CrimeGarden recenserar Måltavla av Ingrid Hedström

Bortfall, första delen i Ingrid Hedströms nya deckarserie om diplomaten Astrid Sammils och hennes omaka väninna Carina Svahn, var en av förra årets bästa svenska deckare. Och uppföljaren, Måltavla, är minst lika bra.

Denna gång försvinner en av Astrids ungdomsväninnor, mordoffren hopar sig i Dalarna och Astrid själv – som åter är tillbaka i diplomatsvängen – får hotfulla hatmejl.

Det feministiska budskapet är uttalat och romanens centrala tema kretsar kring kvinnohat, trakasserier och hot mot starka kvinnor; mot kvinnor med makt och mot kvinnor som syns och hörs i offentligheten. Mycket handlar det om hur farliga män kan bli om de har svag självkänsla och inte klarar av att ta ett nej från en kvinna. Och det handlar också om hur starka och styrande de homosociala gemenskaperna kan vara för många män.

Hedströms skildring är trovärdig och hon ger en skrämmande och insiktsfull bild av den verklighet vi lever i, i Sverige idag. En verklighet där stalker-personligheter dessutom fått helt nya möjligheter att utöva makt över sina offer tack vara Internets landvinningar och de möjligheter till anonymitet det ger. Hedström skildrar genom Astrids offentliga maktposition problematiken som finns för många utsatta kvinnor idag, där att anmäla och berätta att man är hotad samtidigt i många fall uppfattas som ett tecken på att man är svag.

Feministiska tendenser har på allvar funnits i svenska deckare sedan slutet av 1990-talet, men fortfarande är de ändå förvånansvärt sällsynta – trots förgrundsgestalter som Liza Marklund, Stieg Larsson och idag inte minst Katarina Wennstam. Att nu även Hedström ansluter sig till dem som explicit ifrågasätter hot och våld mot kvinnor i offentligheten i deckarens form är definitivt ett steg i rätt riktning.

Romanerna i Hedströms nya serie skulle genremässigt kunna beskrivas som polisthrillers utan poliser i de ledande rollerna. Kanske skulle man på lite dålig svengelska kunna benämna dem som något slags ”proceduralthrillers”, som deckare med starka thrillerinslag där fokus ligger på själva utredningsprocessen som vi får följa steg för steg. Hedström har genom den tidigare Vilette-serien gjort sig känd som en mästare på pusseldeckare, något som faktiskt nästan innebär något av en nackdel i den nya serien. I skildringen av Astrid och Carinas utredning blir de pusseldeckaraktiga ledtrådarna närmast lite övertydliga. Varje gång de dyker upp tänker man ”det här är en ledtråd”, istället för att först senare, i efterhand, inse att man faktiskt känt till något som varit at vikt. Men det är något man gärna förlåter då Hedström har åstadkommit en spännande och komplex historia där inte ens de övertydliga ledtrådarna lyckas förstöra läsglädjen – och några överraskningar dyker ändå upp längs vägen.

Nu har det svenska deckaråret verkligen kommit igång på allvar!