Psykologen Sebastian Bergman tillhör en av mina favoritfigurer i den svenska deckarfloran just nu. Han är en osympatisk sexmissbrukare som ljuger för alla omkring sig och för det mesta egoistiskt tar för sig och trampar runt, utan att ta hänsyn till vem han trampar på. Det är ingen person som man skulle vilja ha något som helst att göra med i verkliga livet.
Sebastian Bergman är en detektivgestalt som det är i princip omöjligt att identifiera sig med. Möjligen kan man tycka lite synd om honom någon gång, men han har alltid sig själv att skylla när det går åt skogen. Ändå är han en fängslande gestalt, någon jag gillar att läsa om och följa, kanske just för att det alltid är så klart att det inte kommer att gå honom väl. Det är en kombination av obehag och fascination, och genom de hittills fyra böckerna om honom blir han ständigt allt mer komplex, allteftersom han visar upp sin avskyvärdhet kryddad med enstaka glimtar av mänsklig värme.
Sebastian Bergman är centralgestalt i Michael Hjorts och Hans Rosenfeldts deckarserie som kretsar kring Riksmord-enheten. Enheten är baserad i Stockholm, men ofta på utflykt i den svenska landsorten. I Den stumma flickan bär det av till Värmland och Torsby, där en hel familj mejats ner i sitt hem med ett hagelgevär. Efter den inledande skildringen av brottsplatsen är det här dock en bok relativt befriad från skildringar av överdrivet våld. Det är en polisroman med inslag av psykologisk thriller, där polisutredningen präglas av en thrillerartad kamp mot tiden – ska mördaren för evigt lyckas tysta ett vittne till händelsen, eller ska polisen i tid få tillgång till vittnets iakttagelser och därigenom lyckas identifiera mördaren?
Tematiskt handlar Den stumma flickan mycket om relationer och tillit, om vad man är beredd att göra för sina närmaste, och vad man är beredd att dölja för dem för att inte skada dem. Därtill får den svenska prospekteringen och gruvnäringen sig en rejäl känga, och gruvor och grottor fungerar som fysiska påminnelser om de svarta djupen inom människor.
Parallellt med brottsutredningen ägnas stort utrymme åt det aparta utredningsteamets problematiska privata relationer, något som tillför berättelsen nästan lika mycket spänningsmoment och komplikationer som det centrala brottet. Hjort och Rosenfeldt har lyckats skapa ett team som bara blir mer intressant och dysfunktionellt för varje bok. Den stumma flickan är en utmärkt deckare, förmodligen duons starkaste hittills. Jag kan också avslöja att boken avslutas med en fantastisk cliffhanger, inte så att saker och ting känns oavslutade, men så att man önskar att nästa del i serien skulle komma ut redan till jul…
