En osympatisk man i underhållningsbranschen låter inget och ingen komma i vägen för affärerna. En man hittas knivmördad i sin bil på en glest trafikerad väg landsväg strax utanför Stockholm. Två fall, men som titeln antyder står framförallt det senare i centrum för Helena Siganders nya deckare, Mord på väg.
Mord på väg är om jag räknat rätt sjätte romanen i Siganders serie om privatdetektiven Eva S:t Claire som löser mord tillsammans med sina före detta poliskollegor, med polisen och pojkvännen Tor Bonde i spetsen. Denna gång förblir Eva dock relativt anonym, hon följer mest med och tillför inget till själva utredningen. Att Sigander på klassiskt hårdkokt privatdeckar-manér låter Eva vara jag-berättare i de delar av boken som skildrar henne är en kul idé, men denna gång blir det mest lite konstigt i förhållande till tredjepersonsberättandet i bokens övriga delar.
Tematiskt handlar det mycket om svek – och uppfattat svek – i så väl par- och familjerelationer, som i affärsrelationer. Historien om vägmorden – de blir så småningom fler – är den starkare av de två historierna i boken. Medan fallet med den skrupellöse underhållningsmanagern är ganska förutsägbart, dyker det hela tiden upp nya saker i vägmordsfallet som gör att spänningen hålls uppe och man gärna sträckläser. Slutet när de två historierna ska föras ihop känns dock lite krystat.
Det finns också en del av historien där rumänska tiggare förekommer, och lite förvånande väljer Sigander att skildra tiggeriet som en del i en organiserad brottslighet och tiggarna som kriminella – trots att de studier som offentliggjorts på senare tid visar att det inte finns några belägg för att tiggeriet i Sverige skulle vara organiserat. Denna del av berättelsen lämnar därför kvar en lite underlig eftersmak. En lite slarvig korrekturläsning drar också ner intrycket något.
Det jag tar med mig från Mord på väg är nog ändå framförallt en känsla av att människor inte alltid är vad de utger sig för att vara. Att alla har hemligheter som de döljer även för de närmaste. Kanske inte nödvändigtvis så stora hemligheter som gestalterna hos Sigander, men att oavsett hur mycket tillit man än har till någon annan finns det förmodligen ändå sidor av den andre som man inte känner till. I sunda relationer kan det naturligtvis vara positivt, men när det börjar krävas lögner för att dölja hemligheter är det aldrig bra. Och det är i skildringen av detta Siganders styrka ligger denna gång.
