CrimeGarden recenserar Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

Nu har jag äntligen hunnit läsa den också. Den fjärde Millenniumboken. David Lagercrantz uppföljare till Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Och först ska det fastslås: Den här är en bra deckare. Sen är det omöjligt att läsa och bedöma Det som inte dödar oss helt på egna meriter, utan att jämföra med Larssons böcker, och det ger naturligtvis upphov till en massa kritik som annars till stora delar aldrig hade varit aktuell.

CIMG4514

Vi har alla läst Larssons trilogi och har våra uppfattningar om den och dess gestalter. Vad än Lagercrantz skulle ha åstadkommit hade det brutit mot en del av dessa uppfattningar, han hade aldrig kunnat åstadkomma en bok som på alla plan ”kändes” som om Larsson skrivit den. Och det är naturligtvis inte heller poängen med att skriva en uppföljare i det här fallet. Det är inte som när en serie olika författare som i tur och ordning dolde sig bakom pseudonymen Carolyn Keene skrev Kitty-böckerna. Då var poängen att det skulle uppfattas som om samma skribent låg bakom alla böcker i serien. Det är det inte i fallet med Millenniumböckerna.

Nu vet vi att Larsson är död. Och medan hans böcker var banbrytande på den svenska deckarscenen när de kom – inte minst på grund av hur han lekte med olika deckargenrer – har den svenska deckaren utvecklats vidare i hans efterföljd, inte minst med inspiration från hans trilogi. Att bara upprepa vad Larsson gjorde när han skrev sina tre romaner skulle inte alls vara nyskapande på samma sätt idag. Och medan Larsson skrev in sig i den samtid som rådde då – med de politiska och tekniska frågor och möjligheter som var aktuella då – vore det inte särskilt relevant att på samma sätt diskutera och använda samma element i en deckare idag. Men, ambitionen när det gäller att skapa en värdig uppföljare måste naturligtvis ändå vara att utgå från de grundvärderingar som så markant präglar Larssons verk och att sedan skapa en bok som är banbrytande och aktuell på samma sätt som Larssons var när de kom. Om Lagercrantz lyckas med det är tveksamt. Men, jag upprepar, Det som inte dödar oss är en bra deckare.

En forskare som arbetar med att utveckla artificiell intelligens mördas efter att nyligen ha återvänt från USA till Sverige. Vittne till mordet blir hans gravt autistiske son som i princip inte kommunicerar med omvärlden. Även journalisten Mikael Blomkvist befinner sig på platsen vid mordtillfället eftersom forskaren ringt honom och sagt att han har något viktigt att berätta. Kanske skulle det kunna vara storyn som kan rädda tidskriften Millennium som befinner sig i klorna på en stor tidskriftskoncern? Det verkar också som den döde tidigare haft kontakt med datageniet Lisbeth Salander, något som väcker Blomkvists nyfikenhet. I samma veva hackar sig Salander in i NSAs interna närverk och skaffar sig tillgång till en massa hemlig information, men vilken är egentligen hennes agenda?

Det är många trådar som sätts i spel men snart knyts de samman till ett stort nät med förankring så väl i affärsvärlden som i säkerhetsorganisationer och i maffian. Delvis påminner det faktiskt om de nätverk vi hittar i Arne Dahls Opcop-serie, men Lagercrantz har valt att knyta samman det hela med namn och symbolik hämtad från Marvel Comics serievärldar – en möjlighet som redan fanns förberedd hos Larsson, men som här utnyttjas till max. Över handlingen vilar ett raster av serietidningarnas superhjältar – inte minst i form av de manipulativa egenskaperna hos den undersköna kvinnliga ledaren för den ryska maffian; den autistiske pojkens närmast övernaturliga förmågor som framträder efterhand; och naturligtvis Lisbeth Salanders extrema skicklighet på hackerfronten och hennes otroliga förmågor att både tillfoga och uthärda fysiska skador när det är skarpt läge. De flesta av bokens gestalter har också något närmast karikerat över sig när de skildras utifrån, som Salander som alltid sägs se livsfarlig ut. En stor del av den yttre personskildringen går dessutom ut på att tala om hur gestalternas ögon lyser och skimrar eller uttrycker iskyla och raseri, och även det för tankarna till de visuella superhjälteskildringarna.

Men samtidigt som vissa actionscener och personskildringar kunde hämtats direkt ur serietidningsvärden har Lagercrantz valt att psykologisera och fördjupa gestalterna och deras motiv på ett sätt som bryter mot de klassiska, förenklade superhjältesagorna, och snarare påminner om svartare och modernare varianter av dessa. Det gäller huvudpersonerna men också andra karaktärer. Bland annat får kommissarie Bublanski bli filosofisk på ett sätt som oundvikligen åter för tankarna till Arne Dahl, och dennes grubblande centralgestalt Paul Hjelm.

Det psykologiserande känns dock som att det bryter starkt mot Larssons sätt att skildra sina huvudpersoner. Framförallt blir detta påtagligt i Lagenrcantz gestaltning av Mikael Blomkvist. Tidigt i romanen får vi följa Blomkvist, och då återges hans tankar och känslor på ett explicit sätt som inte alls känns naturligt hos den Blomkvist vi känner från Larssons böcker (och med de tidigare böckerna i bakhuvudet är också lite svårt att förstå varför Blomkvist nu plötsligt är så trött på Millennium). Men svårigheten att ta till sig Blomkvist rör sig helt enkelt om att Lagercrantz använder en annan berättarteknik, och det är något som framförallt stör i början av boken. Efterhand som man kommer in i berättelsen vänjer man sig vid hans sätt att skilda huvudpersonerna och då tänker man inte lika mycket på skillnaden. Det här gör emellertid att de gestalter som är lättast att ta till sig egentligen inte är Blomkvist och Salander, utan istället är det framförallt några av de nya gestalterna Lagercrantz skapat som blir intressanta.

