Dag Öhrlund har rört sig på den svenska deckarscenen ett bra tag vid det här laget. Ändå är det nog inte alla som alla hittat hans Ewert Truut-serie, som nu hunnit in på tredje eller fjärde vändan, lite beroende på hur man räknar. Och med Se till mig som liten är känns det som författaren hittat fram till ett fungerande koncept för serien.
Det är sommar i Stockholm och Ewert och hans kollega Carolina Herrera blir utkallade för att ta hand om en ung tjej som sitter på en parkbänk och viftar med en pistol. Hon har blivit allvarligt misshandlad och placeras på psyket, men försvinner snart därifrån. I samma veva hittar Ewert sin japanske massör knivmördad i hemmet. Oväntat dyker det upp ett samband mellan de två aparta fallen, och det hela visar sig så småningom handla om en ovanligt obehaglig form av brottslighet.
Efter de senaste tre böckerna har man vant sig vid Ewerts idiosynkrasier, insett att han ändå har ett hjärta av guld, och lärt sig tycka om så väl honom som hans kollegor, Carolina Herrera och Måns Schmidt. Denna gång är dock Carolina med förvirrad än någonsin över vad hon egentligen vill med sitt liv. Måns är inte heller i toppform, och Ewert själv är mest fokuserad på sitt privatliv där han tvingas komma över ännu fler av sina fördomar, samtidigt som han försöker hålla fanan högt på jobbet. Det enda jag kan sakna lite är tanken om att Ewert och kollegorna skulle utreda cold cases, det spåret verkar Öhrlund lagt ner.
De erotiska inslagen som varit så framträdande tidigare i serien, framförallt i Där inga ögon ser (läs min recension av den här), är nu nästan helt borta. Den nya boken kvalificerar sig således inte för att kategoriseras som erotic crime, utan står stadigt med alla ben i polisromangenren. Erotiken har denna gång ersatts med ett stort fokus på relationer och trivselelement kopplade till privatlivet. Man skulle kunna säga att boken har hög cocooning-faktor, här flyttas ihop och inreds hus på löpande band. Rimligtvis tilltalar detta många av de läsare som gillar lite äldre huvudpersoner som faktiskt har ett aktivt och socialt privatliv utanför jobbet – även om det här är något annat än Denise Rudbergs livsstilsdeckare och Catharina Ingelman-Sundbergs kriminalkomedier.
I Se till mig som liten är kontrasteras, starkare än i Öhrlunds tidigare böcker i serien, relationer och trivselfaktorer mot riktigt skrämmande brottslighet på ett sätt som fungerar väl, och det är extra tydligt denna gång att Öhrlund dragit nytta av sin bakgrund inom kriminaljournalistiken. Men även om det är hemskt, är det obehagliga inte tillräckligt explicit och närgånget skildrat för att skrämma bort de deckarläsare som har svårt för alltför mycket våld. Möjligtvis bör man hålla upp en varningsflagg för den som inte klarar av deckare där barn far illa, för det gör de verkligen här, även om det inte skildras explicit.
Språkligt flyter det utmärkt, Öhrlund är en van och flyhänt skribent. Det enda jag hakar upp mig på är ett ständigt upprepande av formeln ”mannen som kallades si”, ”mannen som kallades så”. Där hade det räckt att säga detta en gång och fortsättningsvis bara kalla männen vid deras alias. I den positiva vågskålen finns genomgående en lite humoristisk anstrykning som dels kommer till uttryck i skildringen av Ewert Truuts motsägelsefulla personlighet, dels i detaljer som exempelvis att den hopplöse rikspolischefen heter Elias Danielsson.
Det här är helt enkelt bra underhållning, samtidigt som historien har en allvarligare underton. Den senare förstärks ytterligare genom att boken avslutas med en faktaspäckad debattartikel som Öhrlund skrivit om de 1000-tals barn som försvunnit i Sverige de senaste åren.