Det finns många bra svenska deckarserier och en av mina favoriter de senaste åren har varit Carin Gerhardsens Hammarbyserie. Nu sätter författaren definitivt punkt för serien med den åttonde delen, Falleri fallera falleralla.
En kvinna och ett barn slås ihjäl med en hammare på ute på gatan en tidig stockholmsmorgon. Det enda potentiella vittnet är en blind rumänsk kvinna som brukar tigga i närheten – men hon verkar ha gått upp i rök. Gerhardsens polisteam tar sig an fallet, och snart visar det sig finnas kopplingar till ett annat barnamord och händelser i det förflutna.
Gerhardsen tillhör en av få svenska polisromanförfattare som fortfarande följer i Sjöwall och Wahlöös fotspår när det gäller att fördela gracerna någorlunda lika mellan alla polisteamets gestalter, istället för att följa en eller två huvudpersoner, vilket är den vanligare modellen idag. Precis som Arne Dahl alternerar Gerhardsen mellan att skildra teamets alla olika medlemmar, en i taget. Ibland görs det till och med en liten ”runda”, där berättaren besöker poliserna en efter en och kort återger vad var och en gör och tänker – ett grepp som också för tankarna till Dahl.
Även det samhällskritiska engagemanget som länge varit så centralt för den svenska polisromantraditionen är framträdande hos Gerhardsen. Den här gången återfinns exempelvis en både implicit och explicit kritik av polisens arbete, den förra gestaltad genom brister i utredningen av brottet i det förflutna, den senare genom skildringen av korkade och maktfullkomliga poliser i chefsställning i nuet. När det gäller de centrala brotten är de som för det mesta hos Gerhardsen personligt motiverade, och romanen handlar mycket om egoism och mänsklig tragik.
Falleri fallera falleralla är en mörk bok. Inte nog med att brotten skildras som våldsamma och meningslösa. Många av de centrala polisgestalterna går dessutom igenom nattsvarta trauman. Jamal Hamad är psykotisk och fullständigt under ytan efter händelserna i förra boken, något som förstört hans relation med Petra Westman. Han är sjukskriven från polisarbetet, men gör bara enstaka besök hemma hos Westman, som kämpar med att hålla ihop sitt liv för att inte braka igenom fullständigt. Conny Sjöbergs ställning som chef för gruppen är hotad av hans inkompetenta överordnade, och Hedvig Gerdin råkar riktigt illa ut. Ett tag tänker jag tanken att Gerhardsen kanske kommer att avsluta serien genom att ta död på alla sina huvudpersoner, men riktigt så illa går det inte.
Inte minst är det Hamads psykotiska tillstånd som snabbt sätter stämningen för boken som är seriens allra mörkaste. Gerhardsen sparar inte på svärtan, våldet och de mänskliga tragedierna. Det är välskrivet och genomgående finns ett starkt driv, Gerhardsen håller skickligt tempot uppe hela vägen. Det är dock många trådar att knyta ihop i de dramatiska avslutningsscenerna, vilket gör att det nästan känns som det går lite väl fort på slutet. Och man blir närmast lite snopen när allt plötsligt är över – inte minst som det innebär att författaren sätter punkt för hela serien.
Gerhardsen har aviserat att hon är färdig som deckarförfattare, men jag hoppas ändå att hon så småningom – och helst snart – börjar sakna deckarskrivandet igen.