När det gäller Lisbeth Salander är hon sig relativt lik, även om den coming-of-age-story som löpte genom trilogin – och som i slutet av tredje delen gått så långt att hon kunde lägga det förflutna bakom sig och till och med fundera på att ha vänner – nu delvis verkar ha regredierat. Plötsligt nämns det hela tiden att hon har synliga tatueringar och piercingar – något som hon väl så vitt jag minns la av med och bara använde för att ”klä ut sig” i samband med rättegången i del tre.

Lagercrantz har också tagit fasta på den kritik av kapitalistiska intressen som var så central hos Larsson och det är kapitalismen som skildras som roten till allt ont. Eller kanske inte allt ändå. I vissa fall är roten också barndomstrauman som inte går att lägga bakom sig utan som till varje pris måste hämnas – något som ju närmast varit ett av de svenska deckarnas signum under 2000-talet. När det gäller de underliggande motiven kan vi således säga att Lagercrantz förenar Sjöwall och Wahlöö-traditionens motivvärld med den moderna neoliberalistiskt präglade deckarens individfokus.

Även Larssons feministiska agenda har överförts till den nya romanen, men feminismen blir hos Lagercrantz något som närmast inkluderas lite pliktskyldigast, för att det ska vara med snarare än att för det är ett huvudärende på samma sätt som hos Larsson. Salander bedriver exempelvis fortfarande korståg mot män som hatar kvinnor, och sådana återfinns även i Det som inte dödar oss. Och Mikael Blomkvist läser fortfarande kvinnliga deckarförfattare, men nu endast Elisabeth George som väl kan sägas vara både mindre hårdkokt och mindre feministisk som de författare han läste i Larssons trilogi.

Huvudsaken i Det som inte dödar oss är istället det moderna övervakningssamhället, dess möjligheter och faror. Det är framförallt på den fronten Lagercrantz lyckas återskapa den samhällsaktualitet som präglade Larssons trilogi. ”Det är den paranoide som är den friske” upprepas i romanen och alla avlyssnar alla, datahackers med olika lojaliteter kan ta sig in överallt, och det är omöjligt att veta vem som går att lita på och i vilken utsträckning. Det här är naturligtvis en värld som Lisbeth Salander är som skapad för, och Lagercrantz har – i jämförelse med Larsson – ytterligare haussat upp hennes legendariska status som en av världens skickligaste hackers. I den nya boken är det också genom digital övervakning som i princip all viktig information inhämtas undervägs, av så väl skurkar som hjältar. Den digitala övervakningen kopplas dessutom samman med det kapitalistiska samhället, ”företagsspionaget är en del av det patriotiska uppdraget”, som en NSA-chef i romanen uttrycker det, och därmed visar han också hur gränserna mellan lagligt och olagligt, mellan myndigheter och kriminella, flyter.

Lagercrantz har även tagit fasta på Lisbeth Salanders tidigare etablerade matematiska intresse och använder detta på flera plan. Inte minst är det naturligtvis centralt för att göra viktiga avslöjanden genom att knäcka kodade filer. Men det präglar också hela historien med den mördade forskaren vars livsverk är grundat i matematiken och det är i räknandet och siffrorna Salander hittar en ingång till att kommunicera med den autistiske pojken. Barnets annorlundahet väcker dessutom en massa barndomsminnen hos Salander och Lagercrantz får därigenom anledning att ytterligare utveckla och komplettera det vi redan känner till från trilogin om hennes bakgrund.

Rent språkligt är det lite tråkigare att läsa Lagercrantz än att läsa Larsson. Lagercrantz meningar är korta och informativa – något som visserligen passar bra i deckare, men den oundvikliga jämförelsen gör att det känns lite torftigt. Dessutom finns här och där lite språkliga styltigheter som hade mått bra av en ytterligare putsning, lite förvånande att förlaget inte lagt ner det extra arbetet för att lyfta boken så mycket som möjligt. Och när jag ändå gnäller, det hade varit snyggare att stryka oss:et i titeln.

Som deckare betraktat är boken lite trögstartad, och jag är nästan halvvägs in innan det på allvar blir så spännande att det är svårt att lägga den ifrån sig. Men det råder inget tvivel om att Lagercrantz har gjort allt som förväntats av honom – och allt man kan begära – och att han har gjort det bra. Det som inte dödar oss är inte den mest fantastiska deckaren någonsin, men den är bra och det är kul att åter få möte Blomkvist, Salander och de andra och att få svar på några av de frågor som aldrig hann få sina svar i Larssons trilogi. Att Lagercrantz sen både använder barn-i-fara för att skapa spänning och döljer information som utredarna tar del av för läsaren, drar ju naturligtvis ner betyget en aning i mina ögon – men i det senare fallet förstår åtminstone den läsare som har trilogin i färskt minne ändå vad/vem det handlar om, så det kanske kan ursäktas.

Och ja, det är smutsigt att förlaget, arvingarna och Lagercrantz på det här sättet tjänar enorma pengar på Stieg Larssons verk – men när det nu ändå görs är det skönt att se att resultatet åtminstone är tillfredsställande. Och får man då reda på vad som hänt med Lisbeth Salanders syster Camilla? Ja, hon kommer tillbaka. Lagercrantz har vidareutvecklat de antydningar som finns i trilogin och skapat en vuxen Camilla som nu är redo att ta plats i berättelsen och i Lisbeths liv – men verkligen på sina egna villkor.

Share

3 tankar på “CrimeGarden recenserar Det som inte dödar oss av David Lagercrantz

Kommentarer inaktiverade.