående arbetar med symbolik och mytologi för att ge sina berättelser en större komplexitet. I jämförelse framstår Bruns berättelse som ganska enkel. Detta behöver dock inte uppfattas som en nackdel, utan det är snarare ett kvalitetskriterium i den (thriller)genre där Brun rör sig, och min jämförelse handlar snarast om personliga preferenser. För alla läsare föredrar den mer avskalade thrillerns form, och för alla andra, är det bara att se fram emot att snart få läsa ännu en bok av en av Danmarks skickliga thrillerförfattare även på svenska.
