Ramona Fransson avslutar nu sin serie om Greger Thulin och hans kollegor vid Göteborgspolisen med elfte delen, Förbjuden frihet. Den här gången handlar det om hedersrelaterat våld och vi får följa tre gymnasietjejer från muslimska familjer, deras vänner och pojkvänner. Press och kontroll hemifrån ställs mot längtan efter att vara en vanlig svensk tonåring och leva som alla andra.
Fransson skildrar insiktsfullt svårigheterna med att hantera hedersproblem, men berättandet präglas samtidigt av ett patos som gör att man som läsare känner att man får sig saker lite skrivna på näsan istället för att få tänka och reagera själv på det som sker. Och trots att hedersrelaterat våld alltid är förkastligt kan man inte annat än önska att inte alla muslimska män i boken skildrats som onda våldtäktsmän. Om Fransson exempelvis haft med en ung muslimsk kille som önskat bryta med förtryckarkulturen hade skildringen kunnat bli betydligt mer nyanserad. Greppet med att sätta de unga tjejerna i centrum är dock bra och originellt.
Som polisroman innehåller boken aldrig något riktigt mysterium, utan utredningen av morden på två unga kvinnor består mest av frustration över att varken kunna göra eller bevisa något. Som vanligt hos Fransson är det också stort fokus på romantik och vid det här laget är i princip alla huvudpersoner ihop med någon av sina kollegor. Även här kunde man önska lite mer friktion, men detta löser Fransson framöver genom att pensionera några av sina etablerade gestalter och introducera en ny, kommande huvudperson inför en ny serie. Precis som Arne Dahl så länge var, verkar Fransson således lite för förälskad i de egna gestalterna för att helt vilja överge dem. Men det ska bli intressant att se hur hon lyckas förnya författarskapet med den nya serien såsmåningom, och jag hoppas att förnyelsen även inkluderar en satsning på lite extra språkgranskning.
