CrimeGarden recenserar: Lejontämjaren av Camilla Läckberg

Jag brukar ofta gnälla på att många svenska deckarförfattare – Camilla Läckberg bland dem – är alltför fokuserade på att hylla kärnfamiljen, föräldraskapet och de traditionella könsrollerna. Även om det på senare år också dykt upp författare som för fram alternativa detektivgestalter och perspektiv ligger traditionens norm fortfarande som en blöt filt över mycket av dagens svenska kriminallitteratur. Lejontämjaren, nionde delen i Läckbergs Fjällbackaserie om författaren Erika Falck och polisen Patrik Hedström bekräftar detta, samtidigt som familjecentreringen denna gång också fyller en funktion utöver att bara konservera traditionella könsmönster.

Läckberg 2014

Lejontämjaren handlar framför allt om dysfunktionella familjerelationer och de katastrofala konsekvenser sådana kan få. Kan föräldrar faktiskt kan vara kapabla att skada sina egna barn? Och hur långt de kan vara beredda att gå för att skydda sina barn? I förhållande till de dysfunktionella familjerna och frågorna kring relationerna mellan föräldrar och barn fungerar Erika och Patriks familjeliv denna gång som ett korrektiv, som en modell för hur det bör fungera, även om det inte alla gånger är lätt och problemfritt för dem heller. I Lejontämjaren finns det således en poäng med att betona den lyckade familjen, och Läckberg anstränger sig också för att visa att Erika och Patrik inte är riktigt så genuskonservativa som de kan framstå genom hon låter Erikas svärmor predika ännu mer traditionella könsroller för paret. Samtidigt återfinns dock ett ständigt och extremt präktigt försäkrande från både Erikas och Patriks sida om hur tacksamma och lyckliga de är för att ha varandra och sin familj, och de har alltid tålamod med sina barn, oavsett hur odrägliga de är.

Camilla Läckbergs författarskap har varit av ganska ojämn kvalitet, Min tidigare favorit i Läckbergs ganska ojämna författarskap är Fyrvaktaren (2009), men i Lejontämjaren lyckats hon nog minst lika bra. Intrigen är utmärkt och även om man tidigt börjar ana hur en del saker hänger ihop hålls spänningen uppe och det kommer en del överraskningar på slutet. Det är få av de tidigare Läckbergdeckarna jag fångats av så att jag sträckläst dem, men den här gången gjorde jag det. Lejontämjaren är också betydligt råare än vad Läckbergs böcker brukar vara. Kanske är det romanens seriemördarmotiv – som innehåller paralleller till Stieg Larssons Män som hatar kvinnor – som gjort att Läckberg trappat upp våldet denna gång. Detta stör säkert en del trogna Läckberg-läsare, men tilltalar sannolikt också nya läsare om de ger henne en chans.

Vill ni ta del av fler av mina synpunkter på Lejontämjaren har jag även recenserat den för Borås Tidning och GotaMedia. De brukar dock inte vara så snabba med att lägga ut sina deckarrecensioner på nätet, så vill man inte vänta är det nog säkrast att leta upp en papperstidning.

Share

2 tankar på “CrimeGarden recenserar: Lejontämjaren av Camilla Läckberg”

Kommentarer är stängda.