Dalsländska deckare är en bristvara, men Susanne Janssons visar att det finns hopp. I Offermossen låter hon dalsländska Fengersfors få byta namn till Fengerskog för att få lite extra fritt spelrum, men det är verklighetens spännande trakt präglad av konstliv och dramatisk natur som skildras.
Nathalie Ström, en ung biolog, återvänder till barndomens dalslandsskogar för att göra fältstudier och ta prover i en mosse för sin avhandling om våtmarker. Samtidigt vill hon också en gång för alla göra upp med händelser i det förflutna. Men när hon hittar en kille hon just börjat lära känna nedslagen på mossen hamnar hon plötsligt mitt i en polisutredning. Maya Linde är fotokonstnär och har även hon nyligen återvänt till hemtrakten. Hon arbetar dessutom extra som polisfotograf och deltar i utredningen tillsammans med polisen Leif Berggren. Samtidigt påbörjar Maya ett fotoprojekt kring mossen, något som får henne att lära känna så väl traktens invånare som dess historia.
Jansson målar upp en stämningsfull och mystisk bild av mossen med hjälp av dimmor, ljus och gamla sägner. Det blir en plats där liv och död möts, ett slags förrum till dödsriket. Stämningarna och miljöns framträdande roll för tankarna till hur Caroline Eriksson arbetade i den psykologiska thrillern De försvunna (2015). Jansson kombinerar Nathalies mer fysiska upplevelse av den suggestiva miljön med Mayas tankar kring fotokonstprojektet och hennes idéer kring hur mossen på olika sätt kan laddas med mening. Detta är ett smart drag av författaren som därmed på bästa sätt utnyttjar sin egen bakgrund och sina kunskaper som fotograf.
Offermossen innehåller en starkare antydan om en övernaturlig närvaro än Erikssons roman. Hos Jansson är det som om de dödas andrar ständigt befinner sig bortom ögonvrån, precis utanför synfältet, även om författaren aldrig korsar gränsen och låter det övernaturliga existera på riktigt. Det jag kan irritera mig lite på är dock att boken också innehåller på gränsen till för mycket New Age-flum. Det hade varit bättre att bara låta allt vara när saker och ting fått sin naturliga förklaring.
För Nathalies del fungerar boken närmast som en utvecklingsroman. Hon hittar förklaringar till och konfronterar sitt förflutna så att hon sedan kan gå vidare. Maya är mer den traditionella detektivgestalten och det vore inte alls omöjligt att låta henne och polisen Leif återkomma och lösa fler mysterier i dalslandsskogarna. Och då Offermossen är en av årets hittills absolut bästa svenska deckardebuter vill jag gärna få återvända till de trolska dalsländska miljöerna och till den livsglada Maya och hennes bildseende igen.
