Eftersom jag för det mesta har fullt upp med att läsa de nya svenska deckare som kommer ut är det rätt sällan det finns tid för omläsning av klassikerna, men ibland så. När jag härom veckan var i Varberg och höll ett estradsamtal med Carin Gerhardsen på stadsbiblioteket fick vi övernatta på underbara Hotell Gästis. Gästis är känt för många saker, inte minst för att hela hotellet är fyllt med böcker (och man får gärna ta med sig en bok hem). I en av hyllorna på mitt rum hittade jag Stieg Trenters Lek lilla Louise (1950), och vem kan motstå ett sådant tillfälle?
I Lek lilla Louise är Harry Friberg på fågelutflykt i Södertörns skogar med en kollega då de dels stöter på en ålsax i ett träd uppe vid ett duvhöksbo, dels hittar en halvfärdig giljotin i ett gammalt ödehus. Så småningom inträffar flera mystiska händelser – däribland mord – i markägarens närhet, och tillsammans med vännen och polisen Vesper Johnson försöker Friberg reda ut det hela.
Större delen av boken utspelas i Stockholms innerstad, men det är ändå skildringarna från Södertörn som imponerar mest. Man säger ju närmast slentrianmässigt att Trenter är en fantastisk Stockholmsskildrare, men det var länge sen jag läste Trenter och jag hade nästan glömt hur skicklig han faktiskt är på att levandegöra miljöerna där hans mysterier utspelar sig. Det som framförallt slår mig nu är inte minst hur han med hjälp av verb gör naturen och de döda tingen till aktiva agenter när det gäller att visualisera platsen och skapa stämningar. Här ett fint exempel ur första kapitlet:
“Vi plumsade över dunbolster av fuktig björnmossa, med skvattram och kryddoftande pors frasande kring benen. Där sjönk en bergklack huvudstupa ner i mossan. En skreva och en seg björkbuske gav fotfäste och handtag. Utan större ansträngningar kravlade vi oss upp över kanten. Klacken visade sig vara en utlöpare av en vidsträckt platå, tätt bevuxen av asp och enbuskar och åldriga barrträd.” (12–13)
Visst är Trenter väldigt daterad, så väl när det gäller språket som den ständiga rökningen, genusstereotyperna och den klassiska pusseldeckarformen han använde sig av. Men han är bra på att konstruera sitt mysterium och döljer de välplacerade ledtrådarna så att man som läsare styrs åt fel håll. Friberg som i en del av böckerna framstå som en odräglig besservisser fungerar också fint i Lek lilla Louise – även om man som läsare aldrig kommer honom nära på det där sättet man gör med moderna deckargestalter.
Tids- och genreenligt finns nästan ingen psykologi i boken utan gestalterna skildras i princip bara genom yttre attribut. Det gör också att mordmotivet känns lite konstruerat eller påklistrat då det är svårt att känna att mördaren skulle vara kapabel till de stora känslor som motiverar det hela.
Trots att det är ett klurigt mysterium Trenter presenterar är det ändå miljöbeskrivningen och hans sätt att skriva på som gör boken värd att läsa än idag. Och i jämförelse med de Maria Lang-deckare jag läste om härom året och som kändes väldigt mycket som ungdomsromaner kan jag konstatera att Trenter trots allt åldrats relativt väl.
