Katarina Wennstam har nu hunnit till sin elfte deckare och är väl etablerad som den kanske mest feministiska rösten på den svenska deckarscenen. I samband med bokmässan tilldelades hon också Fredrika Bremer-förbundets nyinstiftade Eva Moberg-pris som ges ”till en skribent som utmärkt sig särskilt inom jämställdhet och mänskliga rättigheter”. I Gänget fortsätter Wennstam att utforska mäns våld mot kvinnor och hur det egentligen ser ut med jämställdheten i dagens Sverige. Den här gången handlar det om sexuella övergrepp mot kvinnor som sker i festsammanhang och vilka konsekvenser dessa kan få för så väl offer som förövare.
Boken inleds med att en man begår självmord och några år senare mördas en av hans gamla vänner. Det gamla grabbgänget ser ut att reduceras snabbt och radikalt. Polisen Charlotta Lugn som inte längre är sjukskriven, men får delta i utredningen lite på nåder. Den mördade mannens änka visar sig vara gammal ungdomsbästis till Wennstams andra huvudperson, advokaten Shirin Nouri (tidigare Sundin), som också gått i samma skola som killarna gänget. Shirin gör sitt bästa för att stötta sin gamla väninna, samtidigt som hon också utsätts för näthat på en rasistisk nyhetssajt. Och medan Charlotta brottas med sin ständiga migrän befinner sig Shirin dessutom på utbrändhetens gräns.
Så många svenska deckarförfattare har i Salanders efterföljd försökt skapa extrema detektivgestalter som sticker ut på olika sätt, men Wennstam går närmast åt andra hållet och försöker skapa kvinnor som är relativt vanliga i huvudrollerna. Till skillnad från de tidigare i deckarsammanhang ”vanliga” kvinnorna som kämpade med att förena karriär och familjeliv, har dock både Charlotta och Shirin vid det här laget förlorat sina partners och lever väldigt ensamma liv privat. Charlotta verkar inte umgås med någon och Shirin bara med sina kollegor. Jag tror det här är gestalter som många svenska läsare på olika sätt kan känna igen sig i, exempelvis i Charlottas strävan att få ihop hälsa och jobb, och, i Shirins fall, i att räcka till på jobbet och att samtidigt förväntas finnas där och ställa upp för andra hela tiden – oavsett om det rör sig om klienter eller bekanta.
När det gäller själva brottshistorien i Wennstams nya deckare känns det dock som att man läst om grabbgänget som gör något dumt i ungdomen som sedan kommer ifatt dem som vuxna, förut, även om Wennstam också fått till egna twistar på ämnet. Denna gång blir det också nästan lite för pedagogiskt. Även om jag är väldigt förtjust i att man lär sig saker om svensk (o)jämställdhet när man läser Wennstam, blir det lite väl övertydligt denna gång att ett av författarens syften är just att förmedla kunskap om mäns våld mot kvinnor i Sverige. Det finns helt enkelt inte riktigt samma känsla och stämning i denna bok som i de två närmast föregående i serien, Skuggorna och Skymningsflickan, stämningar som gjorde att de didaktiska inslagen smälte in bättre. Att Wennstam än en gång skrivit en bra och spännande deckare och fortsätter att vara en viktig röst på den svenska deckarscenen råder det dock ingen som helst tvekan om.
