En av mina favoriter i den svenska deckarfloran hittills i år är Mons Kallentoft och Markus Luttemans Leon. Jag har tidigare skrivit en kortrecension av den för GotaMedia (som nog inte ligger på nätet ännu), men jag tänkte att jag skulle skriva något lite längre också. Leon är andra delen i författarduons Herkules-serie som inleddes förra året med romanen Zack, en serie som är vagt inspirerad av halvguden Herkules storverk som skildras i den romerska mytologin.
Medan Zack namngivits efter seriens huvudperson, den drogmissbrukande stockholmspolisen Zack Herry, syftar den nya romanens titel, Leon, på bokens utbredda lejonreferenser som bottnar i inspirationen från Herkules första storverk, kampen mot det nemeiska lejonet. Kopplingen till myten är dock relativt lös, och man kan anta att författarna helt enkelt tyckt att de hittat en bra gimmick som räcker till många böcker – Herkules utförde tolv storverk, och utöver dessa även ett antal ”mindre” storverk som man skulle kunna ta till om man vill dra ut på serien ännu mer. Men det är ju möjligt att det kommer att variera hur mycket myten används i de kommande romanerna.
Leon inleds med en dramatisk skildring av hur Zack spelar rysk roulett, och sedan återvänder berättaren till de händelser som leder fram till det livsfarliga spelet. En ung pojke hittas mördad och uppspänd över toppen på en gammal industriskorsten. En film som skildrar pojkens död dyker upp, och sedan försvinner ännu en pojke och fallet förvandlas till en kamp mot klockan. Zack och hans kollega Deniz arbetar med utredningen, samtidigt som Zack går allt djupare in i sitt självdestruktiva drogmissbruk.
Leon är en väldigt mörk roman med få ljusglimtar. Den skildrar ett Stockholm där den undre världen är en stark maktfaktor och där människoliv närmast förvandlats till förbrukningsvaror i den desperata jakten på underhållning. Leon handlar om kickar, spel och om hämnd, och i denna svarta värld blir frågor om tillit och lojalitet helt livsavgörande.
Den som läst Kallentofts Linköpingsserier om polisen Malin Fors kan känna igen mycket i Herkulesserien, trots det nya författarsamarbetet. Även här återfinns missbruksproblematiken, ensamheten, tonvikten vid väder och årstider, liksom det stackatoartade språket med korta meningar. Och jämfört med den inledande delen i Herkulesserien är Zacks drogberoende svårare denna gång, vädret är kallare och ensamheten oändligt mycket större.
Tempot i Leon är högt, huvudpersonerna trasiga och komplexa, och trots att författarnas knep för att dra in läsaren i berättelsen ibland är väl övertydliga så funkar det. Leon är en riktig bladvändare som man inte kan annat än att läsa i ett sträck.
1 svar på ”CrimeGarden recenserar Leon av Mons Kallentoft och Markus Lutteman”
Kommentarer är stängda.