En kille i en Göteborgsförort blir skjuten medan han firar sin artonårsdag med vännerna. Polisen misstänker att det är gängrelaterat, men den dyra och exklusiva cigarettändaren som mördaren uppenbart tappat förvirrar. Kan det ligga något större bakom?
Genom Eva-Lotta Sandbergs debutdeckare får vi följa ett antal olika gestalter, de flesta på något sätt förbundna med den desillusionerade psykologen David: Hans deprimerade patient Annika Cederholm som lite oväntat dras in i mordutredningen och genom den lever upp. Hans trötta och besvikna hustru Cecilia, som i egenskap av socialsekreterare är kontaktperson till en av den mördade killens bästa vänner, den apatiska Marta. Hans mor, konstnären Lollo – som förbereder en stor utställning och har fans i de mest oväntade kretsar, men aldrig har varit någon vidare förälder. Och så polisen Rédoine Fakhir, som utreder fallet och fascineras av den vackra Annika.
I mångt och mycket är det här en roman som handlar om människorna, snarare än om mordmysteriet. Det är som om Sandberg haft svårt att bestämma sig om hon vill skriva en mainstreamroman eller en deckare, och därför gjort lite av varje – en kombination som inte blivit helt lyckad. Bäst är det när det händer mycket och mordfallet får stå i centrum, som när Annikas nyfikenhet får henne att spionera på skurkarna och råka illa ut…
Stora delar av romanen präglas dock av tankar och reflektioner kring hur gestalterna känner sig och hur de upplever den omgivande verkligheten. Det blir helt enkelt väl mycket berättande i förhållande till mängden dialog, något som drar ner tempot och gör boken lite trögläst. Hopp fram och tillbaka i tiden i kombination med hopp mellan gestalterna gör det också lite svårt att få ordning på berättelsens kronologi, särskilt i början. De kronologiska hoppen är också ganska onödiga eftersom de egentligen inte tillför någonting. Något som inte heller underlättar är att Sandberg undviker att direkt berätta vem varje nytt kapitel handlar om, och ibland kan man vara osäker på vem man läser om i flera sidor innan man får veta det. Språkligt finns också en hel del konstigheter – som när saker kommer på avigvägar, bara för att ta ett exempel – och det finns lite väl många klichéer här och där. Boken hade generellt mått bra av en tuffare redaktörsgranskning.
Till största delen är det här en bok som handlar om deprimerade människor och om hur svårt det är att vara lycklig och bara ha det bra. Depression och problem verkar också gå i arv, och på samma sätt som livet är en besvikelse och ett nederlag för alla inblandade skildras också det svenska samhället som på väg utför. Ingenting är riktigt bra, det var förmodligen bättre förr, och inte minst riktas kritik mot bristande resurser och problem inom socialtjänsten. Romanen innehåller få ljuspunkter, även om det faktiskt är några av gestalterna som mot slutet verkar se åtminstone en aning ljusare på tillvaron.
Tranornas dans utspelar sig huvudsakligen i Göteborg, men delar av handlingen tilldrar sig också på andra platser. Lite oväntat visar det sig till exempel att boken kan användas som turistguide till sommar-Dalsland, och den innehåller även turistbilder från Berlin. Bokens starkaste element är som sagt själva brottshistorien, och om det blir fler deckare hoppas jag att Sandberg låter intrigen få ta större utrymme och tonar ner gestalternas bakgrundshistorier och tankar lite. Som regel är det alltid bättre i en deckare att gestalta än att förklara saker, och dialog är ett av de bästa medlen för att få romankaraktärerna att ta form för läsaren. Tranornas dans är dock en klart godkänd debut och med lite mer rutin och en tuffare redaktör har Sandberg alla förutsättningar att få till det ännu bättre. Och inte minst Annika och polisen Rédoine Fakhir är gestalter som man gärna möter igen.
