CrimeGarden recenserar: Fjärde avsnittet av SVT:s Deckarna

Efter den sedvanligt långa introduktionen inleds det hela denna gång med fyndet av ett mordoffer från dagens huvudperson Christoffer Carlssons Den fallande detektiven (2014), ett offer som påminner mycket om författaren själv. Men vad kan det egentligen betyda att offret är så likt författaren?

CIMG3155

Även denna gång är det uppenbart hur bekväma författarna blivit med varandra, och avsnittet präglas av en familjär och lättsam stämning. Carlsson har bjudit in kriminologen Jerzy Sarnecki som får agera lekledare och håller i ett slags skattjakt där författarna delas in i lag och får ge sig ut i Åmotsfors. Anna Jansson visar en extrem tävlingsinstinkt medan Denise Rudberg passar på att vila upp sin röst istället för att delta.

När det gäller utredningen som syftar till att finna fram till varför Christoffer Carlsson egentligen skriver deckare, är han den första av författarna som explicit uttrycker en viss tvekan inför att dela med sig av sitt privata liv och sina personliga erfarenheter i TV. Men när det väl kommer till kritan slutar det med att han är relativt öppen. Här avslöjas dock inte de stora trauman som återfunnits i flera av de andra författarnas bakgrunder och det blir inte lika många tårar, men avsnittet framstår ändå som ett av de mest helgjutna i serien. Författarkollegorna kommer dock inte till någon entydig konklusion när det gäller Carlssons motivation, då spåren leder i lite olika riktningar. Alla verkar dock ense om att det är en betydligt mer komplex bild av författaren som framträder, och inte minst blir den skarpa och analytiska sidan av Carlsson – som Börge Hellström uttrycker det – tydligare.

För min del blir dock själva nyckeln till mysteriet med motivationen när Carlsson berättar hur hans familj under barndomen efter ett år i USA valde att flytta hem till Sverige igen, och hur han senare funderat mycket på vem och hur han hade varit idag om de istället stannat kvar i USA. Han berättar också om hur han började skriva deckarberättelser redan i 11–12-årsåldern, och hur han då skrev om en alternativ version av sig själv, om ”Christoffer Carlsson” som han kunde ha varit. Istället för det relativt isolerade och ensamma liv författaren själv hade under uppväxten skapade han ett alter ego med många vänner och utan komplex. Och på samma sätt har han i vuxen ålder i sina deckare skrivit ”alternativa” berättelser för att försöka förstå andra problematiker och människor omkring sig. Inte minst Carlssons två senaste deckare handlar direkt om hur människor som vuxit upp tillsammans under relativt likartade förhållanden ändå på något sätt i vuxen ålder har förvandlats till varandras motsatser. Hur kan det ha blivit så?

Med utgångspunkt i detta framstår det för mig som den centrala motivationen för att Carlsson skriver deckare är att han vill försöka förstå hur människor formas till just den de blir och inte till någon annan, någon annorlunda. Men alla som läst eller träffat Christoffer Carlsson vet också att Anna Jansson hade helt rätt i sin analys när hon sa att han skriver för att han har en stor passion för språket, litteraturen och deckargenren – en passion som förmodligen bottnar i att han spenderat så mycket tid ensam under barndomen. Medan vi förra veckan fick veta hur litteraturen för Denise Rudberg blev en trygghet och en flykt undan en tuff hemsituation i barndomen, förstår vi nu hur den för Carlsson istället utgjorde sällskap och en väg ut ur ensamheten.

Nu går serien mot sitt slut. Nästa vecka ska vi få bekanta oss närmare med den sista författaren, Katarina Wennstam, som på många sätt är en av de modigaste av de svenska deckarförfattarna. Genom sitt aldrig vacklande feministiska engagemang har hon också blivit en av våra mest attackerade deckarförfattare. Jag är nyfiken på att få höra var hon hämtar sin styrka ifrån.

Share