Ännu ett nytt svenskt parförfattarskap på deckarscenen, ännu fler manusförfattare som ger sig på att skriva deckare i romanform, och ännu en mer eller mindre politisk svensk actionthriller. Jimmy Lindgren och Peter Lindmarks debutdeckare Förrädare sägs vara första delen i en serie om den före detta Säpo-agenten Nicholas Warg, och den är en actionfylld thriller i högt tempo.
Efter flera år som legosoldat återvänder Nicholas Warg till Sverige och Stockholm för att tillsammans med några tidigare legosoldatskollegor genomföra ett rån som ska säkra en välbehövlig knäoperation och gärna en bekymmersfri pension på något varmt och trevligt ställe. Väl i Sverige ökar dock konflikterna inom gruppen och Warg står snart ansikte mot ansikte med sitt Säpo-förflutna, liksom med en före detta flickvän och ett faderskap han inte kände till. Varken Säpo eller skurkarna är sena att utnyttja den nyfunne sonen för att få Warg att göra som de vill, och snart börjar en katt-och-råtta-lek utan dess like.
Medan tidigare manusförfattare som exempelvis Cilla och Rolf Börjlind, eller Stefan Ahnhem, utnyttjar bokformatet för att göra någonting annat än att skriva filmmanus verkar emellertid Lindgren och Lindmark fast i den filmiska formen. Hela boken framstår ungefär som om någon väldigt detaljerat beskriver en film, något som gör det lite svårt att riktigt bli engagerad trots spännande vändningar och högt tempo. Det är inte direkt dåligt, men det känns ganska platt – såväl språkligt som när det gäller person- och miljöskildring.
Det är möjligt att jag är lite orättvis. Det här är en bok som blivit liggande väldigt länge och som jag läst i omgångar, då det har alltid kommit något jag hellre läst eller något med en mer akut recensionsdeadline emellan. Hade jag sträckläst Förrädare hade jag kanske lyckats bli lite mer engagerad, men samtidigt säger det väl också något att det tagit så lång tid för mig att förmå mig att läsa färdigt boken.
Kanske har det delvis att göra med det billiga knepet att använda ett barn i fara som motor för hela intrigen. Det känns helt enkelt som ett lite för uppenbart grepp för att manipulera läsarens känslor. Då barnet förblir väldigt anonymt, modern platt och Warg själv ganska tråkig lyckas jag dock inte leva mig in i gestalternas engagemang och känna ångesten med dem. Och eftersom hela upplägget bygger på det, funkar boken helt enkelt inte för mig.
Men förmodligen fungerar den betydligt bättre för någon som gillar actionthrillers främst för handlingens skull och inte bryr sig så mycket om person- och miljögestaltningen. Mycket drama per sida får man i alla fall, och sällan har det väl flutit så mycket blod och utövats så mycket krigsliknande våld i Stockholm. Och det är ingen tvekan om att Lindgren och Lindmark gjort sin research när det gäller vapenhantering, eldstridsscenarion och kroppsliga skador.
Däremot är de politiska inslagen väldigt ytliga. I förhandsreklamen upprepas att det här är en bok i underrättelsemiljö och att det handlar om hot mot rikets säkerhet. Men Förrädare innehåller ingen som helst politisk analys och den handlar faktiskt inte alls om några svenska nationella intressen som hotas, om man nu inte menar att hot mot utländska instanser (en rysk minister, israeliska ambassaden) på svensk mark också utgör ett hot mot Sverige. Det är klart att man kan säga att det indirekt gör det, men jag skulle nog i alla fall inte uttrycka det riktigt så.
Men som sagt, för rätt läsare fungerar säkert den här boken också, och jag är beredd att ge Nicholas Warg en chans till, även om jag hoppas att författarna då hittat en annan lösning för att skapa driv i intrigen än att spela ut barn-i-fara-kortet.
