Gabriella Ullberg Westin debuterade 2014 med Ensamfjäril, en polisroman som utspelade sig huvudsakligen i Hudiksvall och som kanske framförallt fått uppmärksamhet för miljön och för att vara ett bra exempel på ”erotic crime”, det vill säga på deckare med många explicita sexskildringar. Nu i år har det kommit en uppföljare, och med Springpojken tar Ullberg Westin ett rejält steg framåt på den svenska deckarscenen.
Precis som i debuten träffar vi i huvudrollen polisen Johan Rokka, som numera hunnit etablera sig väl i Hudiksvall. Så väl att han till och med hunnit tröttna lite på jobbet. Men när en ung tjej hittas knivmördad dagen efter studenten påminner det hela honom om ett fall som inträffade tjugo år tidigare, ett fall där Rokka själv stod väldigt nära den tjej som då försvann från sin studentfest. Och plötsligt rivs en massa gamla minnen och känslor upp och Rokka är fullt engagerad i att lösa båda fallen, trots att det nästan bara är han som kan se samband mellan dem.
Springpojken utgör ett rejält lyft i jämförelse med debuten. Intrigen är tajtare och blandvändarfaktorn högre. Rokka och hans kollega Janna Weissmann har blivit mer nyanserade gestalter. Inte minst fungerar parallelliseringen mellan Rokka och hans unge skyddsling, den småkriminelle Eddie som står och väger på tröskeln till den tyngre, organiserade brottsligheten – precis som Rokka gjorde i sin ungdom – alldeles utmärkt. Visst kan speglingen ibland tyckas övertydlig, men tack vare Ullberg Westins fina och mångfacetterade porträtt av Eddies kluvenhet ger den samtidigt ett djup till berättelsen.
Och det erotiska då? Jo, det finns där. Men jag vet inte om det är lite mindre omfattande och mindre explicit den här gången, eller om det bara är jag som inte blir lika överraskad som när jag läste debuten.
1 svar på ”CrimeGarden recenserar Springpojken av Gabriella Ullberg Westin”
Kommentarer är stängda.