Trots den enorma popularitet de olika CSI-serierna på TV rönt i Sverige under 2000-talet, har deckare med kriminaltekniskt fokus varit relativt sällsynta blommor i den svenska deckardjungeln under samma period. Elias Palm och Varg Gyllander är de två författare som med störst ambition och framgång försökt ändra på detta genom att skriva romaner med detektivgestalter hämtade från det kriminaltekniska fältet. Palm och Gyllander har dock arbetat efter radikalt olika strategier. Palm har satt rättsläkaren Ella Andersson i huvudrollen, och precis som de amerikanska föregångarna Patricia Cornwell och Kathy Reichs lägger han stor vikt vid att återge och förklara så mycket tekniska detaljer och processer som möjligt.
Gyllander har däremot gått en närmast motsatt väg genom att ”försvenska” den kriminaltekniska genren och gestalta sina olika kriminaltekniker i princip som traditionella svenska polisromanpoliser, alltmedan han begränsar de tekniska specifikationerna till ett minimum. När jag nu läser den nya Gyllander-deckaren, Min är hämnden, konstaterar jag att de tekniska inslagen faktiskt oftast begränsas till att det sägs att huvudpersonerna arbetar enligt forensisk praxis, något som upprepas frekvent och som för mig känns irriterande svengelskt – även om det är mycket möjligt att ”forensisk” är den formellt korrekta termen även på svenska. Gyllanders nya deckare – den femte och avslutande delen i serien om kriminalteknikerna Pia Levin och Ulf Holtz i Stockholm – fortsätter på det inslagna spåret. Romanen inleds med att en politikerdotter blir kidnappad på Skansen. Kan det ha med moderns ryska maffiakopplingar att göra eller hänger det kanske ihop med ett pedofilärende Levins och Holtzs kollega utreder? Levin och Holtz lägger tillsammans med sina kollegor pussel, men utan att komma någon vart. Ja, faktiskt händer i princip ingenting på de första närmare trehundra sidorna. Mycket rutinarbete som inte leder någonvart skildras och vi får lite inblickar i huvudpersonernas privatliv, men utan att det heller går på djupet.
Till sist börjar det dock röra på sig och då blir det betydligt mer intressant, även om man när man får veta hur allt hänger ihop ändå inte riktigt får följa hela det avslutande förloppet. Den långa transportsträckan drar dock ner betyget betydligt, och jag undrar vad Gyllander egentligen velat åstadkomma med det låga utredningstempot. Kanske är det ett försök att mer realistiskt återge en polisutredning? Kanske är fokusen på huvudpersonernas privatliv en eftergift för de läsare som verkligen är fans av hans serie – på samma sätt som det skrivits romaner (så kallade romaniseringar eller på engelska novelizations) baserade på TV:s CSI för att fansen velat veta mer om karaktärernas privatliv? Kanske har Gyllander tröttnat lite på sin romanvärld? Eftersom Min är hämnden sägs avsluta serien är det bara att hoppas att han i så fall lyckas uppbåda lite mer entusiasm och tempo till eventuella kommande projekt.
