CrimeGarden recenserar STHLM: inferno av Varg Gyllander

Varg Gyllander inledde karriären som deckarförfattare med en polisromanserie i fem delar som utspelade sig huvudsakligen i Stockholmstrakten och där kriminalteknikerna Ulf Holtz och Pia Levin stod i centrum. Med STHLM: inferno påbörjar han en helt ny serie, även den i Stockholmsmiljö.

CIMG4696

Med den nya serien byter Gyllander dock genre och har skrivit en actionfylld thriller – omslaget är väldigt talande – där han introducerar en hemlig organisation som kämpar mot den organiserade brottsligheten (även om just den organiserade brottsligheten faktiskt lyser med sin frånvaro i STHLM: inferno). I centrum står Norma, en actionhjältinna av Modesty Blaise-typ med ett mystiskt förflutet som samarbetar med den något mer jordnära gisslanförhandlingsexperten Joshua Sander. Dessutom gör polisen Conny Sjöberg från Carin Gerhardsens Hammarbyserie en relativt stor cameo-roll, eller vad man nu ska kalla det.

Joshuas vän Gina som arbetar som servitris blir instängd i Gondolens bar tillsammans med sin dotter och tre restauranggäster. Någon har placerat ut sprängladdningar runt Katarinahissen och de sprängs en efter en – alltmedan någon utpressar de instängda restauranggästerna. Det gäller för Norma och Joshua att klura ut hur allt hänger ihop så de kan rädda de instängda innan hela bygget rasar.

Berättelsen innehåller allt från explosioner och dramatiska scener på ett stormigt Östersjön till en skattjakt på ett ovärderligt kulturföremål från mellanöstern. Delvis känns det mer som man ser en film eller TV-serie än läser en bok. Gyllander har bra driv i berättelsen och tempot är genomgående högt. Det här är inte en bok som har ambitionen att lära oss något om vår samtid, diskutera politiska frågor eller skildra relationer med psykologiskt djup, utan det är underhållning för stunden. Man skulle kunna säga att det är mer Hawaii Five-0 än Bron över det hela, även om vädret är betydligt sämre än i Hawaii Five-0… Men ibland är ren och skär underhållning alldeles gott nog.

Ps. Får också säga att jag är väldigt förtjust i bokens så kallade “flexband”, det vill säga ett mjukband med flikar och nästan lite plastkänsla som är skönt att hålla i och där flikarna fungerar som bokmärken hela vägen.

Share