CrimeGarden recenserar Järnblod av Liza Marklund

Precis som det i Stieg Larssons Millennium-trilogi finns något mystiskt och outrett i relationen mellan Lisbeth Salander och hennes frånvarande syster Camilla, anar man hos Liza Marklund något underliggande i det dåliga förhållandet mellan Annika Bengtzon och hennes syster Birgitta. När Marklund nu avslutar sin Bengtzon-serie med elfte delen, Järnblod, är det dags för Birgitta att få spela en lite större roll i handlingen.

CIMG4049

Birgitta är helt enkelt försvunnen, och hennes man och systrarnas mor vänder sig trots den frostiga relationen till Annika och ber henne hjälpa dem hitta Birgitta. Och blodsband är väl ändå blodsband? Järnblod är på många sätt en summerande roman. Det är inte bara familjerelationerna som behöver vädras. Även många gamla fall från de tidigare böckerna är åter uppe på tapeten. Dels rör det sig om mordet på Josefin, som var Annika Bengtzons första fall som reporter för Kvällspressen i Studio sex. Kanske kan de vittnen som gav den huvudmisstänkte alibi när det begav sig nu förmås berätta sanningen? Dels vill den man som tog på sig och fälldes för mord på fem kvinnor i Du gamla du fria nu ta tillbaka sitt erkännande, och han kontaktar Kvällspressen. Dessutom handlar det om de hemska tortyrfall som skildrades i Lyckliga gatan. Då arresterades en man för brotten och nu pågår rättegången. Men mannen riskerar att gå fri i brist på bevis, så polisen Nina Hoffman igenom fallet igen för att hitta ytterligare spår.

Huvudsakligen handlar den här boken emellertid om hur Annika försöker komma tillrätta med sitt liv och med sin ångest för att kunna gå vidare och leva ett normalt liv. Hon har ett lyckligt och välfungerande familjeliv med Jimmy Hallenius som hon träffade i Du gamla du fria, men plågas ändå fortfarande av attacker av panikångest. Nu har Annika börjat träffa en psykolog, och steg för steg konfronterar hon de händelser i det förflutna som hon så länge försökt håll ifrån sig. Samtidigt går det utför med hennes ex-man Thomas som blir alltmer bitter och destruktiv.

Genomgående har Annika i serien pendlat mellan att vara den stabila modern och journalisten, och att vara den psykiskt instabila enstöringen. Det har inte skett någon direkt kronologisk utveckling, utan det har snarare varit just ett pendlande mellan ytterligheter. I de två föregående romanerna har hon dock lugnat ner sig, och i Lyckliga gatan mådde hon så bra att hon faktiskt blev riktigt tråkig. I Järnblod fortsätter hon det lyckade familjelivet med Jimmy och barnen, men samtidigt mår hon också väldigt dåligt och är skör och trasig, och det gör henne plötsligt intressant igen.

Det är dock klart att Marklund nu vill avsluta serien genom att försöka lösa Annikas problem en gång för alla. Idag när det talas så mycket om den stora mängd kvinnogestalter i svenska deckare som i Lisbeth Salanders efterföljd har olika diagnoser och sociala störningar, har Annika Bengtzon spelat i en egen liga ända sedan slutet av 1990-talet. Hon har som sagt pendlat mellan ytterligheterna, och hennes panikångest har periodvis tagit sig närmast psykotiska uttryck. Att Marklund nu väljer att låter Annika på allvar ta itu med ångesten, med det som gjort henne till den Salander-föregångare hon faktiskt är, innebär samtidigt en indirekt kritik mot att kvinnliga deckarhjältar idag så ofta närmast görs till sociopater. Måste kvinnor verkligen vara ensamma original för att kunna vara smarta och duktiga på sitt jobb? Nej, säger Marklund genom att försöka att slutligen ge Annika både ett lyckat familjeliv och en lyckad karriär, samtidigt som hon arbetar för att bli av med sina demoner och därmed kunna vara fullständigt lycklig och ”normal”. Även om det ju det komplexa och inte det perfekta som fascinerar, när det gäller detta precis som i alla andra sammanhang, gör Marklund ändå helt rätt eftersom detta är seriens sista del.

Det händer således väldigt mycket i den här boken och det är många trådar som ska knytas samman. Som van Marklundläsare är det inget annat än sträckläsning som gäller, man måste helt enkelt få veta hur det slutar för Annika, och de olika fallen bidrar till att skapa spänning och tempo. Tre fjärdedelar in i romanen kommer jag dock på mig själv med att vara lite stressad över att det fortfarande är så lite som klarats upp, hur ska allt kunna pressas in på de sista hundra sidorna? Kommer det inte att bli väldigt krystat att lösa allt på en gång? Jo, lite fort går det allt, men Marklund är en skicklig och van berättare och lyckas föra sin läsare med sig hela vägen utan att det blir för stressigt och för mycket på en gång.

Och hur går det för Birgitta då? Det får ni läsa och ta reda på själva. Det känns lite vemodigt att serien är slut, men det ska också bli spännande att se var Marklund tar sig för framöver. Och hålla tummarna för att hon har ytterligare något deckarprojekt nytt på gång snart.

Share

2 tankar på “CrimeGarden recenserar Järnblod av Liza Marklund”

Kommentarer är stängda.