När jag är ute och reser och de böcker jag har med mig tar slut finns det några författare jag brukar söka mig till i flygplatsshopparna eller på den engelskspråkiga deckarhyllan i någon lokal bokhandel. En av dessa är amerikanska Patricia Cornwell, som jag följt sedan jag började intressera mig för förhållandet mellan vetenskap och deckare, men som jag, om jag ska vara ärlig, idag nog främst läser för att jag trivs tillsammans med hennes huvudpersoner. Cornwells Scarpetta-serie är ganska ojämn i kvaliteten, men som med alla serier man väl fastnat i bryr man sig om hur det går för karaktärerna – även om den enskilda boken kan ha sina brister.
Dust (2013) är den tjugoandra delen i Cornwells serie med rättsläkaren Kay Scarpetta och hennes vänner i centrum. Boken finns ännu inte på svenska, men dyker säkert upp i översättning snart. Tjugoförsta delen i serien, The Bone Bed (2012), kommer ut på svenska nu till våren med titeln Grön död, och på engelska finns redan tjugotredje delen, Flesh and Blood (2014) ute.
Som nästan alltid i Scarpetta-böckerna handlar det i Dust om en seriemördare. Någon dödar kvinnor och positionerar liken väl synliga insvepta i vitt tyg och FBI, där Scarpettas man Benton Wesley arbetar, utreder seriemorden. Men när ett nytt lik istället hamnar på Scarpettas bord blir det tydligt att Benton inte alls är nöjd med hur fallen hanteras av FBI, och han försöker se till att de inte lyckas ta över den nya utredningen. Dust har ett kort och koncentrerat händelseförlopp där väldigt många hinner dö, men där väldigt lite annars egentligen händer. Berättelsen består främst av kriminaltekniska undersökningar, slutsatser och reflektioner kring dessa i kombination med tillbakablickar relaterade till huvudpersonernas gemensamma förflutna – så väl det privata som det yrkesrelaterade.
Boken innehåller också en stark kritik mot hur FBI, försvarsdepartementet och justitiedepartementet i USA idag har förvandlats till en polisstat som tar sig vilka friheter som helst på lagens och de enskilda medborgarnas bekostnad. Korruptionen och förfallet personifieras genom Bentons chef, som gör allt för att mordutredningen inte ska leda fram till den verkligt skyldige.
Här finns också ett kluvet förhållande till rikedom, där skurkar med mycket pengar framställs som väldigt vulgära samtidigt som det närmast finns ett fetischerande av Scarpettas systerdotter Lucy Farinellis dyra tekniska prylar och lyxfordon och av Bentons självklara överklasselegans. Det hela framstår som lite motsägelsefullt. Kombinationen av kritiken av korrumperade myndighetspersoner och snuskigt rika skurkar för onekligen tankarna till den vänsterkritik som ofta präglat svenska deckare i Sjöwall och Wahlöös tradition. Men i Cornwells fall rör det sig inte om någon egentlig vänsterorienterad kritik, utan snarare om ett moraliskt ställningstagande utan tydligt bestämbara politiska förtecken. Att det är ett samhälle präglat av neoliberalism och individualism som skildras råder det dock inget tvivel om.
På samma sätt som i många svenska deckare hittar man här också en nostalgi för det förflutna, för ett samhälle och en moral som inte längre finns och för den personliga historiens platser och upplevelser. Cornwells sätt att hantera nostalgin och dagens allt mer skrämmande verklighet är att låta Scarpetta samla familj och vänner – gamla som nya – omkring sig och laga mat och ställa till med fest.
Precis som när det gäller skildringarna av utredningstekniska processer, och av brottsplatser och andra miljöer, är matlagningsbeskrivningarna extremt sinnliga och detaljerade. Man skulle kunna laga mat efter Cornwells framställningar, något man blir väldigt sugen på att göra när man läser dem. Inspirerad av tidigare sådana läsupplevelser skaffade jag för en massa år sedan faktiskt en av Cornwells kokböcker, Food to Die For: Secrets from Kay Scarpetta’s Kitchen (2002), men upptäckte då besviket att den inte alls var lika lockande. Utan den omgivande berättelsen blir Scarpettas mat bara alldeles vanlig italiensk mat, sådan man hittar i vilken kokbok som helst.
När Scarpetta tillsammans med Lucy, Janet, Benton, Pete Marino och de andra dricker kall krispig Sancerre i immiga glas och dukar upp till julmiddag i Miami slutet av boken kan man dock inte annat än att önska att man fick vara med på ett hörn. Och även om detta inte är Cornwells bästa deckare känner jag då att jag ändå på något sätt fått ut det jag ville av Dust.
