Det är många bra debutanter som gett sig in i den svenska deckardjungeln i år. En som jag precis läst är journalisten Mats Olsson, som bland annat verkat i Expressen. Han har tidigare gett ut en vanlig roman för närmare tjugo år sedan, De ensamma pojkarna (1995), men Straffa och låta dö är hans första försök i deckargenren.
Även om titeln kan låta som en anspelning på filmen Live and Let Die (1973), finns det ingen som helst James Bond-glamour över Straffa och låta dö. Istället är det mesta i Ohlssons roman antingen lite småsjaskigt eller ganska helylle. Maten är för det mesta rejäl husmanskost, gärna tillagad på den skånska landsbygden, alternativt danska fläsksvålar eller snabbmat. Miljöerna innefattar mycket skånsk leråker och hem med porslinsfigurer och broderade kuddar, men också lite sjaviga barer och gator med slitna prostituerade i Malmö, Köpenhamn och New York förekommer. Sexskildringarna handlar egentligen mindre om sex än om spanking – som inte skildras särskilt sexigt och ofta inte heller ens för de inblandade egentligen har sexuella syften. Ja, trots att smiskandet är så centralt i Olssons roman är det svårt att ta huvudpersonens smiskfetisch riktigt på allvar.
Romanens handling följer journalisten Harry Svensson som nyligen sagt upp sig från sin anställning på en Stockholms-tidning och nu mest glider runt och lever på avgångsvederlaget, allt medan han funderar på att eventuellt ge sig in i restaurangbranschen. Harry är bosatt i Stockholm, men reser i romanens inledning ner till uppväxtens Skåne för att i Malmö träffa en kvinna som eventuellt är intresserad av att ha smisksex med honom. Det hela blir dock inte riktigt som han tänkt sig, och väl tillbaka på hotellet hittar han en död kvinna i hotellrummet bredvid.
Harry skriver några artiklar om det hela, men när även kvinnan han träffat i Malmö hittas mördad under liknande omständigheter kan han inte släppa fallet. Det blir tydligt att en seriemördare går lös och att smisk är ett centralt element i samband med brotten. Ja, mördaren mördar inte ens alla sina offer, en del bestraffar han bara genom att helt enkelt ge dem smisk. Harry – som inte avslöjat för polisen varken att han haft kontakt med ett av mordoffren eller att han börjar få mejl från mördaren – trasslar snart in sig allt djupare, allt medan han försöker identifiera mördaren.
Även om Harry inte är någon vidare moraliskt högtstående person – ja, han är egentligen en ganska ful fisk – så finns det en distans och en värme i skildringen som gör att man gillar honom. En fantastisk karaktär är också den pensionerade skånske journalisten Arne Jönsson från Anderslöv, en genomgod och gammaldags man med riktig gentlemannamoral men som kan vara pragmatisk när det behövs. Arne tar sig an Harry, de två blir vänner och en stor del av romanen bor Harry hemma hos Arne i Anderslöv och får njuta av dennes kokkonst och gästfrihet.
Själva handlingen är ganska absurd, men det finns något i Olssons stil som gör att man ändå kan acceptera även de mer otroliga händelserna och att allt smiskandet känns lite fånigt. Jag sträckläste i princip de närmare femhundrafemtio sidorna. Olsson skriver väl och har en charmig och lite pratig stil passar bra i sammanhanget. Dessutom har han en underbar förtjusning i detaljer, vilket gör miljöskildringarna särskilt underhållande. Det gör också att miljöerna får hög igenkänningsfaktor och känns verklighetsnära. Ofta anlägger Olsson ett lite historiskt perspektiv genom att låta Harry reflektera över hur platser förändrats och vad som fanns där tidigare – ett grepp som tilltalar mig mycket, inte minst när det gäller för mig bekanta miljöer och fenomen. Det finns dock också subjektiva inslag – som man ibland inte riktigt vet om man ska tillskriva författaren, berättaren eller Harry. Jag misstänker till exempel att inte alla skulle skriva under på påståenden som att ”ingen bryr sig om Trelleborgs FF ens i Trelleborg”.
Straffa och låta dö är en roman fylld med regn, blöta skor, illasittande kostymer och människor som pratar tafflig engelska. En och annan raggare, kock, baltisk gästarbetare och observant granne dyker också upp. Som Harry tänker när han är på promenad i Anderslöv: ”Möjligen var detta ett typexempel på 2000-talets Sverige: Kyrkan mitt i byn, en husvagnsbordell till höger, ett mc-gäng till vänster och en befolkning som däremellan hukade sig bakom fördragna gardiner.” Typiskt eller inte, jag gillar tonen och detaljerna och hoppas få träffa Harry och Arne igen. Och ska man döma av hur boken slutar är det inte omöjligt att det blir en fortsättning. Kanske en hel serie på temat Straffa och…
