Jens Lapidus började för några år sedan skriva en helt ny typ av underhållande och samhällsorienterade svenska deckare som utspelar sig i Stockholms undre värld. I hans efterföljd har vi sedan inte minst sett många berättelser med gränsöverskridande poliser i centrum. Några som särskilt utmärkt sig med komplexa polisthrillers i Stockholmsmiljö är Anders de la Motte, vars UltiMatum förra året utsågs till årets bästa svenska deckare av Svenska deckarakademin, och Anna Karolina, som skrivit två utmärkta böcker de senaste åren.
Malmömiljöer har däremot varit mer sällsynta i den här typen av böcker, men med sina två senaste polisthrillers har Olle Lönnaeus positionerat sig som en av samtidslitteraturens främsta Malmöskildrare. Jonny Liljas skuld från 2014 var en djupdykning så väl i det mänskliga psyket som i Malmös gatumiljöer och i det hårdkokta, noir-inspirerade deckararvet. Och med den nyutkomna Marias tårar visar Lönnaeus att han hör hemma i elitskiktet bland de svenska deckarförfattarna, trots att han inte alls fått samma uppmärksamhet som många betydligt svagare författare.
Marias tårar inleds med att en torterad och mördad man hittas fastfrusen i isen utanför kallbadhuset på Ribersborg. Mannen visar sig ha anknytningar till det kriminella nätverk som polisen Jonny Lilja satte sig i skuld till i den förra boken, och nu kräver ledaren för nätverket att Jonny tar reda på vad som hänt. Så väl hans officiella som inofficiella utredning kompliceras dock snart av att han själv misstänks för mord och tvingas fly undan polisen.
Med den numera någorlunda nyktre spelmissbrukaren och komprometterade men godhjärtade Jonny Lilja har Lönnaeus skapat en originell gestalt på den svenska deckarscenen. Idag när allt fler deckarpoliser inte bara rör sig på båda sidor om lagens gränser utan dessutom ofta närmast framstår som något slags superhjältar, är Jonny befriande misslyckad och kämpar hela tiden för att hålla näsan ovanför vattenytan.
Den förra boken inleddes med att Jonny bestämt sig för att ta livet av sig, och även om han nu lagt det alternativet bakom sig är det en allt annat än lycklig och framgångsrik gestalt vi möter. Men samtidigt har han en rättrådighet och en glöd som driver honom framåt, och det, i kombination med en förmåga att framgångsrikt interagera med människor av alla sorter – utom möjligen poliskollegor – gör Jonny till en effektiv och älskansvärd detektivgestalt. Lönnaeus andra huvudperson, polisen Eva Ström, är dock undantaget som bekräftar regeln. Hon blir också den som få kämpa för att ta reda på vad som verkligen hänt och för att upprätta Jonnys heder när de övriga kollegorna betraktar honom som en mördare på flykt.
Lönnaeus förmedlar en komplex bild av dagens Malmö, en stad där mångfald och rasism, fattigdom och girighet, rättrådighet och korruption existerar sida vid sida. Ett Malmö som präglas både av tiggare och av framtidstro, och av kontraster mellan slitna höghusområden och välmående villaförorter. Det är ett grått och kallt senvintermalmö som skildras, men ett Malmö som samtidigt skimrar och besjälas med hjälp av Lönnaeus finstämda prosa och träffande bildspråk.
Visst kan man invända att Jonny Lilja knappast kunde existerat inom verklighetens Malmöpolis och att hans interaktion med den undre världen nog bara är möjlig i fiktionens värld. Men han är en gestalt man som läsare bryr sig om hur det går för, och berättelsen är spännande och underhållande, samtidigt som den har ett djup i samhällsskildringen. Marias tårar är en bra deckare helt enkelt.
Än en gång har Lönnaeus således bidragit till att visa att den svenska deckaren idag inte bara är en livaktig och populär genre, utan att den också kan vara högst läsvärd och relevant. Dessutom befäster Lönnaeus sin position som den mest intressanta skåneskildraren inom genren just nu.
