Jag får erkänna att trots att jag alltid tyckt rätt bra om Kallentofts Linköpingsdeckare – och gillade förra boken i serien, Vindsjälar (2013) – blev jag inledingsvis lite trött på hans berättarstil och på Malin Fors när jag gav mig in i Jordstorm. Detta gick dock snart över. Lyckliga deckargestalter är sällan särskilt intressanta i längden, och även om man knappast kan beskylla Malin Fors för att vara lycklig i någon av böckerna, råkar hon värre ut än vanligt denna gång. Och snart är jag fast, tempot ökar och då gillar jag plötsligt så väl stilen som Malin Fors igen.
I förra boken tyckte jag att de samhällskritiska inslagen – som rörde frågan om vinster i välfärden – gestaltades väl mycket genom pekande med hela handen. Den här gången har Kallentoft varit betydligt mer nyanserad i diskussionerna kring aktuella ämnen, nu rasism och extremism. Dessa ämnen har också stått i centrum hos flera av hans kollegor bland de svenska deckarförfattarna detta ”super-valår” – Cilla och Rolf Börjlind och Christoffer Carlsson bland dem. Liksom de övriga ser Kallentoft extremismen i båda ändar av det politiska spannet, och förutom höger- och vänsterextremister drar han även in muslimska extremister som en tredje gruppering i Jordstorm. En omvänd rasist hittas mördad och en ung kvinnlig vänsteraktivist försvinner. Malin Fors och hennes kollegor kämpar mot klockan och fientliga extremister från olika grupperingar, i hopp om att den försvunna ännu är i livet. Som läsare vet vi redan från början att hon är levande begravd och att hennes tid är räknad.
Precis som Arne Dahl arbetar Kallentoft mycket med bilder och metaforer som återkommer på olika sätt genom texten. När detta görs bra skapar det en tätare text med fler lager, något Kallentoft inte alltid lyckats med, men denna gång fungerar det. I Jordstorm handlar det mycket om jord naturligtvis, om underjorden, och om lek. Jord som symbol för tystnad och tystande. Underjordiska miljöer som på olika sätt relateras till döden: rättsläkarens arbetsplats, ett militärt skyddsrum, miljöerna en trappa ner på stadsbiblioteket, polisens arbetsrum hemma i källaren, och den levande begravdas trånga kista. Leken som berövats barnet, mördarens lek med polisen och med sina offer, den barnlediga polischefens lek med sonen, den lekfulla och den allvarsamma leken, leken som liv och leken som dödar. Som en av bokens karaktärer uttrycker det: ”Om vi inte orkar bli vuxna […] leker vi. Och har vi aldrig fått vara barn leker vi.”
Och Malin Fors då? Ja, hon kämpar med sin alkoholism och med den låga självkänsla som gör det svårt för henne att ta till sig journalisten Daniel Högfeldts kärlek, liksom med oron för dottern som arbetar som volontär i Kongo. Hon saknar också sin gamla chef som tidigare utgjort en trygg punkt, men som nu gått i pension. Hans efterträdare växer dock så sakteliga även i Malins ögon, och det gör även kollegan Elin Sand, som trots egna problem utvecklas som utredare och börjar tänka mer och mer likt Malin Fors. Och så råkar Kallentofts huvudperson då riktigt illa ut. Ja, vad mer kan jag säga utan att avslöja förmycket? Kallentoft har helt enkelt åstadkommit en komplex bladvändare som gör det till ett nöje att återse hans ondskedrabbade Linköping.
För den som är intresserad av Kallentoft kan jag meddela att i boken Deckarnas svenska landskap: Från Skåne till Lappland (2014, red. Kerstin Bergman) som kommer ut endera dagen har jag skrivit ett kapitel som handlar om Östergötland och Kallentofts årstidsserie.
