CrimeGarden recenserar Svinen av Lucifer (Carl-Johan Vallgren)

För två år sedan debuterade Carl-Johan Vallgren som deckarförfattare med Skuggpojken, som han publicerade under pseudonymen Lucifer. Det var en stockholmsthriller med den språkbegåvade före detta heroinisten Danny Katz i detektivrollen. I år har han släppt uppföljaren, Svinen, och även denna gång får vi följa Katz och hans ungdomsvänner Jorma och Eva. Jorma har beslutat sig för att delta i ett värdetransportrån, men plötsligt befinner han sig på flykt – vad hände egentligen? Katz hittar sin gamla knarkarpolare Ramón död och börjar söka efter Ramóns försvunna flickvän. Eva samarbetar med poliser i forna Jugoslavien som spårar organiserad brottslighet. Och så småningom visar sig alla trådarna tillhöra samma trasselnystan och det blir farligt på allvar.

CIMG4689

Svinen har en relativt lång startsträcka, men sen blir det actionfyllt och högt tempo, och det är en historia för den som inte har något emot mycket explicit våld. Som i en klassisk hårdkokt deckare är det inte minst huvudpersonerna som får mycket stryk. Katz, Jorma och Eva hör alla hemma i den hårdkokta genren, och i sann thrilleranda får vi som läsare ständigt oroa oss för att de inte ska överleva. Men som tur är har de varandra. Trots att de glidit isär sen de var unga, sviktar aldrig deras ömsesidiga lojalitet.

Knarklangare, poliskorruption, rumänska tiggare som råkar illa ut, prostituerade, kriminella killar uppvuxna i förorten, våldspornografi, rasister, värdetransportrån, organiserad brottslighet förankrad i forna Jugoslavien, barn som far illa, trafficking, överklassmän som sysslar med extremt våldsamma sexuella övergrepp på kvinnor. Alla de vanligaste ingredienserna i moderna svenska storstadsdeckare finns där. Samtidigt. Det blir väldigt många trådar, och väldigt många gestalter att hålla reda på. Underhållande, men med så mycket extra allt att nyanserna och kontrasterna försvinner. Det finns dessutom en del sidospår i berättelsen. Dessa rör Katz judiska arv och familjebakgrund, och man kan misstänka att detta finns med för att skapa en grund för händelser i nästa bok.

Svinen erbjuder underhållning för stunden, men det skulle förvåna mig mycket om jag fortfarande kommer ihåg något av handlingen om ett halvår. Det är helt enkelt så mycket att inget sticker ut och fastnar. Det är som om Vallgren tänkt ut en massa bra thrilleridéer men sen inte förmått sålla och välja utan istället kör alla samtidigt. Skriva spänning i högt tempo, det kan han, men samtidigt undrar jag lite varför Vallgren egentligen gett sig in i deckargenren? Den lite fåniga pseudonymen som verkade så viktig förra gången (på originalutgåvan av debuten stod det med oändligt mycket större bokstäver än titeln och där fanns Vallgrens namn inte ens med på framsidan) är dessutom denna gång degraderad till att stå med små bokstäver på omslaget medan Vallgrens riktiga namn slås upp större. Kanske är han fortfarande helt enkelt lite vilse i den nya genren.

Share